Jag ångrar mina barn

För att förtydliga, hon ville alltså ha mig med i sängen men somnade aldrig tillräckligt djupt för att jag ens skulle kunna sitta upp i sängen utan att hon reagerade. Och det tog även åtminstone en halvtimme med bråk innan hon ens slumrade till lite. Alltså drog jag slutsatsen att hon inte var tillräckligt trött. och jag hade rätt.

Ni som inte kan sätta er in i hur en psykiskt sjuk person mår eller agerar, jag skulle snarare säga att det är ni som lider av någon psykisk sjukdom, en där man inte kan känna empati för andra människor. TS jag har inte läst hela tråden, har inte tid just nu. Men jag vill bara snabbt säga att jag förstår dig fullt ut. Lever själv med mina två barn och har vart psykiskt dålig i princip hela deras liv. Ett STARKT tips från mig, ta emot hjälp utifrån nu! Det är skitjobbigt att behöva erkänna för sig själv att man inte klarar det. MEN tänk såhär, hade du vart med om en bilolycka och brutit båda benen så hade du automatiskt behövt ta emot hjälp. Det är inge skillnad här. Du är stark, glöm inte det! Du är en grym mamma för dina barn även om det inte känns så. Kram från en som vet hur det är!!

Jag har bara läst TS så jag ber om ursäkt om jag upprepar mig. Har du någon kontakt med psykiatrin? Jag reagerar på att du har borderline och ätstörningar.

Har inte läst hela tråden, men vill bara säga att jag förstår hur du känner och jag har varit där. Jag har aldrig ångrat mina barn, men jag har velat lägga mig ner och försvinna minst en gång per dag under en period och hatat hur jag varit mot både sambo och barn ibland. Ett tag hade jag "nolltolerans" för den stora att vara i närheten av den lilla. Stora fick inte gå fram till lilla över huvud taget, för jag orkade inte med slag och nyp, och att jag blev så fruktansvärt arg på stora. Lilla kunde inte försvara sig alls, ens vid 18 månaders ålder. Hur sunt och snällt är det liksom? Att inte tillåta dem vara nära varandra? Men så illa var det ett tag. Och då menar jag inte att det var så illa med stora som gjorde illa, utan att det var så illa med mig att jag såg det som den enda lösning jag klarade av att hantera. Mina barn är nu 3 och 4 år och jag kan säga att de första två åren var fruktansvärt jobbiga, nu är det mycket bättre. Förhoppningsvis behöver du inte vänta lika länge på att det ska vända, för jag hade andra omständigheter som förlängde processen (en nära anhörig dog plötsligt, lilla barnet har funktionshinder). Jag fick en utmattningsdepression till slut, dock inte så allvarlig. Trots att stora barnet var på dagis 30 timmar i veckan. Det som hjälpte mig var avlastning från sambo och andra (fast lilla barnet gick inte att lämna till någon annan än vi föräldrar), att ligga i sängen och läsa med stängd dörr och allra helst ensam hemma, och att prata med kurator och bvc-sköterskan regelbundet. Sedan är det en process att må bättre och bli bättre, jag är fortfarande psykiskt skör på ett annat sätt än tidigare, men jag tänker att ju snabbare man börjar jobba med det desto snabbar blir man återställd så det är jättebra att du får prata med psykolog och jag tycker absolut att du ska prata med bvc (om du gillar dem) eller bup för att prata kring hur du ska hantera storas beteende. Inte för att det skulle vara något fel på din stora, för det tror jag inte alls, utan för att de faktiskt kan komma med riktigt bra stöd för dig som förälder att förstå och hantera. 

Prata med alla omkring dig, släkt och vänner och säg ärligt hur du mår och känner, be dom om hjällp.

För jag tror du kommer bli förvånad hur hjälpsamma människor är, när man faktiskt öppnar sitt hjärta.

Och just nu tror jag du behöver lite hjälp, det händer oss alla, då och då.

Det betyder inte att du är en dålig mamma, tvärtom, du är en bra mamma, som kan se till att dina barn blir väl omhändertagna även dom stunder då din ork tryter.

För jag tror det handlar mest om det, du orkar inte just nu, du behöver en break.
Och när du inte orkar så märker din stora det och han testar för att se om han fortfarande är älskad, se om du fortfarande orkar med honom.
Se om du fortfarande, trots din trötthet, finns där för honom.
Så han blir pestig, för att få svar.
Det är en fråga han skickar dig gång på gång på gång.

När du inte klarar av att ge honom ett positivt svar skakar du hans värld (och han eskalerar), så låt nån annan få svara istället för dig, just vid dom tillfällena. 
När jag hade haft ett missfall och så nästan direkt blev gravid i en komplicerad graviditet, då orkade inte jag,  med, då agerade min då 3-årige son likadant.
För mig blev "räddningen" att jag blev inlagd på sjukhuset och vara bara hemma på permission på helgerna, så då kunde jag samla vila under veckorna.
Du behöver också samla vila ts, du måste hitta ett sätt som passar för er.   

Och han gör det än idag, om jag inte mår bra, det märker han omedelbart.
Och han är 22, visseligen visade det sig att han har aspberger, men den blir mycket värre om jag inte är samlad och kan vara det stöd han behöver, fortfarande.