Prematurbarn 2011

Jag mådde väldigt dåligt första veckan, speciellt innan vi visste om hon skulle överleva.
Sen har det kommit och gått.
Jag ältade graviditeten och hur den slutade ett bra tag. Jag har känt som om jag gått och väntat på något som aldrig kommer. Efter hennes egentliga BF så blev det lite bättre.
Men jag kan fortfarande må dåligt speciellt nu när vi varit hemma i 2 mån. Allt börjar sjunka in och vi kände oss lite lost efter Neo tiden.

Men ibland försöker jag tänka på att bara vara positiv till att hon faktiskt är här och mår bra.

Men vi har vår 2 åring på förskola och jag har fortfarande ångest över att han kanske drar hem förkylningar.

Men jag pratar med en Psykolog en gång i veckan.

Var länge sedan jag läste och skrev i den här tråden, min dotter är så pass stor nu och föddes ju i vecka 35  så har inte känt att jag hör hemma i snacket men nu när ni börjar prata om att man helt plötsligt får en chock och hamnar som i en depression och undrar hur sjutton man "lät" graviiteten sluta som den gjorde, då känner jag mig mer hemma, ältar fortfarande om graviditeten, tiden på sjukhus innan hon föddes och tiden efter, undrar varför jag lyssnade på alla som sa att det såg så bra ut när jag kände att det inte alls var bra, hade prematura sammandragningar som alltid lyckades avta när vi åte in på ett CTG så där syntes det inte. Jag började för någon dag komma ihåg att jag var inlagd över natten tidigt i graviditeten på grund av detta + att tappen var något förkortad. efter en natts vila var den lagom lång igen och alla insisterade på att allt var bra. Jag vet att jag inte borde men är ofta jag tänker "hur kunde jag vara så blåögd, jag viste ju hela tiden att det var något galet, varför tog du inte tag i det och stod på dig"

Jag tycker et är skönt att höra att andra känner liknande ångest.

Igår satt min son för första gången

Hejsan, jag vill bara önska er alla lycka till med era små! Vår lille har blivit 8 år nu, men var en 600 g född v24. Jag vill bara be er att komma ihåg framöver att efterreaktionen kan komma väldigt sent, min första kom när han var fem år. Lagom tills allt prematurgrejs var över. Jag har tyckt att det varit jobbigt inför förändringar och efter ett tag då han börjat på ny avdelning på förskola, förskoleklass, skola osv. Men tänk på att det finns hjälp att få och att om ni ska orka ta hand om era familjer måste ni själva må bra också!
kram på er!

Vår lilla Alicia tyckte att hon ville se omvärlden den 10/6-10 i v 30+1

Hon vägde 1555
Och var 39 - 40 cm lång.

Hon kom på "vanligt vis" och fick stanna på neo i 4 veckor.

Allt har gått jättebra ända från början och nu går hon på dagis sen ett par månader tillbaka! 
Hon springer runder och snackar för fullt! 

Min Anton kom den 14 augusti, i v32 och var 2151g och 44cm stor. Jag hade graviditetsdiabetes och högt blodtryck under graviditeten, och det slutade med akutsnitt pga havandeskapsförgiftning. Låg inne 12 dagar med honom på Huddinge Neo, innan vi fick komma hem med hemsjukvård pga sond.
Tyvärr försökte jag amma i  lite mer än tre veckor i onödan, eftersom de hade missat att han är född med en total gomspalt, och då kan man inte amma. I förlossnings-dokumenten står det att gommen är hel, men de måste alltså ha missat att känna efter med fingret i hans mun, trots att vi uttryckligen bad de kolla, eftersom pappan är född med gomspalt...
Men det var vår hemsjukvårdare som upptäckte det när hon skulle hjälpa mig med amningen, som ju aldrig fungerade...
Vidare har han råkat ut för stafylokocker som han (och jag) fick på sjukhuset, navelbråck, ljumskbråck, kaskadkräkningar som aldrig vill ta slut, och nu sedan två veckor har hans tånaglar börjat att växa, så han har fått nageltrång, vilket behandlas med antibiotika... Han har också en hörselnedsättning som de håller på att utreda.
Men, jag har haft tur och har träffat jättegulliga läkare på SÖS, som vi tillhör geografiskt, annars hade jag nog gärna velat fortsätta gå hos Huddinge sjukhus. De har gett honom en ny ersättning som ska stanna kvar lite längre i magen, innan han spyr upp den, och de låter oss vara inlagda på sjukhuset då och då för diverse kontroller, och nu har vi också dagvård, så att vi far dit ibland på dagarna.
Det som är mest jobbigt med alla läkarbesök mm är att min man jobbar borta i veckorna, så det är bara jag som åker på alla besök, så ibland känns det lite ensamt med alla bekymmer, för min man har ju fullt upp med sitt jobb under veckorna... men men, det kanske blir bättre... 

En till prematur bebbe som snart är 6 månader. Våran kille föddes v 31, vägde 1675 g och var 40, 5 cm lång. 3 v på neo och 3 v med hemsjukvård. Ett par dagar i respirator, lungblödning, kramp osv.... Men idag en helt frisk liten buse som väger hela 6930 g och är 63,5 cm lång. Idag har vi firat prematurdagen med fika hos en annan mamma och bebis.

Vår kille väger nu 3520 gram och är 49 cm lång.