Om jag hade haft en vanlig, normal vaginal förlossning hade jag fömodligen inte brytt mig så mycket om att jag inte fick någon Bricka första förlossningen. Men eftersom den inte var normal, utan istället förlossningen från helvetet, lång och utdragen, med alla möjliga komplikationer, och där jag var tvungen att sövas ner efter förlossningen och missade de 5 första timmarna av dotterns liv, så var det där med att INTE få någon bricka liksom en extra bekräftelse på att det var jag som misslyckats. Min man fixade en bricka när vi kom hem (han kunde inte lämna mig under tiden på BB, eftersom jag inte kunde ta hand om barnet pga superlågt Hb), men det hjälpte faktiskt inte riktigt.
Kanske inte så logiskt, men när har känslor någonsin varit logiska?