Jag läser en massa trådar där folk frågar "hur får du ditt barn att äta bla bla och hur får du ditt barn att bla bla"
Och det handlar om helt vardagliga saker som bara ska göras! Jag har aldrig haft några problem med detta, och jag förstår inte hur folk kan låta det ens hända? Saker som att borsta tänderna, plocka undan vissa saker efter sig osv.. Det ska ju bara göras? Inget tjafs om saken? Eller?? Är det bara jag som tycker så här.. Är jag för hård? Vad säger ni andra?
När jag var liten fanns det inget som hette alternativ till det som föräldrarna tyckte vi skulle göra. När det var mat, så åt vi utan att protestera. När man skulle borsta tänderna, så gjorde vi det utan att protestera. När det var dags att lägga sig, så gick vi och la oss utan att protestera. Varför? För att protestera inte lönade sig i vår familj. Jag lärde mig snabbt att en arg mamma och pappa inte var något jag ville ha. Och hur lärde jag mig det?
Som treåring hade jag lärt mig att godis var gott. Så en dag skulle vi till affären med mamma. Jag gick fram till mamma och hade godis i handen. Hon sa att det inte var rätt dag för att köpa godis och bad mig lägga tillbaka det i hyllan. Jag blev hur besviken som helst och la mig mitt på golvet framför godishyllan och började skrika och gapa. Min mamma lyfte mig upp från golvet och släppte mig inte förrän vi var hemma. Jag såg på min mamma att hon var arg - riktigt arg - och hela vägen hem grät jag av räddsla för vad hon skulle göra när vi väl kom hem.
Hemma daskade hon mig på stjärten, gav en riktig uppläxning om hur omogen och barnslig jag var och att jag aldrig mer skulle få något godis om jag fick för mig att göra så en gång till.
Tro mig, det fungerade! Efter det vågade jag inte protestera mot mina föräldrar förrän i tonåren. Men jag vågade inte heller be om saker och ting efter den dagen. På något sätt kopplade jag ihop den dagen att be om saker var något som man blev straffad för. Jag borde ju ha fattat, att jag blev så besviken över att inte få godis just då, för att jag var ett litet barn och småbarn kan inte hantera sina känslor.
Och vad vill jag säga med detta?
Att vara arg och straffa sina barn med fysiska metoder är inte rätt. Hellre hade jag sett att min mamma varit lugn och förklarat för mig varför jag inte fick godis. Ett barn är en liten människa med känslor den inte förstår eller kan hantera. Konsekvenser måste oönskat beteende ha, men man måste kunna som vuxen behärska sina känslor och inte bli helt uppskruvad när ett barn gör fel. Inte lätt. Men då är det kanske bäst att gå ifrån situationen en stund och lugna ner sig innan man tar itu med saken. Arga vuxna upplevs av små barn som något väldigt läskigt.
Du lyckas få dina barn göra saker vår son kanske inte kan, och säkerligen tvärtom. Vår son kan mycket er dotter/son inte kan. Men sådant är livet och tacka gud att vi alla är olika.
Taitas- när vi lägger henne så frågar jag om lampan ska vara tänd och om dörren ska vara öppen? Ja säger hon, då säger jag att få måste hon ligga kvar i sängen för springer hon upp släcker vi och stänger dörren.
(hon har sovit i vår säng läänge och nyss börjat sova i egen säng och det var mkt spring första nätterna men nu somnar hon av sig själv utan gråt)
Det tycker jag var ett lite väl starkt hot Linda b, att släcka lampan och stänga dörren om hon inte ligger kvar.
