Noll tolerans!

Nej jag är nog inte så ensamen, jag har med mig det ifrån mitt föräldrahem. Om jag är bortbjuden på middag så kan jag tacka nej om jag inte är så hungrig och säga att jag redan ätit ja? Varför skulle värden bli gladare av att jag tvingade i mig mat om jag inte är sugen/hungrig?

Ot, men har ni testat att räkna skedarna han äter?
När mina barn började räkna så körde vi det hemma då vi kom på att det genast blev mycket roligt att äta. Man skulle tex räkna till det man skulle fylla, eller stolarna runt bortet osv och sen åt man så många skedar samtigigt som man räknar dem.
De gapade som fåglar och vet flera som har testat med bra resultat. 

Nej jag är nog inte så ensamen, jag har med mig det ifrån mitt föräldrahem. Om jag är bortbjuden på middag så kan jag tacka nej om jag inte är så hungrig och säga att jag redan ätit ja? Varför skulle värden bli gladare av att jag tvingade i mig mat om jag inte är sugen/hungrig?

Håller med till fullo. Jag har två barn i övre tonåren och en liten skrutt på fem år. Tänk vad jag är glad att mina barn fått ifrågasätta och träna "civil olydnad" med mig. De har sex på sina egna villkor och har båda fixat olika jobb och förhandlat om lön och arbetstider. De tar inte skit från andra och har vågat säga nej till cigaretter och droger o.dyl.

I perioder har deras rum sett ut som bomben slagit ner men båda har gradvis rättat till det. De har haft fria läggtider sedan 9-årsåldern, skött sina skolarbeten på sina vis. Ibland har de misslyckats och då har vi hjälpts åt och visst, det har tagit mycket kraft (kändes som att jag gick om 8:an med en av dem för jag fick lägga massor med kraft på att hjälpa h'n att hitta bättre studieteknik). Men fy vilken kraft det skulle tagit från mig att tämja och dressera dem till lydnad - en lydnad som de sedan behöver träna bort för att kunna ta sig fram i ett modernt samhälle. 

Min lille sladd har inte genomgått en enda trotsperiod - jag tror inte på dem och hänvisar till Jesper Juul om man vill hävda att de finns. Tandborstning och annat som måste ske kan man leka och lirka fram (använda sin fantasi) istället för att bända upp en unges mun och göra sig döv för tårarna.

Föregår man med gott exempel funkar mycket. Vi borstar ju tänderna på oss själva så då hakar lillen på.  // När det inte funkar kan man dansa: På en med en bra skiva och sedan är det tandborstarrock i vardagsrummet. // Är man trött kan man sätta sig med tandborsten i handen och vänta. Eftersom vi måste borsta tänderna gör man ingenting annat förrän det är gjort. //  Barnet kan få välja ny tandborste i affären. // Man kan göra en liten ritual för tandborstning som barnet tycker om. // Eller så behöver Nallen också borsta tänderna osv. det finns hundratals sätt att få tänderna borstade men inget behöver innebära fasthållning eller liknande. Värsta konsekvensen är ju att man inte kan äta godis, dricka saft eller kakor och det kan man förklara när de blir stora nog att förstå.

Jag förstår absolut inte hur man kan tycka att det är en bra lösning när den ena parten är ledsen under genomförandet. Det blir ibland nödvändigt men fy, inte trivs jag med mig själv när det sker.

Brukar ta lite sallad eller en bit bröd att tugga på bara för att vara social oftast, eller så dricker jag bara till måltiden. Har aldrig fått några konstiga reaktioner på det bara typ "Ja jag har läst att man ska inte äta om man inte är hungrig, då håller kroppen idealvikten naturligt" osv..

Nu gällde det ju inte om man var hungrig eller ej utan frågan var väl om du skulle gå ut i köket och bre dig en macka för att du hellre ville äta det än det som värden serverade, fast du tyckte maten var helt ok att äta?

Jag vet nog ingen som inte skulle ta illa upp om man gjorde så på en middagsbjudning?
Om man då som sagt inte är sjuk, nyss har ätit för att man glömde bort att man var bjuden på middag?? eller att man inte gillar, eller är allergisk mot maten.  

Känner att disskusionen vart lite ot här. Men om du är bjuden på middag, varför är du då inte hungrig när du kommer dit? Är det för att du äter innan?
Om jag är hungrig innan en middagsbjudning så kan jag ta en smörgås eller nått om det går lång tid emellan så att jag är hungrig när jag kommer dit. 

Alltså, jag tror att det är oerhört viktigt att barn lär sig att säga "ja" och att säga "nej". Det handlar om gränser, att lära sig vad sina egna gränser går, och var andras gränser går. Att tvingas äta mot sin vilja är gränslöst, det går rakt emot barnets eget "nej", det är att kontrollera barnets egen känsla för sin egen kropp. Att detaljstyra själva ätandet har jag också noterat hos vissa föräldrar, vad som ska ätas först och i vilken ordning och på vilket sätt. Föräldrar som sitter och tokstirrar på sina barn genom hela måltiden och regisserar dem. Och själva smakar dem då fan inte på allt, knappast. Själva skulle de inte stå ut i fem minuter med en människa som satt och kommenderade dem att äta fast de inte ville. 

Det finns mängder av saker som jag inte heller skulle acceptera vid till exempel middagsbordet. Att leka med maten eller att sitta och skrika, är en sådan sak. Att få gå från bordet och skrika av sig eller vad det nu kan vara, är inget straff. Utan rent folkvett. Men att proppa en unge full med mat bara för att man har fått för sig att det är en dödssynd att lämna mat, eller inte "smaka på allt" - det är fullständigt vettlöst.