Noll tolerans!

Och vad i hela fridens namn är det som är så jäkla allvarligt när det kommer till mat? Jag smakar verkligen inte på allt som serveras. Är jag mätt så är jag mätt. Vill jag inte ha, så vill jag inte ha. Jag behandlar både barn och vuxna med samma respekt, att de ska kunna välja när de faktiskt inte vill stoppa något i sin egen mun. I sin egen kropp. Släpp loss lite, ta inte allt så jävla allvarligt. Om man har ett avspänt förhållande till mat, där matstunden faktiskt inte innebär ångest, straff, "konsekveeeeeens" - detta patetiska ord i sammanhanget, och allmänt lidande tillsammans med en massa sura vuxna som har en massa idiotprinciper - så kanske det faktiskt blir roligt att äta också. Och till och med roligt att smaka. 

Jag vill svara oavsett om tråden inte ska handla om det. 5-minutersmetoden har inget med olyckliga situationer att göra. Att inte kunna men vilja ta upp ett barn är något annat. 5-minutersmetoden handlar inte heller om att se om barnet somnar om själv vid sovjlud. 5-minutersmetoden går ut på att medvetet ignorera ett barn som skriker tills det slutar kommunicera. Skriket är den starkaste signalen barnet har att signalera att något inte känns bra så det är jäkligt illa minst sagt.

Ok då förstår jag lite mer, mina barn är inte heller hungriga ibland. Vid förkylningstider brukar inte mycket gå ner och då slipper dem äta. De tar igen det sedan. Jag funderade mest på om du plockar fram smörgåsar direkt om de inte vill äta sån mat du vet att de gillar eftersom du skrev att du inte hade några regler. Men det tror jag alla har i liten eller stor utsträckning. Regler är inget fult ord som vissa verkar tycka

Jag har lite blandade känslor om sådant här. Mat exempel, hatar tanken att barnen ska få ett vrickat förhållande till mat. Därav inget tvång, men samtidigt får de helt enkelt vara hungriga om de inte äter. Men försöker locka med att man ska äta grönsaker för att vara frisk och pigg, äta köttet för att bli stark som spindelmannen, etc, för att uppmuntra till att äta de olika sakerna. Men erkänner att det är ett problem med lillgrabben nu. Han är ytterst extrem för närvarande och äter bara mycket av en sak per måltid. Dagens middag bestod av kidneybönor för honom, får nog varna på förskolan imorgon. Igår var det ett större antal potatisar. Men antar att det är en period, precis som allting annat. 

Beträffande städning så får det bli kaos mellan varven. Men när jag säger att det är dags att städa så städas det för annars städar jag med svarta sopsäcken och bär upp till vinden.  Deras städning tar max 10 minuter då allt landar i ett tält och garderob, men det lider inte jag av. Jag vill bara slippa prylar på golvet. 

Men överlag handlar allt om rutiner, fattar dom vitsen så brukar det ju inte bli så mycket problem. Men det är ju perioder för allt. Periodvis smidigt och periodvis kaos, men allt går över. 

Ja, om du gillar makaroner och köttbullar, men inte är så värst hungrig eller sugen men kan tänka dig ta en macka så tvingar du dig själv att äta eller?

Håller med till fullo. Jag har två barn i övre tonåren och en liten skrutt på fem år. Tänk vad jag är glad att mina barn fått ifrågasätta och träna "civil olydnad" med mig. De har sex på sina egna villkor och har båda fixat olika jobb och förhandlat om lön och arbetstider. De tar inte skit från andra och har vågat säga nej till cigaretter och droger o.dyl.

I perioder har deras rum sett ut som bomben slagit ner men båda har gradvis rättat till det. De har haft fria läggtider sedan 9-årsåldern, skött sina skolarbeten på sina vis. Ibland har de misslyckats och då har vi hjälpts åt och visst, det har tagit mycket kraft (kändes som att jag gick om 8:an med en av dem för jag fick lägga massor med kraft på att hjälpa h'n att hitta bättre studieteknik). Men fy vilken kraft det skulle tagit från mig att tämja och dressera dem till lydnad - en lydnad som de sedan behöver träna bort för att kunna ta sig fram i ett modernt samhälle. 

Min lille sladd har inte genomgått en enda trotsperiod - jag tror inte på dem och hänvisar till Jesper Juul om man vill hävda att de finns. Tandborstning och annat som måste ske kan man leka och lirka fram (använda sin fantasi) istället för att bända upp en unges mun och göra sig döv för tårarna.

Föregår man med gott exempel funkar mycket. Vi borstar ju tänderna på oss själva så då hakar lillen på.  // När det inte funkar kan man dansa: På en med en bra skiva och sedan är det tandborstarrock i vardagsrummet. // Är man trött kan man sätta sig med tandborsten i handen och vänta. Eftersom vi måste borsta tänderna gör man ingenting annat förrän det är gjort. //  Barnet kan få välja ny tandborste i affären. // Man kan göra en liten ritual för tandborstning som barnet tycker om. // Eller så behöver Nallen också borsta tänderna osv. det finns hundratals sätt att få tänderna borstade men inget behöver innebära fasthållning eller liknande. Värsta konsekvensen är ju att man inte kan äta godis, dricka saft eller kakor och det kan man förklara när de blir stora nog att förstå.

Jag förstår absolut inte hur man kan tycka att det är en bra lösning när den ena parten är ledsen under genomförandet. Det blir ibland nödvändigt men fy, inte trivs jag med mig själv när det sker.

Nej, nej Mad. Du har helt missförstått, det här är hur bra som helst.

När barnen hamnar i tonåren kommer de bli jättepoppis. De kommer inte våga säga nej till droger (för då får de ju inte vara med). Alla tjejer blir extra efterfrågade, för de kommer inte våga säga nej till sex eller ändra sig, inte ens när de upptäcker att det visst inte var bara en kille de skulle knulla utan tre. Ja, och som vuxna kan de sitta i riksdagen och bara sitta och säga ja och amen för att göra alla nöjda och glada så de blir omtyckta och får röster. Alternativt göra militär karriär, lyda order är ju alltid bäst liksom.

Helt perfekt.    

Jag håller med dig om det mesta. Sett allt för många barn med störda matvanor på grund av att föräldrarna har massa regler kring ätande. Tex en sån liten sak som att de inte får äta upp osten på smörgåsen först innan de äter brödet? Vad spelar det för roll så länge man inte varje dag bara äter osten? Eller att man ska äta upp allt på tallriken trots att man är mätt.

Den enda konstanta "regeln" vi har vi matbordet det är att man inte sitter och har hysteriska 3-åringsutbrott vid matbordet. Är otrevlig, skriker och gapar och slåss. Då går man iväg och har sitt hysteriska utbrott och sen kan man komma tillbaka och äta igen. 

Det finns faktiskt numera till och med studier som bekräftar att barn som blivit trugade och tvingade som små är mer kräsna som vuxna än de som fått vänja sig vid olika smaker i egen takt som barn.

Jag tror heller inte att det är dåligt med regler. Men när jag först blev mamma hade jag massor av regler, jag hade massor av tvångstankar om att gjorde vi inte på ett visst sätt nu skulle det bli hus i helvete sen. Jag har släppt det nu.
Vi gör det som fungerar. Jag tror mina barn ändå kommer veta hur man får och inte får bete sig. De gör ju som man gör och inte som man säger ändå. Jag slåss inte, jag respekterar andra människor och deras känslor, jag är artig och tackar för mig. Jag sitter still när jag äter och kastar inte maten på golvet. De ser det, de härmar mig.

För mig är det superviktigt att de känner sig lyssnade på, även de gånger jag inte kan/vill göra dem tillmötes. De ska veta att i möjligaste mån får de bestämma över deras egna kroppar, lära sig lyssna till kroppens signaler om hunger och mättnad. Det är hundra gånger viktigare än att de lyder min minsta vink.

Skulle jag inte respektera när mina barn säger nej, hur kan jag tro att de ska respektera när någon annan säger nej?