Noll tolerans!

Det beror på vad du menar med hungrig. Man ska äta 5-8 gånger om dagen om du ska följa hur kroppen vill ha det. Det säger sig självt att du är mindre hungrig varje gång då men så ska man också äta mindre varje gång.

Frukost sägs vara dagens viktigaste mål och jag är benägen att hålla med.
Jag brukar mer eller mindre tvinga i mig en macka och en kopp te till frukost när jag jobbar trots att jag inte är hungrig. För det är väl få som är hungriga nyuppstigna klockan 5-6 på morgonen.
Äter jag inget på morgonen hinner jag inte mer än komma till jobbet och börja jobba innan magen knorrar och då är det inte kul.

Nej detta är uppenbart.

Själv kör jag på att alla känslor är bra, även de "negativa". Ett barn som inte får sin ilska speglad riskerar att börja visa andra känslor istället för ilska, och skapar så småningom ett konstruerat temperament för att leva upp till omgivningens förväntningar. Att uppfatta ilska och behov av uppmärksamhet som något dåligt hos ett spädbarn, något som ska ignoreras tills det försvinner, är ett väldigt effektivt sätt att förändra barnets utlopp för de mest basala känslotillstånden. Frågan är bara vad barnet gör av detta, var det får utlopp för sin ilska och aggression och behov av uppmärksamhet. Förmodligen någon annanstans, på dagis och i skolan - varpå föräldrarna står helt frågande och absolut inte begriper vad de har gjort fel. 

....och de flesta påverkas av vad vi gör av situationen.
Vissa föräldrar verkar väldigt lätt acceptera svårigheterna och anse sig själva inte ha något annat val än att ge upp.

Jag är ganska säker på att det handlar om att föräldrarna vill ha välartade barn att visa upp alternativt att de hellre tvingar några få gånger än att ta en längre lite mer demokratisk process med barnen. Föräldrarna ser förmodligen det som ett misslyckande om de inte har barn som "minsann äter allt". 

Jag var hemma hos några släktingar för ett tag sedan. De har en väldigt auktoritär syn på det här med barn och även om jag tycker om dessa människor så blir jag så otroligt illa berörd när jag ser hur de behandlar sitt barn. Det hotas, tvingas och jagas hela tiden. Barnet "skulle äta" innan vi skulle ut på picknick (konstigt bara det) men hon ville inte. Ingen annan åt ju utan hon skulle sitta där själv och äta. Hon åt några makaroner och lämnade sedan stolen (ingen av föräldrarna satt där med henne, hon är 3 år). Då kom pappan rusande och satte tillbaka henne på stolen och så höll de på så ett tag tills pappan tappade tålamodet och sa att om du inte äter får du gå och lägga dig (?). Han bär en skrikande treåring till hennes säng och säger till henne att stanna där annars får hon inte följa med på picknicken! Det slutar (efter många turer tillbaka till sängen med en gråtande treåring) med att flickan sätter sig på stolen i köket igen och äter lite makaroner, tittar på sin pappa och ger honom en kram. Pappan tycker att han har vunnit. Jag höll på att börja gråta. Detta barn gråter nästan aldrig, inte ens när hon slår sig och detta tycker föräldrarna är "bra". Hon är tuff. Det är ju inte så konstigt att hon har slutat gråta, det är ju ingen som bryr sig om ledsna känslor. 

Men folk är inte kloka. När min son var riktigt liten så påpekade folk att "han bara ville ha uppmärksamhet" när han grät. Eeeeeh, ja? Och vill han ha uppmärksamhet så är det detta han ska få.

Fy fan. Jag har liknande exempel i min absoluta närhet och det är väldigt jobbigt att betrakta. Min tolkning är att föräldrarna på något sätt är så stressade att de inte stannar upp och tänker efter, att det blir så viktigt att "äta upp" eller vad det nu kan vara, så att de helt missar att de faktiskt bara skapar kaos.

Föräldrarna i min närhet är så fokuserade på barnens tallrikar att exakt allt kretsar kring detta. Ofta slutar det med ett gäng vuxna som sitter och säger "Ät nu! Äter du? Hörrö, ät lite också! Hallå? ÄT!" tills barnen - givetvis - tappar exakt all lust att faktiskt äta. Det hade jag också gjort. Matstunden blir ren och skär ångest och inte ett dugg naturlig eller rolig.

Precis.

Detta är mycket märkligt, och jag trodde att den här synen på bebisar var utdöd. Tills jag blev medlem på FL faktiskt, och tills jag själv fick barn. Jag tror starkt på att ett barn som får dessa behov tillgodosedda inte kommer att behöva skrika efter uppmärksamhet särskilt mycket, eftersom barnet lever i trygg vetskap om att behoven blir just tillgodosedda. Om man svarar när bebisen ropar behöver det aldrig eskalera, barnet behöver inte känna sig helt övergiven och nå hysteriska nivåer. Alla levande varelser behöver uppmärksamhet dessutom, jag förstår inte varför det är så himla farligt. 

Håller i princip med dig, faktiskt. En del saker började vi "lära" vår dotter redan när hon var riktigt liten, såsom att man lägger undan leksaker efter sig innan man tar nästa leksak, att man måste ha skor på sig utomhus annars blir det kallt osv. Att resonera sig fram till en lösning har fungerat bäst för oss, och dottern är med på noterna (är nu snart 3 år gammal). Har begränsat utbrotten dramatiskt, och har även tagit mig tid att gå en kurs i föräldraskap via kyrkan så att jag själv lär mig att bli en lugnare, bättre och mer pedagogisk förälder. Har fungerat för oss.

Dock måste jag påpeka att det där med mat är ett känsligt register och inget jag tycker att andra föräldrar ska yttra sig om (inget elakt menat TS, bara ett konstaterande). Alla barn är olika. Jag har skrivit i ett flertal trådar om att min dotter matvägrade från hon var 5 månader tills hon var 16 månader gammal och endast ville amma eller helt lät bli att äta. Dietister, akutbesök, "göra-det-som-krävs"-attityd var det som gällde, och det gör ont i mig att höra att andra föräldrar tycker att det beror på dålig uppfostran att min dotter tjurar med maten. Nu äter hon nästan som hon borde, varje tugga är en vinst för oss, och då känns det lite meningslöst att försöka ägna massa uppmärksamhet och tid åt att hon inte 100% av tiden vill sitta stilla vid matbordet och äta upp på tallriken. Så länge hon äter så får hon göra det precis hur hon vill, om det så är liggandes upp-och-ned under vardagsrumsbordet.

För mig är det viktigt att min son känner att jag lyssnar på honom och att hans vilja har betydelse, samt att även jag som förälder kan ge med mig och "köra" på hans linje. Jag tror att man på det sättet hjälper till att bygga upp sina barns självkänsla....finns ju massa andra faktorer som spelar in med.
Det viktiga är alltså inte att han gör som jag säger utan tjafs.Jag försöker så gott jag kan bygga upp hans förmåga att tänka självständigt och argumentera för och emot saker.