Noll tolerans!

Om någon har stått och lagat mat som jag tycker om.
Min mamma, kompis eller min man och jag egentligen är mer sugen på en brödtoast så går jag givetvis inte och gör iordning en sån?
Om det inte är så att de serverar kåldomar eller något annat som jag inte tycker om, eller att jag är sjuk och gärna äter något enklare.
Detsamma borde väl gälla mina barn som också ska bli vuxna en dag?
Om jag lagar god mat till dem och de inte är sjuka eller tycker maten är äcklig så tycker jag inte att de ska äta mackor i stället när jag lagat middag till dem.

Är väl varken en speciellt konstig eller otrevlig regel, eller vad tycker du?

Omg, bland de mest löjliga regler jag hört, inte få äta upp osten först?! Herregud, så gör väl mer eller mindre alla barn? Påläggen först liksom. Samma sak som när man delar på ballerinakakan ju

Alltså, jag tror att det är oerhört viktigt att barn lär sig att säga "ja" och att säga "nej". Det handlar om gränser, att lära sig vad sina egna gränser går, och var andras gränser går. Att tvingas äta mot sin vilja är gränslöst, det går rakt emot barnets eget "nej", det är att kontrollera barnets egen känsla för sin egen kropp. Att detaljstyra själva ätandet har jag också noterat hos vissa föräldrar, vad som ska ätas först och i vilken ordning och på vilket sätt. Föräldrar som sitter och tokstirrar på sina barn genom hela måltiden och regisserar dem. Och själva smakar dem då fan inte på allt, knappast. Själva skulle de inte stå ut i fem minuter med en människa som satt och kommenderade dem att äta fast de inte ville. 

Det finns mängder av saker som jag inte heller skulle acceptera vid till exempel middagsbordet. Att leka med maten eller att sitta och skrika, är en sådan sak. Att få gå från bordet och skrika av sig eller vad det nu kan vara, är inget straff. Utan rent folkvett. Men att proppa en unge full med mat bara för att man har fått för sig att det är en dödssynd att lämna mat, eller inte "smaka på allt" - det är fullständigt vettlöst. 

Ja alltså i min familj så äter man det man vill ha. Om man inte är sugen kan man ta en macka eller göra något annat, eller bara ta ett glas mjölk, men det viktiga är att man sitter med vid bordet och har en trevlig stund tillsammans som familj. Varför är det så självklart och "givetvis" att man inte går och gör iordning en rostmacka om man hellre vill ha en? För mig är det självklart att man gör det?

Jag har aldrig någonsin tagit bort mina barns leksaker för att de inte städar, tror faktiskt inte den konsekvensen hjälper.
Tror det viktigaste är att motivera och peppa barnet som ex "Kan du plocka upp dom där dockorna, få se hur länge det tar". "Kan du räkna hur många klossar du stoppar i lådan" osv..
Ibland händer något kul när man städat som ex en glass, ett spel eller något. Jag säger aldrig OM utan "när vi har städat ska vi ex äta glass". Då blir det inte ett hot att bara om ni städar upp får ni glass utan det blir en motivation att när vi är färdiga då ska vi äta glass..
Mina barn är 6,5 och 5 år och de städar väldigt bra. Sonen plockar upp varenda pryl från hans golv och dammsuger sedan.
Dottern på 5 år kan jag hjälpa lite men jag försöker peppa henne till att göra det mesta själv. Hon dammsuger också sitt rum själv (måste bara kolla så alla småsaker är upplockade).
Dom är så nöjda över det dom gjort när dom är klara :)

Tror det är viktigt att peppa barnen och motivera men att också ibland kunna ge en belöning i slutet.
Har sällan några problem med städning här hemma.

Sen finns det vissa saker som barnen inte får bestämma ex tandborstning, det måste göras.
När dom var små och helst inte ville borsta då sjöng vi sånger och busade så det blev roligt att borsta tänderna, funkade jättebra. Sen kan man sjunga att man borstar bort tandtrollen osv.
Man får helt enkelt göra någonting roligt av det som är tråkigt :)

Maten, min son på 2½ äter lite dåligt ibland. Det går i vågor men vi gör ingen stor grej av det, vi försöker inte truga i honom mat eller står och tjatar på honom utan maten ställs fram och förhoppningsvis äter han. För det mesta får han i sig lite och jag brukar fråga någon extra gång om han verkligen är säker på att han är klar och sen inget mer.
Ibland kan han komma tillbaka och äta mer och ibland inte. Han måste inte smaka nya saker men det erbjuds så får han välja själv om han vill testa eller inte.

Ditt inlägg är faktiskt inte särskilt långsökt, eftersom allt det här faktiskt handlar om gränser. Om barn aldrig får känna efter vad de själva vill, och om omgivningen helt struntar i deras mest grundläggande signaler (i det här fallet till exempel mättnad) så kommer barnets egen vilja sakta men säkert riskera att gröpas ur. Det här mattvånget är som taget från 40-talet och det var inte bra då, och det är inte bra nu. Det är bara jävligt sorgligt att det fortfarande pågår. 

Inget illa ment men jag tror du är rätt ensammen om att ha såna matregler hemma, men jag kan ha fel?
Är det bara i familjen hemma ni gör så? Hur gör ni om ni är bortbjudna på middag?
 
Men alla gör olika och det är ju ok så länge man inte tvingar i sina barn mat eller inte ger dem tillräckligt med näring.  

Nej jag är nog inte så ensamen, jag har med mig det ifrån mitt föräldrahem. Om jag är bortbjuden på middag så kan jag tacka nej om jag inte är så hungrig och säga att jag redan ätit ja? Varför skulle värden bli gladare av att jag tvingade i mig mat om jag inte är sugen/hungrig?

Ot, men har ni testat att räkna skedarna han äter?
När mina barn började räkna så körde vi det hemma då vi kom på att det genast blev mycket roligt att äta. Man skulle tex räkna till det man skulle fylla, eller stolarna runt bortet osv och sen åt man så många skedar samtigigt som man räknar dem.
De gapade som fåglar och vet flera som har testat med bra resultat.