Mad as snow skrev 2011-10-24 22:19:31 följande:
Vissa inlägg i den här tråden är rent av obehagliga. "Man måste fullfölja!" och barnet ska sitta och stirra på maten i 2 timmar för att det måste smaka. Nej, man måste inte alltid fullfölja. Det är helt okej att vara mänsklig ibland som förälder, och att förhasta sig. Att säga "du, vänta. Jag hade faktiskt fel förut." - hela himlen kommer inte att rasa ner om man gör det. Barnet kommer inte att förlora "respekt" för sin förälder, barnet kommer inte att bli ligist och tro att kusten är klar att göra vad som helst. Ni verkar uppfostra små tickande bomber som vore de kamphundar, där minsta steg från auktoriteten kommer att få fruktansvärda konsekvenser. Pratar ni inte med era barn? Är ni inte människor inför dem, med fel och brister? Måste ni alltid ha rätt? Hur ska era barn lära sig att diskutera för sin sak, att veta att det är okej att ändra sig, att få pröva alla de här olika stadierna av detta "trots" som verkar så himla farligt? Nolltolerans! Jag blir helt matt bara jag läser ordet.
Mad as snow skrev 2011-10-24 22:22:21 följande:
Och vad i hela fridens namn är det som är så jäkla allvarligt när det kommer till mat? Jag smakar verkligen inte på allt som serveras. Är jag mätt så är jag mätt. Vill jag inte ha, så vill jag inte ha. Jag behandlar både barn och vuxna med samma respekt, att de ska kunna välja när de faktiskt inte vill stoppa något i sin egen mun. I sin egen kropp. Släpp loss lite, ta inte allt så jävla allvarligt. Om man har ett avspänt förhållande till mat, där matstunden faktiskt inte innebär ångest, straff, "konsekveeeeeens" - detta patetiska ord i sammanhanget, och allmänt lidande tillsammans med en massa sura vuxna som har en massa idiotprinciper - så kanske det faktiskt blir roligt att äta också. Och till och med roligt att smaka.
Mad as snow skrev 2011-10-24 22:58:30 följande:
Barn är dessutom högst medvetna om att de är små. De är medvetna om vilka som bestämmer i familjen, de går inte runt och försöker ta makten från sina föräldrar. Ett typiskt exempel på detta är ett så kallat CAT-test, vilket är ett projektivt test där man visar djurbilder för barn och får dem att berätta genom dessa, där en av bilderna föreställer ett lejon som sitter på en hög tron och framför lejonet sitter en liten mus. De allra flesta barn identifierar sig med musen snarare än lejonet.
www.minddisorders.com/Br-Del/Children-s-Apper...
Detta är något man bör ha med sig som förälder, barn är inga kamphundar som försöker klättra i hierarkin, som man måste kuva, domptera eller styra med järnhand. Ett litet barn som tvingas sitta och stirra på maten i timmar, kommer förmodligen att börja äta. Men det betyder inte att det är en metod som på något sätt stärker barnet, som ens får barnet att vilja äta. Detta och alla andra liknande metoder får som resultat att barnet bara känner sig ännu mindre, med en egen vilja som sakta men säkert luckras upp och förvandlas till förälderns. Det är inte något postitivt.
Så mkånga av dina inlägg är mycket väl formulerade och fulla av viktigt innehåll. Så jag citerar bara
