Augustibebis 2012

Vaknar deppig idag. Lite panik. Rädd för att sakna friheten utan barn, rädd för att bli en dålig mamma och rädd för att jag och min man ska glida ifrån varandra. Vi älskar varandra så mycket. Usch det är ingen rolig känsla det här, vill bara vara lycklig. Det är jag med mest hela tiden men idag känner jag mig orolig för allt som kommer att förändras. :(

Jag förstår dig.. Det händer ibland mig med... Tänk bara att just nu du kan inte påverka något och njut av din graviditet!

Tack så jätte mycket =)

När du får de tankarna försök att tänka på att ni har skapat det finaste man kan skapa tillsammans och det finns egentligen inget ni inte kan göra bara för att ni har barn. Du kommer med största säkerhet bli en kanon mamma! Men just nu har tankarna börjat och det är viktigt att du pratar om dem så att du inte bara stänger in dem. Jag hade samma tankar (trots att min man har två barn sen innan) Men jag pratade om dem och nu känner jag ingen rädsla på det viset. Klart en liten oro finns men det är normalt. Hoppas din dag blir bättre <3

Försök tänka så här: du har  ett gemensamt frö söm växer i dig för varje dag och utvecklas och snart kan visa sin enorma tillit och kärlek till er. Känslan av att få första leendet, en puss och  en kram från sitt barn är obeskrivlig :)

Jag tänker inte sticka under stol med att det säkert kommer kämpiga stunder då ni är trötta, slitna och griniga och kommer vara irriterade på varandra, men sen kommer ljuset i tunnlen och lyser på er starkare än någonsin :)

Och ja, livet kommer att föändras, men med säkerhet till det bättre :) 

Tack för de fina orden! Är nog lite hormonsvajig idag. Gråter nu för andra gången denna morgonen.
Älskar det lilla livet inom mig så fruktansvärt mycket. Vill att h*n ska få det allra bästa. Tror jag oroar mig en del eftersom min bästa vän och hennes pojkvän nyss separerade. De har en pojke på snart två år. De var så himla kära och lyckliga när de väntade barn och nu pratar de bara skit om varandra. Tror vårt förhållande är starkare än deras, allt gick så snabbt när de träffades, jag och min pojkvän har varit tillsammans i nio år och redan gått igenom tuffa grejer som gjort oss starka och trygga i varandra men ändå är jag livrädd för att barn ska förändra allt.
Det är väl bara en sån dag...  

Saker och ting kommer att förändras, och det är mycket, MEN det behöver inte bli till det dåliga... Angående friheten så ja, jag kan sakna den ibland, friheten att kunna göra vad jag vill när jag vill, men det krävs lite mer planering nu istället.. Vi har ju några stycken i familjen som hjälper till lite då och då med barnpassning, så jag och min sambo kan gå ut och ha biokväll eller dylikt... Ska jag bara snabba ärenden så kollar jag med barnvakt, nu har jag en systerdotter som är utmärkt till detta Hon kommer mer än gärna in och hjälper ett par timmar om jag ska till doktorn eller ngt annat snabbt...

Och det kommer komma småtest eller stora test för ert förhållande, men ni måste verkligen förstå att den första tiden ÄR/eller kan vara tuff så prata om det, prata om känslor som kan komma upp under första tiden som föräldrar, ex rädslor ensamhet, frustrationer (ex över amning)... För mig var den största frustrationen att jag inte blev stimulerad på det viset som man varit innan, och det kunde mycket väl gå ut över min man när han kom hem från jobbet... Jag kunde gapa på han för småsaker, som varför han inte slängde diska sin egen jävla disk osv...
Sen är det viktigt att veta att bara för att barnet är fött så tar det lite tid innan man kommer i en hormonell balans igen, för mig gick det upp och ner under en 3 årsperiod...

Så glöm inte att prata mycket med varandra, det är jätteviktigt och har ni den kärleken till varandra idag så tror jag inte att det kommer vara ett problem....

Jag tyckte det var jättetråkigt att gå hemma, så jag försökte kombinera med lite jobb då och då... Sen började jag träna, jag fick lite egentid och blev smal på köpet hahahaha...

Och trots all känsloberg och dalbana så är det värt de, för kärleken till ditt barn växer något otroligt för varje dag som går...

När min första son föddes och han las på min mage så titta jag på han och tänkte, jaha nu är man mamma... Jag fick inget lyckorus eller tårar som man sett på tv osv och jag tänkte att fy vilken värdelös mamma jag är som inte känner den lyckan man ser på tv och som alla pratar om, men det växte fram, och en dag satt jag där och titta på mitt mirakel och gud vilken kärlek som växt fram...

Mitt tips, glöm inte varandra, ge er egentid lite då och då.. Ni är inga dåliga föräldrar för att ni hittar på ngt själv tu man hand en kväll osv....

Hah, gick från ett förhållande med en svensk kille till ett med en engelsk man.

Från millimeter-rättvisa i allt till en gentleman som från dag ett propsat på att bära alla tunga kassar och alltid låter mig ha den största bullen! I mitt fall var det helt och hållet en uppgradering. Som tur är så förväntar han sig inga mirakel av mig, bara en kopp te då och då.

Och ja, min navel har också krympt! Jag blir helt fascinerad och sitter och petar

NiniMe: TACK!!!