Varför förlovar man sig?!

Folk behöver bekräftelse och vill hävda sig.
"Titta, vi är jäääätteseriösa i vårt förhållande!" typ.
Det ironiska är att så många förlovningar bryts, så det är ju knappt nån som tar det på allvar ändå.

Jag och min sambo lär skippa förlovningen och gå rätt på vigsel. Vi gifter oss främst av juridiska skäl. Vårt förhållande är utmärkt och vi har inget behov av att bevisa något för någon annan.

Inte i IRL, där verkar det inte vara så, utan det verkar det vara helt OK att man är förlovad utan att vilja gifta sig, gifta sig utan att vara förlovad, förlovad och gifta sig sedan, inte vara förlovad alls. Det är en allmän blandning, så egentligen är det bara på FL jag har mött folk som verkligen tycker det är fel.

Jag var tvungen att kolla statusen bland mina gamla FB-vänner och vet du 1/3 var endast förlovade och har så varit så länge, en faktiskt i över 30 år (en gammal klasskamrat som förlovade sig som 17-åring, två barn och tre barnbarn senare är de fortfarande förlovade, ja, en av de få vänner som fixade familj tidigt)

Ja, det är olika och då måste man respektera detta. Eftersom de flesta jag känner har förlovat sig i mogen ålder så har jag svårt att se förlovning som en fjortissak, för det är inget som jag mött, utan mest hört talas om.

Det finns det säkert, men inget som jag mött. Som jag skrivit tidigare så har jag mött förlovningar hos etablerade par. Det lustiga i kråksången är att ingen av dom som jag känner som har förlovat sig har brutit upp, utan de hänger ihop och är förlovade. De flesta har nog passerat 15 år. Men däremot har säkert de som gift sig skilt sig.

Det jag mest mött när det gäller relationer, man har busat omkring tills man varit 25 ungefär, sedan har man väl hittat mannen i sitt liv, man flyttar ihop och sedan efter ett tag så skaffar man barn, förlovar sig och en del gifter sig och en del väljer att inte gifta sig.
De där fjortisförlovningarna har jag mest hört talas om, men inget som mina vänner har sysslat med.

Förlovning är ett tillkännagivande av att en parrelation avser att leda till äktenskap eller registrerat partnerskap. Efter att ena partnern friat till den andre, och denne svarat ja, är paret förlovade fram till dess att vigseln eller registreringen har fullbordats. Av tradition växlar man vid förlovning förlovningsringar.

Första gången jag förlovade mig var jag 22. Detta var år 1993.
Det var rätt vanligt redan då att man kunde förlova sig utan nödvändigtvis gifta sig.
Jag har sedan förlovat mig en gång till, år 2004 med den man jag lever med idag. Inte heller denna gång med äktenskapslöfte.

Fjortisfasoner säger några. Okej, det låter väl bra att jag i så fall har barnasinnet kvar när jag blivit över 40 år gammal. ;)

Men vem besämmer NÄR man ska gifta sig då? Man kanske avser att gifta sig först på dödsbädden?

Enligt gamla traditioner ska mannen stå för brödfödan och kvinnan för hushålssysslor & barnaalstrande, ska vi ha kvar det också?

Det bestämmer man helt själv. Men att "förlova sig" utan giftermål i tanken överhuvudtaget är inte definitionsmässigt rätt, det är ingen förlovning.

Nja, dop jämfört med namngivning är ju snarare som att jämföra ett kyrkligt kontra ett borgerligt bröllop.

Det är ju proceduren inför GUD som är det generellt viktiga i dopet. Namngivningsproceduren är en slags "borgerlig" variant där man behåller traditionen, men skalar bort religionen.

/ogift, men förlovad. Dessutom odöpt med odöpta barn (och nej, vi hade ingen namngivningsceremoni heller)