Hej på er!
Vår underbara dotter Enja tittade ut redan i v 31+0 och har nu hunnit blivit 4 veckor gammal.
Det skulle vara kul att samla fler prematurföräldrar i den här tråden så vi kan följa varandras bebisar och ge stöd och råd till varandra! =)
Både text och bilder är varmt välkomna i den här tråden! 
Förra året vid den här tiden hade jag en liten liten tjej på 995 g hos mig. Hon föddes den 9:e december 2011 på UAS. Jag hade havandeskapsförgiftning och dottern var tillväxthämmad. Hon föddes i v. 28+1.
Den 16:e december blev vi flyttade till vårt hemsjukhus. Vi firade jul och nyår på Gävles neo och när dottern var i v. 34 fick vi äntligen bo med henne på eget rum. Drygt en vecka senare fick vi åka hem med hemsjukvård. I v 37 opererades hennes ljumskbråck första gången och i samband med det låg vi ytterligare en vecka på neo.
Den 29:e februari blev vi helt utskrivna och hade då varit hemma med henne i ca 2 veckor. Den 1:a mars var det hennes bf och i mitten på samma månad opades hennes bråck en andra gång. Efter den operationen hade vi en helt ny bäbis! Hon vägde 2 kg när vi åkte hem första gången och 3,5 på sin bf-dag.
Jag önskar idag att jag hade kunnat njuta mer av att ha blivit mamma då, för ett år sedan. Men all energi gick åt till att oroa sig och ha skuldkänslor.
Jag önskar jag hade frågat mer, vissa saker undrar jag över än idag men får nog aldrig veta.
I söndags fyllde mitt hjärta 1 år! En tjej som alltid är glad och Utvecklingsmässigt är hon helt i fas med sin korrigerade ålder. Hon väger ca 9,5 kg och är 76 cm lång. Snart har hon tiodubblat sin födelsevikt.
Till er som är på neo nu med era barn: glöm inte bort er själva! Andas, träffa en kompis, soooov. Nu har ni chansen att ladda batterierna så att ni är redo tills ni får åka hem med er lilla. Utnyttja kurator/psykologkontakten ni fått, även om ni inte tror att ni har nåt att prata om.
Sist men inte minst: Grattis!!! :)
Jipiii, vi får åka hem idag. Det blev 8 dagar på neo för oss. Men nu ska vi hem
usch det dära känner man igen ensamheten när man hade sonen på neo.
Min lille låg visserligen bara 1 vecka innan vi fick komma hem på permission men gud så ensam man kännde sig när sambon åkte hem och en annan var tvungen att stanna kvar.
Dom första 4 dagarna fick jag bo på en annan avdelning och springa vart tredje timme mellan avdelningarna man visste vad man skulle göra först ge honom sond medan han ammningsträna sen pumpa bara för att stimulera han skulle ha mat 7,10, 13, 16, 19, 22, 01, 04 och så gick det runt och man var så trött ibland att man höll på att trilla av amningsstolen inne i båset haha men efter 4 dagen orka ja ej mer då fick han börja med flaska då han ej fick i sig något och jag hade ingen mjölk att ge tyvärr men inte kände jag mig som en dålig mamma för det bara han mådde bra och gick upp i vikt.
Man grät många gånger att man var ensam att sova ensam att ha någon att prata med 1 vecka känndes som 2 månader då man knappt kom ut heller sen skulle man själv äta plus blev ej mycket sömn.
4 dagen fick jag äntligen ett rum på neo och kunde ha honom på mitt rum det var den lyckligaste dagen för mig.
Ibland kännde man sig som ensamstående.
Finns dom som har det värre och jag beundrar dom som klarar det hade nog aldrig orkat hade liksom ej planerat att han skulle ligga på neo jag skulle ju föda honom vila upp oss på patienthotellet och sen åka hem men så blev det ju ej.
Undrar om det kommer bli samma sak med nästa barn man skaffar.
Jag bor på en annan avdelning än min bebis tills han får komma på familjerum vilket nog tar 2 veckor till. I morse tog vi ett steg bakåt då han glömde bort att andas hela tiden och är nu tillbaka i cpap och misstänkt infektion :(
Skönt starbaby att ni får åka hem.
Tack, jo bröt ihop totalt när jag satt med honom i min famn och kände varje gång han slutade andas och sen hur han flämtade efter luft. Har dessutom bara sovit 6 h på 2 dygn så bröt ju ihop än mer av den anledningen. Fick order om att inte komma tillbaka förrän jag sovit vilket jag nu gjort så ska in och se hur det är med vår lilla kämpe. Hoppas på att han bara är trött och att det inte är någon infektion. De har iaf inte ringt efter mig eller sambon så är ju ingen katastrof iaf.
Är riktigt skönt att det finns sånna här trådar med personer som vet va man går igenom. Är ju omöjligt att föreställa sig när man aldrig fått prematur barn. Lite sömn, mat och andas friskluft gjorde susen. Känns lite bättre iaf och som sagt vi är ju på rätt ställe. Vi får den vård vi behöver. Och inga nyheter är goda nyheter. Ska ner till neo nu och se hur det är, är lite extra tungt när man bor på en annan avdelning 4 trappor upp.