IVF Umeå

Solanna: Välkommen!

vårt 2012: Ja, det kan vara svårt att veta sina egna gränser när längtan är så stor. Men jag undrar som Nezzan - har ni tänkt tanken på adoption? För livet behöver ju inte bli ensamt även om man misslyckas med ivf.
Man kan ju faktiskt stå i adoptionskö och samtidigt göra ivf (vilket vi gör), det lättar på trycket lite i alla fall.

Idag har två personer på lite olika sätt frågat om det inte är dags för NN att få ett syskon.
Vår skatt fyller snart två år, och det är som att folk nu börjar förvänta sig att det snart ska komma ett syskon. Jag inser att vi ska vara glada för vårt första barn, men ändå är det väldigt jobbigt med dessa frågor. För jag har ingen lust att berätta för allt och alla om missfall och IVF. Bor på en ganska liten ort och har ingen lust att bli ett allmänt samtalsämne.
Vad svarar ni på frågan om barn?

Jag bekräftar just nu bara - jo, vi vill ha syskon till NN.

Men det svider i hjärtat.
När vi fick NN trodde jag faktiskt aldrig att det skulle vara så här jobbigt med sekundär barnlöshet, men tji fick jag.

Tack alla som har gratulerat till min graviditet.
Önskar att det ska få gå bra för er alla i tråden och att ni ska få erat efterlängtade hållbara plus och att ni till slut håller erat barn i famn.
Vet att det är otroligt tungrott när allt inte går som man tänkt.....men rätt som det är vänder det och oftast när man som minst anar det. GE INTE UPP alla ni fina kämpartjejer .

Vill avsluta mitt inlägg med att skicka en stor varm kram till dig Vårt 2012. Ledsen för ditt förlorade plus, men du ska se att allt ordnar sig. Tillåt inte "rävarna" som bor inom oss under kämpartiden att ta över! Försök plocka fram kämparglöden och mota bort de fula rävarna så gott det går. LÄttare sagt än gjort....men jag jobbade hårt med att försöka ta mig upp och över ytan och konstigt nog så lyckades jag med det, trots tunga misslyckande med den här jobbiga barnverkstaden. Man mår också lite bättre till kropp & själ när man har mer positiva tankar inom sig än att gå med sorg och negativa tankar.

Låter som en prediktant som säger vad du ska göra....inte så jag menar. Men jag har ju själv varit en kämpare så jag vet hur det känns  men jag vet också hur otroligt viktigt det är att fokusera framåt mot sitt mål.

Som någon annan skrev så kan det också vara jättebra att ha en plan B, tex ÄD (som är ett fantastiskt sätt att få barn på om man inte lyckas med sina egna ägg). Jag fick ett helt annat lugn över mig när vi bestämde oss för att stå med halva benet inne i ÄD världen medan vi fortfarande kämpade för barn med mina egna ägg.

Var inte meningen att skriva så mycket...men jag ömmar för dig och det du skriver att du känner inombords och blir så ledsen när jag kan känna mig in i hur du mår. Vill och önskar av hela mitt hjärta att allt kommer att ordna sig snart på allra bästa sätt.

Kram igen!

Vårt2012- Nej vad ledsen jag blir. Usch vilken smärta du bär på nu. Jag hoppas och tänker på dig.

Jag är ledsen att jag inte har uppdaterat sen förra veckan, tappat lösenordet bla och jag är inte så aktiv familjelivare direkt.
I måndags var vi på äggplocket och fick ut 13 ägg, det gick otroligt smidigt måste jag säga. Hade ställt in mig på betydligt värre. Mår rätt okej men känner mig trött, öm och uppblåst fortfarande.
Igår ringde de från kliniken och ville långtidsodla de 7 som blivit befruktade och såg enligt de jättefina ut. Så på lördag hoppas jag att vi får tillbaka en stark och livskraftig.

Tack för varma tankar...
Idag känns det apatiskt, men har tagit tjuren i hornen och bokat en tid hos en kurator..

Angående adoption ÄD eller SD, tyvärr är min andra hälft inte med på de tankarna, så denna väg är vår väg att ta oss fram igenom.

Men ett försök till innan sommaren..  

Någon gång måste det gå, men ibland blir frustrationen för stor och stark och tar övertaget.

Tack återigen alla..

finns det ngn fler här som har faktorer från båda sidor?
 

Resultatet blev 5 frysta blastisar.... jag fick även trombon denna gången!

Trombyl...

Hej.. Nu har jag följt den här tråden ett tag, och ni är jag modig nog att tala ut.. Jag och min sambo ska ner till Umeå den 28/4 och är såå närvös.. Jag har följt er och tycker ni är så starka, hoppas att jag också Kommer att klara av vad som än kommer att hända..