En fin och talande dikt om det här med ofrivillig barnlöshet:
Du är självlysande min vän
det syns på långt håll
Du rusar fram emot mig
och innan du öppnat din mun
så vet jag…
”Jag är med barn igen, igen, igen!!!”
”Vi som bara skulle skaffa två, tre, fyra!!!”
Du är så vacker min vän
det finaste ordet är skrivet på dig
Du virvlar glad runt mig
och talar efterlängtade ord
och jag ler…
”Jag kan inte sätta mig på hans stol utan att bli med barn, med barn, med barn!!!”
”Vi som planerade ett sommarbarn för de är friskare, friskare, friskare!!”
Missförstå mig rätt min vän
jag vill inte ta din glädje från dig
Det är bara det att…
Jag har planerat barn sedan min första dockvagn
Jag har suttit näck på hans stol om-uti-fall-att
Jag skulle bara vilja ”skaffa” ett, ett enda
Jag skulle också vilja vara med barn, med barn, med barn…
Men det händer inte…
så jag ler och funderar ännu en gång
på hur jag ska överleva
vår vänskap,
din lycka,
min sorg.
Ett nytt liv har skapats igen
och jag begråter mig själv
min missunnsamhet,
min avundsjuka,
min längtan…..
INFERTILITET
ordet med mångfalld av bottnar
den första heter längtan
den andra sorg
den tredje ensamhet
varje botten ligger på samma plan
och trängs
och tar plats
och tillverkar sår
ett tillstånd som bör undantryckas för att
inte ta glädjen från andra
inte verka misslyckad
inte förtära
för vem vill inte vara en ”riktig” kvinna???
(Skriven av Maria Liljenberg)
