010306 skrev 2012-03-16 12:11:55 följande:
För mej kom det efter att jag ammat klart det 3:e barnet 2007 som de började smyga sig på. Till sist hade jag gått upp 14 kg på ett år, trodde själv att det bara var nått kilos övervikt när jag sen vägde mej var jag nära fettma bmi.. Var nog i självförnekelse till hur jag såg ut & hur jag levde. Trodde tex att jag hade strl M på kläder (!) & fattade inte varför dem krympte i tvätten :P fast jag ju eg. var en L.
Felaktig kost ..galen i skräpmat., lätt hooked på socker ( en kamp jag fortfarande har som går fram & tillbaka), motionerade inte.
Jag blev överviktig när jag blev sambo som 25-åring. Vi var båda studenter, käkade pizza och hämtmat flera gånger i veckan och vi kunde köpa 1 kg godis och dela på. Min sambo var också överviktig då. Jag var för blyg för att gå på pass på friskis och hade väldigt få vänner, så jag hade det som ursäkt för att slippa träna.
Sen skulle vi fira farmors 75-årsdag och jag fick se mig själv på en bild efteråt bredvid min normalviktiga syster. Det var HEMSKT. Mina överarmar var som hennes lår, och mitt ansikte var runt som en julost.
Då gick jag till viktväktarna och gick ner 10 kg först och de andra 10 rann av i bara farten trots att jag slutat gå där.
Nu lever jag hälsosamt, äter ok, tränar 4-5 ggr i veckan och har inte lagt på mig igen trots att jag är 35 idag. Men jag blundar inte för min vikt heller. När kläderna börjar sitta trångt (som efter jul och semester) så tränar jag lite extra för att bli av med det.