Juni-barnen

Underbara pojke- dom blir ju inte sämre av att vara ute i friska luften bara dom inte är för kallt klädda

I tisdags blev vår Elias 2 veckor gammal och igår var vi på bvc.
Lillkillen hade ätit upp sig från 2960 till 3400 gram och växt hela FEM cm!! Från 48 till 53.

Jag undrar hur ni gör med att lägga bebis på magen för att stärka nackmuskulaturen? 

Dessa amningshormoner och modersinstinkter...
Elise är tre veckor, och även om vi tycker att vi lärt känna henne rätt bra nu så är det sååå många situationer som vi inte varit i med henne, som jag därför inte känner att jag kan säga att jag är trygg i (jag vet ju inte än).
T ex så var vi i stugan idag, med svärmor/farmor. Det blåste, solen gassade och det var massa insekter. Jag har bara varit ute i vagnen med Elise, och haft henne uppe i famnen någon gång innan, så att ha henne i famnen idag (hon grät i vagnen och ville vara nära) var en situation som jag inte kände mej van vid, och så säger svärmor "ja ska du inte komma och sitta hos farmor". Som tur var så började Elise picka efter bröstet så jag gick in och ammade och sen blev det dags att åka hemåt.
I bilen bröt jag ihop. Jag känner mej som en hormonstinn hök, jag är på helspänn hela tiden. Alla de situationer som vi inte fått upptäcka själva med Elise först, eller saker som vi gjort men inte känner oss supertrygga i, KAN jag INTE låta någon annan pröva på. Förstår ni hur jag menar?
Jag känner inte min dotter så pass bra att jag är redo att "släppa" henne till någon annan, typ.
Är det någon som känner igen sig?
Någon som känt så innan men nu kan koppla av bättre? Hur kom ni dit?
Det här är ju sjukt svårt att förklara/säga till dom man träffar :(, speciellt far/morföräldrar, förstår ju att dom vill vara delaktiga. Hur kan man säga det bäst?

Känns som jag bär hjärtat utanpå kroppen, så otroligt sårbar hela tiden.
Mixa det med trötthet och det blir ännu värre...

Ibland ligger han på våran mage och då ligger han och håller upp huvudet jättebra. Han brukar även få ligga på både mage och rygg naken på en handduk i badrummet på morgonen och kvällen när vi borstar tänder och så.

Det måste man ju också ta hänsyn till när man tänker på hur stora de är.

Jo men Charlie var stor redan när han kom ut... Visserligen 3 veckor över tiden...

Men blir så trött på att det är ålder på vikt o längd...

Jag vet att jag inte bör bli irriterad men har hört ett antal gånger att när dem är såhär stora så är dem ju inga spädbarn. Inte som en liten 3 kg bebis iaf

Sanna - Bvc sa att de ska ligga på mage flera gånger varje dag, men hur ska man hinna det?! De sover ju så mycket. Jag lägger honom i vår säng och ligger bredvid och pratar med honom, då brukar han titta på mig

Oj flera ggr om dagen?! Hur ska man hinna? När de har ätit (typ enda vaken tiden) då vill man ju inte lägga dem på magen? Sen som nån sa så sover de ju..

Min son är också tokförkyld, vi har vart in på akuten två gånger och låtit han andas in koksalt. Riktigt effektivt och med koksaltsdropp i näsan hemma så mår han snart bra! :)

Så mitt tips, be att få komma in och andas in koksalt!!

PetraK: hade också en sån period med första barnet. Ibland var det jobbigt att gå ut och göra saker eller umgås med folk just för att man kunde hamna i en situation man inte riktigt vet hur man ska hantera...

MEN...

Det lägger sig ganska fort. Om några veckor känner du din dotter ännu lite bättre och kan hantera fler situationer utan att känna stress.
Vad det gäller far- och morföräldrar så försök förklara hur du känner, så gott det går.
Svara de som min svärmor; att det är ingenting, så svarade jag tillbaka att det är det visst...

Men det mesta ger sig med tiden! Lycka till!