Juni-barnen

Min svärmor kom med en amningskudde och ett får skinn i går:) jag kan inte fatta att jag klarat mig utan kudde med dom tre andra? Det är ju helt underbart .)

Tack för svar! Promenader är ju såå tråkigt, vill komma ut och springa och gå till gymmet :)

Äntligen har jag hämtat andan, landat hemma och inser att han faktiskt är vår!!

Lilla Simon kom till världen i samma stund som solen gick upp över Stockholm i torsdags klockan 03.24.

Efter att ha stått ut med värkar som kom glest (var tionde minut) och varade länge (2 minuter) så ringde jag i full panik till Danderyd och fick prata med en fantastisk barnmorska. Hon sa att jag var välkommen in och vi åkte så fort jag fått ner en macka och ett glas mjölk.

18.00
I bilen började värkarna komma tätare men jag var säker på att jag skulle få åka hem igen efter CTG och undersökning. Blev mottagen av en undersköterska som bara hade jobbat två veckor på förlossningen, men hon var helt fantastisk. I min egen ålder och sjuksköterskestudent. Hon ställer frågor, tar ett blodtryck och går ut för att prata med barnmorskan. När barnmorskan kommer in visar det sig vara den barnmorskan som håller i den webbföräldrautb. som Danderyd gjort tillsammans med babygruppen. Hon kom in som ett yrväder och sa med ett glatt leende "jaha, här ska vi föda barn idag då?". Jag bara tittade på henne och sa, ja vi får väl se... Hon kopplar CTG och lämnar oss själva i ca 30 minuter. Värkarna kommer nu 4 stycken på 10 minuter och värkmätaren går över 100 gång på gång.. Hon undersöker och konstaterar att tappen är utplånad och jag är öppen 3 cm. Eftersom vi önskat Danderydsmodellen så tar hon vattnet och det är nu helvetet börjar om igen! Är uppe och går med gåbord och varje gång en värk kommer får jag panik, låser mig och blir som en pinne. Totalt raka motsatsen mot hur man ska göra. David får massera ryggen och hela tiden upprepa mantrat, "andas, slappna av, bli tung i heeeeela kroppen, släpp ner ansiktet och bli tung..."

Jag får två citodon och sitter på en pall i duschen med strålen mot mage och rygg i ca 20 minuter och känner att det är lättare att klara av värkarna då. När jag känner mig färdig med den och känner att jag behöver lustgasen så kommer illamåendet från ingenstans. kastar mig över toaletten och tömmer hela magen. Barnmorskan kommer in och hjälper David att få mig till sängen, gör en undersökning och konstaterar att jag efter 1,5 timme är öppen 5 cm. Får lustgasen som jag efter va 10 minuter kastar bort. Jag avskyr att vara yr och känna mig full och det är exakt den känslan jag får och grips av panik. Frågar undersköterskan om jag kan få EDA och det kan jag och att jag skulle säga till när jag ville ha den.

21.00
Skiftbyte och den nya barnmorskan är lika fantastisk. I början gillade jag inte alls undersköterskan, hon kändes barsk och lite surig. Men det var i mitt lustgasrus. Barnmorskan ska sätta infart och dropp inför EDAn, sticker mig fyra gånger utan att lyckas och en annan barnmorska får komma och göra det. Hon klarar det på första försöket! Narkosläkaren kommer och ska lägga EDA. Det var svårt att lägga på mig då jag tydligen har mycket underhudsfett på ryggen och efter 3(!) försök lyckas han till slut. Efter ytterligare en kvart är jag i himlen! Jag känner inga värkar, utan bara ett tryck neråt som går att hantera. får två påfyllningar och efter undersökning har jag på tre-fyra timmars vila öppnat mig till 8cm och hon masserar bort en tunn kant som är kvar.
Under tiden jag njuter av EDAn njuter David av att få sova lite. Han har ju inte heller sovit på lika länge som jag. Jag slumrar till mellan varven.

Efter undersökningen sätter jag mig på en pilatesboll med benen rakt ut i luften för att hjälpa till med det sista. Efter 30 minuter skriker jag att det går inte att hålla emot längre och kroppen börjar krysta av sig själv. Mellan en värk så tar jag mig upp i sängen och barnmorskan känner bebis huvud precis ovan bäckenbotten. Lägger mig på sidan med benstöd och blir beordrad att bara trycka på när det verkligen inte går att bara andas. Kör på ett tag och hamnar sen på alla fyra med sackosäcken framför mig. David peppar mig och vi kämpar vidare med krystvärkar. Jag frågar om det händer nått och barnmorskan bara skrattar och säger, "massor, men känner du verkligen inte det?" Nej, jag kände verkligen inte det!

03.00
Sitter upp med böjda men och nu är det dags att krysta ordentligt. Barnmorskan hotar med värkdropp om jag inte fokuserar och kämpar ordentligt och det hotet fungerar verkligen! Jag tar i, för kung och fosterland och barnmorskan vägleder mig helt fantastiskt! Det kommer ett avgrundvrål från mig i varje krystvärk och helt plötsligt tar barnmorskan min hand och jag får känna huvudet, jag känner lite klibbigt hår.. två krystvärkar senare bränner det något infernarliskt och barnmorskan säger att jag ska flämta, bara flämta. Men kroppen vill annat och trycker på av sig själv och ut kommer huvudet, lite för fort men ack så välkommet! Efter 20 minuters effektivt krystande är han äntligen ute och börjar livet med ett gallskrik och en rejäl bajs på mamma. 3020g lätt och 50cm lång!

Jag blir sydd med två stygn utvändigt i slidmynningen mot mellangården och fyra invändigt. Smärtan av bedövningsprayen är värre än smärtan under den stunden han var på väg ut!

Över lag en helt fantastisk förlossningsupplevelse trots den låååånga latensfasen och mina egna problem med spänningar och panik över att tappa kontrollen!

Sweetlife: Låter som en bra förlossning i det stora hela:) och härligt med så bra personal:) Underbart att han äntligen är här! Grattis!!

Ja memso jag vet ;) men man har verkligen igen det dvs att mn tar det lungt i början

Sweet life: Stort Grattis till pojken! :)

Äntligen sitter jag vid datorn så jag kan få skriva min förlossningsberättelse, lite jobbigt att skriva på mobilen så därför har det dröjt :).

Torsdagen den 14 Juni föddes min lilla Minnah i vecka 38+3.

Allt började på onsdagen den 13 Juni då jag vaknade och hade fruktansvärda ångestkänslor. Jag skakade i hela kroppen och hade hjärtklappningar och kunde inte andas normalt. Barnen hade varit magsjuka i 5 dagar och jag var livrädd för att jag skulle bli sjuk och behöva föda magsjuk. Dessa ångestkänslor och all fysisk smärta d.v.s. foglossningen, kraftiga förvärkar, illamåendet, lågt blodvärde m.m. gjorde att jag bröt ihop totalt och inte visste var jag skulle ta vägen. Jag ringde till förlossningen och bad om hjälp och fick komma in för bedömning. Väskorna var färdigpackade så det var bara att duscha av barnen, på med nya kläder, packa in oss i bilen och köra och lämna barnen hos mamma och sen vidare till förlossningen.

Redan i bilen kände jag att det blev lättare att andas och hjärtklappningarna lugnade ner sig. Väl inne på förlossningen blev vi väl omhändertagna av en BM som jag träffat ofta när jag varit inne och fått järndropp 2 ggr i veckan, så hon kände till hur jag mådde och sa att hon förstår att jag vill ha ut barnet nu och kallade på en läkare som skulle göra en bedömning. Hon kände på tappen och den var fast och mycket bakåtlutad och bara öppen för fingret. När sedan läkaren kom in insåg jag direkt vad de hade tagit för beslut....ingen igångsättning. Jag bröt ihop totalt och kände mig totalt värdelös och panikkänslorna kom tillbaka. De lämnade mig och min man ensamma och jag grät konstant. När de kom tillbaka sa de att de ville att jag skulle stanna kvar en natt och vila upp mig, och sedan skulle det göras en ny bedömning dagen därpå. Jag valde då att stanna kvar och fick ett stort enkelrum på BB. Det var riktigt jobbigt att bli ensam kvar utan min man, men jag behövde verkligen få distans till sjukstugan där hemma och få chans att sova ordentligt med sovdos.

Morgonen därpå fick jag träffa en ny läkare vid 9-tiden som kände på tappen och gjorde en rejäl hinnsvepning. Det hade inte hänt speciellt mycket sedan förra undersökningen och hon förklarade riskerna med att sätta igång mig när tappen är så omogen och huvudet stod rörligt. Hon  gick och diskuterade med flera barnmorskor för att komma fram till ett beslut. Vid kvart i 10 kom hon tillbaka och sade att de gör ett försök idag med 2 gel doser med 6 timmars mellanrum och om det inte händer någonting så väntar de till efter helgen. Jag blev glad över att de iallafall skulle göra ett försök men hade inte så stora förhoppningar om att det skulle bli innan helgen eftersom de verkade ganska skeptiska till att det skulle fungera.

Klockan 10.00 fick jag en gel dos och fick ligga med ctg i en timme. Sedan fick jag gå runt på sjukhuset så jag ringde en kompis som kunde komma och göra mig sällskap. I flera timmar gick vi runt och pratade och tog en fika. Det enda jag kände under de här timmarna var att det tryckte neråt ganska mycket och det var ibland jobbigt att stå upp för länge. Sedan helt plötsligt vid 15.15 kom det en värk som påminde om första värken mina 2 första förlossningar. Den var mycket kort och sedan kom det en ny 3 min senare och så fortsatte det medan värkarna blev längre och längre. Efter en timme hade jag väldigt starka värkar och då var det även dags för nästa undersökning och gel dos. Kl. 16.15 var jag öppen 1,5 cm och huvudet hade fixerat sig men tappen var inte helt utplånad och inte riktigt helt mjuk heller. Läkaren sade att det kan stanna av, men de ville vänta med gel dosen eftersom värkarna kom så tätt. Kl.17.00 fick jag middag på rummet och försökte äta lite mellan värkarna, mycket lättare sagt än gjort eftersom varannan värk nu var dubbelvärkar så jag hade inte många pauser. Jag ringer min man och säger att värkarna kommer tätt och att jag vill att han ska komma in. Min kompis jhälper mig med att massera korsryggen vid varje värk men jag känner att detta inte längre räcker som smärtlindring. Jag ringer på klockan och ber dem göra en undersökning till för jag vill in till förlossningen och få lustgas, de stoppar mig och säger att det inte gått så lång tid sedan senaste undersökningen och påminner mig om att jobba på avslappningen.

Kl.17.50 kommer min man äntligen in i rummet och han ser på mig att jag har riktigt ont. Jag släpper inte min mans hand och nu känns det som att jag får värkar konstant. Barnmorskan säger att jag ska fokusera på pauserna men jag känner mig överkörd av värkarna och är arg för att ag inte fått komma in till förlossningen än. Klockan 18.15 känner jag hur bebisen sprätter till rejält i magen i toppen av en värk och floff säger det och vattnet går. Jag blev jätteförvånad eftersom vattnet aldrig gått av sig själv innan och jag kunde inte säga någonting förrän värken var över. Jag börjar skratta högljutt och skriker, vattnet gick!! Min man och kompis tittar förvånat på mig och säger "men vi ser ju inget vatten, är du helt säker??", JA!! VATTNET GICK!! skrek jag. De kallade på barnmorskan igen som kom in och drog av mig byxor och allt och jo visst, vattnet hade ju gått, men jag var bara öppen 2 cm.
"NU MÅSTE JAG IN PÅ FÖRLOSSNINGEN" skrek jag och tog tag i barnmorskans hand. Hon gick iväg och sade att hon skulle kolla om de har plats. Några minuter senare runt 18.40 blir jag inrullad till förlossningen i BB sängen och på något sätt kom jag över till förlossningssängen, kommer inte riktigt ihåg hur för jag bara sträckte mig efter lustgasen och bad dem sätta igång den direkt. Äntligen fick jag andas den härliga gasen och hade lite lättare för att hantera värkarna, men jag kände ganska snabbt att jag ville ha EDA. Barnmorskorna tyckte att det var lite tidigt för EDA men kallade på narkosläkare eftersom jag ändå var 3:e gångs föderska.

19.00 kommer narkosläkaren in och Barnmorskan känner på mig och jag är öppen 4,5 cm. Jag hör narkosläkaren bakom mig som säger att han vill att jag ska sitta upp och jag säger argt att jag absolut INTE kan röra mig (ligger låst på sidan och håller hårt i min kompis hand medan min man sitter bakom och kliar mig i nacken).
Värkarna känns nu väldigt långa och otroligt kraftiga och jag vrålar i slutet av värken. Barnmorskan säger att det låter som att jag vill krysta och jag får panik och tänker NEJ! Jag ska ju ha EDA först!, men kroppen ville annat och jag trycker på. Narkosläkaren blir utskickad 19.05 och Barnmorskan säger åt mig att andas igenom värkarna för jag är inte öppen tillräkligt för att få krysta. Jag känner att jag har tappat kontrollen helt, försöker lyssna på barnmorskan men jag kan verkligen inte stå emot krystimpulsen när värkarna kommer. Jag krystar ändå och Barnmorskan och undersköterskan får skynda fram med allt material m.m. Några få krystningar senare känner jag hur huvudet står och spänner rejält mellan mina ben och nu blir jag jättetaggad att trycka på det sista men barnmorskan säger till mig att ta det lugnt för att inte spricka. 2 Krystningar senare är hon ute klockan 19.17 och kommer upp på mitt bröst. Barnmorskan hade knäppt upp min sjukhusrock men undertill hade jag ett linne som jag inte hade hunnit få av mig och det kändes lite tråkigt att inte kunna känna min dotter helt hud mot hud redan från början så jag bad dem hjälpa mig med att dra upp linnet. Jag fattade ingenting. Var totalt paff över att det redan var över, jag hade inte ens sett ansiktet på min barnmorska nästan och hade ingen aning om vilket förlossningsrum jag låg i. Men där låg jag i sängen med min nyfödda dotter och det var klart :). Minnah fick lite dåliga apgar poäng på hudfärg och muskeltonus på grund av den snabba förlossningen men hon hämtade sig efter 10 min.

Efteråt och även idag så känns det som att jag har drömt att jag fött barn. De 2 första gångerna hann jag med på ett helt annat sätt, nu tog det bara en timme efter att vattnet gick (då jag förstog att det skulle bli en förlossning på riktigt).
Minnah vägde 3360 gr och var 48 cm lång.

Hemma igen efter att ha tillbringat en vecka i föräldrarnas stuga.
Sambon hemma och jobbade.
Lite av ett äventyr att åka ca 22 mil, enkel väg, själv med en 8-åring, en 5½-åring, en bebis och en hund.
Men det gick.

Grattis till bebisen Sweet Life jag misstänkte att du hade fått vid det här laget :).

Dancia, vilken intensiv men härlig förlossning.