Första Barnet - BF Mars 2013

Har spenderat hela långa dagen ute & är sluuuuutkörd. Uh. Man orkar verkligen inte med lika mycket nu som förr. Känner hur det drar i huden runt magen & hur det liksom stramas åt, nog är det för att det växer allt mer. :)

Idag tvingade min make mig att köpa en ny BH, efter att ha använt en och samma ljusa BH i veckor nu. Så idag köptes det in en 85 DD, jisses, vart ska det sluta? Jag är vanligtvis en 80C eller 80D. Kommer och sluta med sista bokstaven i alfabeten. haha. Antar att jag inte är ensam med att redan gå köpa in större BH:n.

Imorgon går jag in i 10:de veckan :) Så underbart! Om 16 dagar ser vi vårt lilla hjärta för första gången!  

Känner igen det där med trötthet. Började för två veckor sedan ungefär. De dagarna jag jobbar är det ungefär soffan jag orkar med efter en dag. Märks stor skillnad på helgerna däremot. Fast blir fortfarande trött av mindre än vanligt.
Pratade med maken idag om min trötthet och insåg att jag nog vart ännu mer trött än vad jag själv tänkt mig. Vi brukar läsa tillsammans på kvällarna exempelvis, och har sista veckan somnat ifrån läsningen flera gånger.   

Ni som mår mer eller mindre illa, har ni kräkts nåt eller har det stannat med illamående?
 I fredags skulle jag öppna på jobbet o va lite orolig för detta, börja halv sju är ju inte toppen med morgon illamående. Hade laddat upp ordentligt   kvällen innan med att äta ordentligt sent på kvällen. Maken kom o gav mig frukost vid fem så jag skulle ha tid att vakna till. Allt gick över förväntan tills jag kom till jobbet..... och min käre kollega kokade ägg. Super gulligt tänkt, men är bara så att bara lukten av ägg fick mig att springa till toan med frukosten i retur. Surt alltså. Just ägglukt verkar inte alls funka.

Jag har för ovanlighetens skull inte drömt så mycket alls som ni andra verkar, men kanske är det därför att jag annars har otroligt mycket drömmar. Har senaste  åren, dushat i sömnen några gånger, ätit frukost, bäddat, sminkat mig och skickat sms. En gång öppnat dörren men vaknade som tur var av kalla vinden. Så borde väll kanske inte kunna bli så mycket värre. Tror jag sovit mycket bättre istället, troligtvis därför att jag vart sååå trött.

Jag har inte känt nån jätteskillnad på bh storleken än faktiskt, inte på magen häller egentligen, mer än att jag inte gillar då något sitter åt. Får väll se då det märks. Längtar tills det kan börja synas utåt. Vet någon hur tidigt det kan synas för folk som inte "vet om " gravidteten?      

Har mått illa till och från, men har bara kräkts tre gånger.
Tror jag klarat mig rätt lindrigt undan alltså.

Själv har jag inte märkt någon skillnad vad gäller bröststorleken,
sambon ser tydligen skillnad men jag tror att det bara är önsketänk :p

Vill verkligen inte att det ska börja synas utåt.
Precis fått nytt jobb och det känns inte sådär jättekul om jag ska bli otymplig direkt.
Intervjun var i maj och jag fick jobbeskedet i torsdags.
Får se hur det går med det :)

Annars är jag trött, trött, trött, förstoppad och ännu tröttare.
Inga konstiga drömmar än däremot.

Nu hade jag tänkt att göra ett sånt där stiligt citerande som ni andra gör...gick sådär så jag kör utan.

Förstår på ett sätt hur du tänker Lilly Jk. Ska faktiskt börja nytt jobb jag med, på måndag. 
Däremot känner jag mig rätt lungn eftersom att innan intervjun hade vi bestämt oss för att "satsa" på barn, man vet ju aldrig hur långt tid det tar att bli med barn om man inte fått barn tidigare.  För min kompis så tog det över ett halv år. Jag jobbade alltså på ett annat jobb då vi tog beslutet.

På intervjun så frågade de ingenting om något sånt, och eftersom att jag häller inte visste hur det skulle bli så sa jag inget. Men sen blev det ju barn på en gång och därav så börjar jag det nya jobbet som gravid.

Känner däremot att det vore skönt om kollegorna fick veta om inte allt för lång tid, då de kan få lite förståelse för illamående o sånt.       

Tycker inte att du ska behöva känna som du gör egentligen. Eftersom att du fick beskedet så sent så kan de ju inte kräva att du skulle undvika graviditet för OM du skulle få jobb. Att få barn är ju faktiskt något mycket större än att få jobb.  Menar inte att din känsla är fel alls utan vill mest att du kanske kan se det ur en annan synvinkel, som också känns skönare för dig som blivande mamma.

Hoppas att allt går bra med nya jobbet.

Det är lite så jag känner också.
Pluggar redan, så jobbet är bara extra och funkar inte det så är det inte hela världen.
Tror inte att jag skulle klara av att vara student, arbetare och mamma på heltid samtidigt :)

Graviditeten var inte alls planerad heller, då hade jag nog låtit bli att söka sådant jobb.
Största problemet är väl att jobbet är i en bar/bistro och således
både kan bli fysisk krävande och ja, gravida kvinnor är ju inte direkt små och smidiga.
Det kan dock funka eftersom om jag bara jobbar extra har jag kanske
möjlighet att tacka nej till pass i dec-mars.
Räknar nog med att kunna jobba iallafall en kväll här och där efteråt.
Hoppas bara att jag håller mig frisk och kan jobba så länge som jag vill.

Är bara lite rädd för att det skulle se "illa ut" om en gravid tjej jobbar i bar,
vet inte riktigt hur företaget ställer sig till det.

Hur som haver, barnet kommer jag ha med mig hela dess/mitt liv
medan ett extrajobb vid sidan av studier inte är min största prioritering.

Är så orolig och känner mig så hjälplös. Vet inte vad jag ska göra. Har haft små bruna flytningar igår och idag. Jag vet att det inte betyder missfall med automatik, men jag känner att det är något som är fel. Har inte kvar molvärken, illamåendet eller ömma bröst. Det försvann på dagen. Kan det verkligen försvinna så snabbt? Ska på UL den 17 aug. Men det känns som en evighet dit.

Jag har fått tid hos barnmorskan för ett första möte den 3 sept, dvs när jag är i (eller borde vara i) vecka 11. Dom har inga tider som är tidigare. UL som är den 17 aug är privat, där har dom inte heller några tider tidigare. Så det är bara att gå runt ovetandes i 2 veckor. Tårarna bara rinner och vet faktiskt inte hur jag ska orka ett missfall igen. Det tär på psyket och allt känns så hopplöst.