växelvis boende

Ja men det vore ju bra du tar dina dagar med barnet och sedan tar han över barnet när dina är slut, det är ju det bästa för barnet som får bra anknytning till båda sina föräldrar inte bara dig. Du sa faktiskt att man skulle se till barnets bästa inte sina egna. Bra ts

Nej inte på heltid men på dagaran. Kanske kan han kompromissa att du är hemma till 8 månader eller så drar du ut lite på det genom att bara ta ut 6 dagar i veckan. Sen lämnar och hämtar du som på dagis. Efter ett tag kan barnet även sova ett par nätter i veckan hos pappan. När barnet börjar på dagis har ni varanan dag och varannan helg och efter ett tag fler dagar enligt schema 2-2-3 fram till tre års ålder när ni går över till varannan vecka.

Här någonstans började jag bli irriterad därför att du:
1. Kommer att neka gemensam vårdnad från början.
2. Kommer att neka växelvis därför att barnet inte bott med pappan från början.

Dvs du agerar domare, jury och vittne samtidigt.
Du sätter pappan i en helt omöjlig sits och "lägger beslag på barnet" på ett sätt som exkluderar pappan från början och gör det omöjligt för honom att få "tillgång" till barnet på lika villkor.

Nu är inte jag odelt positiv till vv utan det jag är ute efter är att du tänker enbart  med dig som utgångspunkt, inte barnet.
Jag anser att gemensam vårdnad vore det naturliga från början och boendet är en diskussionsfråga efter barnets behov, inte vuxnas. Varken ditt eller pappan. Det är här många mammor brister, de klarar inte riktigt av att separera sig själva från barnen.

Ja, jag vet. Det är komplicerat. Har själv skrivit inlägg till andra och när det handlar om andras barn är det så enkelt att komma med råd. Men jag skulle vilja se er lämna ifrån er 6,5 månaders bebis ens på dagtid till en pappa ni inte bott med och gå och jobba heltid. Glömde kanske tillägga i början att jag varit ensam under i princip hela graviditeten och han inte brytt sig ett skit.  Ska inte vara dumsnäll nu i alla fall.

Jag pratar absolut inte om att lämna bort utan hur du tänker.
Och dina pekpinnar om att det är enkelt att uttala sig undanbedes därför du vet inte ett skit om mina erfarenheter...

varför behöll du barnet när du inte anser att pappan har lika stor rätt till barnet som du

Det är svårt. Ska verkligen försöka göra det bästa av det såklart men det är så svårt när det är så mycket olika känslor inblandade speciellt som gravid. Är mkt positiv till tätt umgänge.

Nej, det är klart jag inte vet. Du kanske har varit med om ngt liknande och vet hur jobbigt det kan vara?

Det blir nog bra till slut. Är en snäll människa i grunden iaf.:)

För jag är väl en envis djävel.

Jag vet att det är svinjobbigt att lämna barn till den man inte litar på till 100%. Men helt ärligt, du kommer att förlora i längden på att begränsa umgänget, för att inte prata om barnet.

Saken är den att du för barnets skull måste koppla bort dina egna känslor.

Att koppla bort mina känslor helt varken kan eller vill jag. "Stänga av" gör man väl om man är med om ngt trauma i livet men det handlar väl det inte om här.