växelvis boende

Vad är det för fel på pappan eftersom du inte vill låta barnet ha en bra relation till honom med redan från början?

Det är klart mamman har ett försprång när föräldrarna inte är tillsammans vid barnets födelse. Oavsett hur mycket man lever i förnekelse så finns det biologiska skillnader mellan män och kvinnor som man inte kan bortse ifrån. Det är kvinnan som bär barnet nio månader under graviditeten och sedan föder fram det i stor vånda. Det är hon som har barnet först hur man än vänder och vrider på det. Det är hon som känner barnet bäst och därmed också den som med större sannolikhet vet vad som är bäst för barnet. Mannen får jobba sig till samma position och först då har de samma förutsättningar att fungera som lika lämpliga föräldrar. Pappan har en skyldighet att anstränga sig för att bygga upp en relation till barnet och mamman har en skyldighet att inte motarbeta detta så länge hon anser att det är för barnets bästa. En pappa som inte respekterar moderskapet är lika olämplig som en mamma som inte respekterar faderskapet. Men moderskapet och faderskapet kommer med största sannolikhet att se annorlunda ut då föräldrarna inte är tillsammans när barnet föds och per automatik är det kvinnan som har övertaget, både på gott och ont.

På vilket sätt känner mamman barnet bäst? 
Och att säga att hon gör det för att hon burit det i 9 månader är inte hållbart. En mamma har inte mer koll på vilket skrik som betyder vad, varför barnet inte vill sova eller äta, eller något annat som hör till. 
Och exempelvis vid akuta kejsarsnitt, då är det pappan som får ta hand om barnet på alldeles egen hand första timmarna eller ibland tom, dygnen. Betyder det att den mamman då är mindre lämpad som mamma för att hon inte hade barnet direkt? Och att den pappan, vid separation därmed ska ha full rätt till att ha barnet hos sig på heltid, ha ensam vårdnad osv? 

Dessa tankevurpor som många gör om att mamman är den bästa föräldern som vet bäst, kan mest och älskar mest... GAH! Jag blir knäpp och jag tycker synd om alla män som råkar ut för dessa kvinnor. 

Ibland är vi riktigt överens och detta är en sådan gång!

Ts, så länge du har barnfokus och gör det som är bäst för barnet så gör du rätt. Lyssna inte till alla tomtar här som aldrig varit i din situation. Dom tycker säkert att ni borde dela barnet mitt itu i rättvisans namn men det brukar sällan ge bra resultat i det verkliga livet. Försök bygga upp en vänskap eller någon sorts partnerskap som bygger på ömsesidig respekt och hänsyn med pappan. En bra relation kommer att underlätta för er att ha ett bra och nära samarbete det första året och kommer att gynna barnet. Gå inte med på gemensam vårdnad innan ni klarar av att samarbeta och litar på varandra. Gör ditt bästa för att inkludera pappan men utan att göra våld på dig själv och ditt eget välbefinnande. Det är mycket roligare och lättare att vara två föräldrar och barnet kommer att må bäst av det i längden och förhoppningsvis kommer ni lyckas med att kompromissa fram något som båda är nöjda med. Inboxa mig om du vill.

Jo, vissa barn far illa av växelvist boende och för vissa fungerar det bra.

Jag tror inte du vet vad du pratar om. Förutsättningarna att fungera som föräldrar på lika villkor ser helt annorlunda ut om föräldrarna lever tillsammans eller inte när barnet föds. Föräldralämpmugheten sitter i personlig mognad och förmågan att tillgodo barnets behov. Det är inte alls säkert att mamman besitter dessa egenskaper mest. Men om det fortfarande är oklart vem som har den bästa föräldraförmågan eller om båda föräldrarna besitter i princip lika bra föräldraegenskaper så har mamman bäst förutsättningar att vårda en nyfödd bäst. Hon har förmodligen skaffat sig starkare band till barnet genom det symbiotiska tillståndet som graviditet innebär (i alla fall i de fall pappan inte varit särskilt delaktig i graviditeten) och dessutom skulle det vara hänsynslöst och barbariskt att separera på en mamma och ett nyfött barn vid andra omständigheter än rena nödfall. I de fall då föräldrarna inte kommer överens (vilket ofta är verkligheten efter en separation) är det orimligt att begära att båda föräldrarna ska delta lika mycket i ett spädbarns omvårdnad. För det krävs att man kan samarbeta på ett högst moget och vuxet sätt som få andra separerade föräldrar skulle klara av eller ens förväntas klara av. Då blir det att en av föräldrarna får ta större ansvar tills dess att barnet blir lite äldre. Enligt mig är det självklart att det är mamman i de flesta fall. Den pappan som inte respekterar detta är desto mindre lämpad som förälder eftersom ett spädbarn i princip behöver lugn och ro och inga konflikter om pappans rättigheter att få ha barnet exakt lika mycket från dag ett.

Jag tror inte att du vet vad DU pratar om. 
Det du beskriver är precis det som gör att män och pappor har det så svårt, och att så många barn får växa upp utan en vettig relation till sin pappa.
Det du beskriver är rätten att som kvinna använda sitt barn som maktmedel. Att se sitt barn som en ägodel och framför allt att kvinnan är den bästa föräldern.
Du förminskar papprollen och omyndigförklarar män i deras föräldraroll.
Det är något jag har väldigt svårt för, sanningen är att jag föraktar den inställningen totalt.
Det är vidrigt rakt av.
Så, som du redan förstått så håller jag inte alls med dig.
Och jag vidhåller att det är synd om män som får barn med kvinnor som tycker som du.
Framför allt är det synd om barn som får mammor som tycker som du, då deras relation till pappan allt som oftast tar skada.  

Eller kort sagt. Den mamma som inte kan respektera att pappan är lika viktig som mamman är mindre lämpad som förälder. 

Det jag har sagt är att mamman ska respektera faderskapet lika mycket som pappan ska respektera moderskapet. Dock håller jag fast vid att förutsättningarna för föräldraskap på lika villkor skiljer sig avsevärt om föräldrarna lever tillsammans eller inte vid barnets födelse. Att leva isär och inte komma överens är totalt annorlunda jämfört med att leva tillsammans och förhoppningsvis ha en stabil grund att stå på. Om föräldrarna ska vara föräldrar på lika villkor kräver det att de separerade föräldrarna i princip flyttar ihop igen. Det näst bästa är dagligt umgänge vilket är svårt att få till med en nyfödd och särskilt om relationen mellan föräldrarna är ens lite konfliktfylld. Tro mig, jag har försökt. Försökt tajma in umgänge mellan amningar och sovstunder (som inte kan planeras efter ett schema) med en pappa som inte har förståelse för att han får vänta eftersom han än så länge saknar erfarenhet av att leva tillsammans med ett nyfött barn och inte förstår att de är oförutsägbara. Och en situation som inte underlättas av att pappan vill ha ensamumgänge för att få vara förälder på sina egna villkor och inte kan tänka sig att vistas under samma tak som mamman. Jag var säkert inte heller perfekt men jag gjorde mitt bästa under omständigheterna. Tack och lov är det mycket bättre nu när vi har lyckats försonas något vilket gör samarbetet lättare men det är sånt som inte går över en natt när separationen varit påfrestande. Det är jävligt mycket känslor i omlopp när ett barn föds och den som inte varit med om något liknande bör hålla sig från att vara för fördömande.