växelvis boende

Nej, inte bättre som förälder. Men jag vill  gå på det som barnpsykologer rekommenderar (som du sa, från ca 3-års ålder) och inte han. Vad det beror på att vi tänker så olika vet jag inte. Men det är klart att det som gravid är svårt att redan nu tänka sig att vara utan sitt barn. Det känns väl bättre och tryggare senare när allt visar sig och vi ser vad det är för barn vi får först. Och är osäker på om jag ens vill ha det från 3 år. Kanske vi inte bor nära varandra då längre t.ex. Eller kanske bättre vänta ytterligare något år. Det beror på många olika faktorer. Det finns väl de som aldrig har växelvis men det blir nog svårt att stå emot det. Om jag inte flyttar flera mil bort.

Det första tycker jag verkligen inte eftersom det inte går att reglera praktiskt. I förlängningen skulle ditt förslag innebära att vem som helst skulle kunna kräva vårdnaden om ett barn och få det.

Angående försörjningen så är det önskvärt men eftersom f-dagarna utgår efter barnets behov och inte föräldrarnas så är det inte så enkelt.

Jag vet. Men kanske smartare att vänta tills en tingsrätt i så fall dömer till samarbetssamtal först för då vinner jag tid och hinner vara f-ledig. Om man redan har gått på samtal frivilligt tror jag att bara det ses som att vi kan samarbeta och då klubbas också gem vårdnad igenom snabbare. Bara en teori jag har.

Tror de ganska sällan dömer till gem vårdnad direkt när det gäller ett så litet barn om man inte har gått på samtal alls innan o försökt lösa det.

Jag förstår absolut att du funderar däremot tycker jag inte att det är bra att du verkar vara så inställd på att besvara strid med strid. Att ni tänker olika är egentligen inte konstigt, det finns ju inget som säger att just du har rätt, det skulle lika gärna kunna vara han.

Jag tycker du ska försöka få med honom på förmedlingssamtal redan nu. Att bara vänta och se tror jag personligen är det allra sämsta alternativet.
Jag tycker du ska skriva ner i 4 spalter hur du vill ha det, vad du tror är bäst för barnet, vad du skulle kunna tänka dig och vad du tror att han vill. Sen be honom göra samma sak, som en öppning till en dialog.

Valde fel...nyss. Det var denna jag skulle kommentera..:)

Ok, så allt går ut på att kapa åt sig maximalt antal dagar, samarbeta så lite som möjligt och exkludera pappan.
Du var alltså inte ens beredd att fundera utifrån barnets bästa.

Bra då vet jag, då behöver jag inte lägga ner mer energi på dig eftersom du uppenbart inte är intresserad av barnet utan bara dig själv!

Kan inte /vill inte skriva för mycket här men prata kommer vi göra ändå snart.

Naturligtvis skulle inte vem som helst få vårdanden. Det ska ju finnas en rimlig grund och sen topsar man barnet. Faderskapet ska så klart vara fastställt, vilket det numera finns möjlighet att göra på ett smärtfritt sätt. Vi talar här om några procent av alla ogifta pappor. 90% av de ogifta föräldrarna har gemensam vårdnad. 

http://www.regeringen.se/content/1/c4/15/33/47238c4a.pdf
   
Och nej enkelt är det kanske inte man det går. Med lagar och regler. Klart att det ska gå att ge bidrag till någon som är hemma med ett barn som inte kan börja på dagis, och möjlighet att  förlora föräldradagar någon valt att inte nyttja.  

Det handlar lite om taktik också. Jag skulle gärna prata med honom dagligen om han ville.

Hur många av sina 195 föräldrapenningsdagar tycker du att pappan ska ha rätt till?