AlexandraViberg skrev 2012-10-08 20:08:36 följande:
Åh! Förstår det! Har en väninna som är i v.36 och hennes karl är på fiskesemester och hon uttrycker också övergivenhet och ensamhet.. Förstår känslan! Var singel ett tag efter jag och dotterns pappa separerade och det var faktiskt deppigt att vara själv och inte kunna prata annat än bebisspråk och sen på kvällen bara sitta tyst, så förstår din situation och att den blir värre när du EGENTLIGEN borde ha någon att prata med eftersom du inte är singel.. Man får försöka sysselsätta sig även om det är svårt..
Hmm! Fasen vad jobbigt och det är ju ändå en bit till Umeå och Luleå. Jag är glad att kliniken jag går till privat är 5 mins gång härifrån och ligger på torget mitt i Härnösand. Men nu på fredag ska vi åka till Sundsvall..
I första graviditeten så var jag lite orolig en gång i mitten för att hon inte rört sig på hela dagen och ljög lite för vården om kräkningar osv och fick komma in och kolla. Samma med vad som blev mitt utomkvedshavandeskap, de sa ju nej i 3-4 dagar, sista dagen överdrev jag och sa att jag hade blött VÄLDIGT mycket när jag egentligen fortfarande bara "blödde" brunt!
Ja det är helt galet, sen har han inte ens telefonen med sig så han måste ringa från jobbets telefoner eller skype, sen jobbar han natt så vi har väll ca 1 timma per dag man _kanske_ kan prata. Nu de första två dagarna hördes vi inte alls förutom lite chatt på Facebook då han inte hade kommit på det med telefonen än. Haha!
Funderar på att ljuga för BM och säga att jag har ingen aning om hur långt gången jag är men tror inte jag får VUL för det :/ Fick ju inte ens när jag blödde och mådde skit.