mrshope skrev 2013-03-06 17:43:19 följande:
Hej MissMe83
Jag har inte skrivit här på länge men ligger här hemma och försöker distrahera mig själv från min ångest så loggade in på FamiljeLiv....
Jag känner för dig, det är hemskt att må så dåligt. Jag själv fick diagnosen 'antenatal depression' (graviddepression på svenska antar jag) för två veckor sedan och går sedan förra veckan på antidepressiv medicin. Jag hade fruktansvärd ångest och mycket mörka tankar, fick panikångestattacker, klarade inte av att ta hand om mig själv etc.
Samtidigt som man jag hade dåligt samvete för att jag inte njöt av graviditeten.
Jag pratade med min barnmorska och fick till slut hjälp av en bra läkare som har hjälpt mig förut (efter att träffat två andra läkare som var helt oförestående och kalla). Om några veckor ska jag få träffa en psykiatriker som specialiserar sig på just psykisk hälsa för gravida.
Ska du till läkaren i morgon sa du?
Jobbigt för alla som måste bära depression och ångest samtidigt som man är gravid. Jag känner igen en hel del av vad ni beskriver. Mådde väldigt dåligt förra graviditeten och det blev bara värre efter förlossningen. När vår dotter var 7-8 månader och jag började jobba halvtid började jag må bättre. Sen har jag gått i behandling sedan dess och ätit diverse olika psykofarmaka. Jag fick antidepressiv medicin utskriven även förra graviditeten men jag vågade aldrig ta den. Nu förstår jag att det är bättre att jag mår bra, än risken för att medicinen ska drabba bäbisen negativt. Samtidigt oroar jag mig en hel del kring läkemedlens ev effekt på bäbisen. För mig hade det dock varit otänkbart att få ett andra barn om jag inte ätit antidepressiv medicin och även ångestdämpande ibland. Inte minst handlar det för mig om att kunna sova ordentligt på natten. Som gravid och småbarnsmamma så blir ju sömnen ofta störd, och då är det en livräddning att ha medicin som hjälper en att somna om och sova lite djupare. Jag klarar vardagliga påfrestningar och ångestattacker bättre när jag är utsövd.
Man får vara nöjd med sig själv om man kommer så pass långt att man inser att man inte mår bra och att man behöver hjälp. Det är en svår tröskel att komma över tycker jag.
Om man är nedstämd eller har ångestproblem så är det viktigt att få prata med någon som tar det på allvar. Barnmorskemottagningarna där jag bor är anslutna till landstingets barn-och mödravårdspsykologer. Barnmorskan kan ge telefonnumret dit, och så kan man t ex ringa dem och ventilera, eller göra ett eller flera besök. Det är åtminstone värt ett försök.
Det är befriande att det finns fler som delar med sig av sina bekymmer här, fint att få råd av varandra och en lättnad att man inte är den enda. Tror att det fortfarande är lite tabu med psykisk ohälsa i kombination med graviditet/förlossning. Det finns starka normer för hur man ska vara som gravid och nybliven mamma. Bilden är rätt idealiserad och säkert svår att nå upp till för många av oss. Dessutom har man sina egna förväntningar på hur underbart det är att få barn

Men för mig har det verkligen varit himmel OCH helvete. Jag hoppas att det faktum att jag redan har upplevt en graviditet/bäbisperiod hjälper mig att distansera mig till min ångest den här gången. Den jobbigaste tiden går över på något år, tänker jag nu.
Ta hand om er.