~* Juni Bebisar 2013 *~

Jag är inne på 4:e veckan nu. Har träffat min läkare idag igen och ska fr.o.m. Den här veckan öka dosen från 50-100mg då jag inte upplever någon vidare förbättring ännu. Känner mig något lättare till mods vissa dagar om jag och sambon gör något tillsammans men det är fortfarande en bit kvar till att jag ska känna glädje över att solen lyser ute när jag vaknar om morgonen och orka med vardagssysslor här hemma på egen hand.
Hade hoppats på att jag skulle klara mig med en lägre dos men jag är tvungen att ge det en chans.
Hur mkt av medicinen tar du?

Ser att ni pratar depression och ångest. Jag har haft socialfobi och svår ångest i flera år men för 2,5 år sedan gjorde jag en gbp op och i samband med det började jag gå i kbt för mina psykiska problem. Jag blev av med min socialfobi och började äta sertalin för min ångest. Jag har mått bra och kunnat kontrollera min ångest tills då jag blev gravid. Jag har nu fått hjälp av en kbt psykolog och ökat min dos sertalin från 200 mg till 250 mg. Jag äter över högsta rekommenderade dosen men läkarna säger att det är viktigt att jag mår bra och att det inte skadar barnet. Jag kämpar varje dag men ångesten ska inte vinna!

Jag äter 50mg. Tycker att panikångesten har blivit mycket lättare men de jobbiga tankarna är fortfarande där.
Idag har varit en rätt så bra dag, min man fyller år och jag kunde faktiskt glädja mig att den bakelsen jag åt när vi var och fikade smakade gott. Låter kanske konstigt men jag har inte kunnat glädja mig åt någonting på flera veckor!
Jag tycker ångesten /deppigheten är värst på morgonen. 

Jag känner verkligen för alla som har dessa problem, det är så jäkla jobbigt. Hoppas att den ökade dosen hjälper. Har du fått äta antidepressiv medicin förut? Jag har ätit prozac förut vilket jag tyckte var bra men nästan gjorde mig lite för 'lugn' eller vad man ska säga, jag tappade min ambition för saker och ting. 
 

Jag känner också likadant, att allt känns tyngre på morgonen för att kännas lite lättare fram emot kvällen. Jag är glad att min sambo har haft semester och varit hemma i nästan en månad med mig, det har underlättat mkt att ha någon runt sig. Nu börjar han jobba imorgon och det känns gruvsamt att behöva vara själv stor del av dagen. I helgen har jag bestämt mig för att åka hem till min familj som bor 10 mil bort, dels för att sambon jobbar hela helgen men också för att jag behöver lite miljöombyte.

Jag har ätit Cipramil för många år sedan, närmare 10 och har inte så mkt minnen kvar från den tiden tyvärr. Jag vet ju att jag blev bättre men exakt hur medicinen påverkade mig har jag svårt att minnas. Tror att det är kroppens sätt att gå vidare, att glömma bort det som varit dåligt och jobbigt.
 

Jobbigt för alla som måste bära depression och ångest samtidigt som man är gravid. Jag känner igen en hel del av vad ni beskriver. Mådde väldigt dåligt förra graviditeten och det blev bara värre efter förlossningen. När vår dotter var 7-8 månader och jag började jobba halvtid började jag må bättre. Sen har jag gått i behandling sedan dess och ätit diverse olika psykofarmaka. Jag fick antidepressiv medicin utskriven även förra graviditeten men jag vågade aldrig ta den. Nu förstår jag att det är bättre att jag mår bra, än risken för att medicinen ska drabba bäbisen negativt. Samtidigt oroar jag mig en hel del kring läkemedlens ev effekt på bäbisen. För mig hade det dock varit otänkbart att få ett andra barn om jag inte ätit antidepressiv medicin och även ångestdämpande ibland. Inte minst handlar det för mig om att kunna sova ordentligt på natten. Som gravid och småbarnsmamma så blir ju sömnen ofta störd, och då är det en livräddning att ha medicin som hjälper en att somna om och sova lite djupare. Jag klarar vardagliga påfrestningar och ångestattacker bättre när jag är utsövd.

Man får vara nöjd med sig själv om man kommer så pass långt att man inser att man inte mår bra och att man behöver hjälp. Det är en svår tröskel att komma över tycker jag.

Om man är nedstämd eller har ångestproblem så är det viktigt att få prata med någon som tar det på allvar. Barnmorskemottagningarna där jag bor är anslutna till landstingets barn-och mödravårdspsykologer. Barnmorskan kan ge telefonnumret dit, och så kan man t ex ringa dem och ventilera, eller göra ett eller flera besök. Det är åtminstone värt ett försök.

Det är befriande att det finns fler som delar med sig av sina bekymmer här, fint att få råd av varandra och en lättnad att man inte är den enda. Tror att det fortfarande är lite tabu med psykisk ohälsa i kombination med graviditet/förlossning. Det finns starka normer för hur man ska vara som gravid och nybliven mamma. Bilden är rätt idealiserad och säkert svår att nå upp till för många av oss. Dessutom har man sina egna förväntningar på hur underbart det är att få barn Men för mig har det verkligen varit himmel OCH helvete. Jag hoppas att det faktum att jag redan har upplevt en graviditet/bäbisperiod hjälper mig att distansera mig till min ångest den här gången. Den jobbigaste tiden går över på något år, tänker jag nu.

Ta hand om er.