~* Juni Bebisar 2013 *~

Jag skulle gärna dela ganska lika på föräldraledigheten, men det lät inte som att det funkade så bra med mitt jobb. Isåfall m

Oj, hann trycka iväg för fort.. Jo, om vi ska dela så måste jag gå tillbaks på heltid när maken ska vara hemma och det vill jag inte. Vi tänkte oss att vi skulle pussla så att vi tar varannan vecka ungefär.

Håller med dig fullt ut! Och jag och sambon har också gjort så, jag hemma första året - lättast vid amning - och sambon/pappan i ett år sedan jag till vi fick förskoleplats (ca 2-3 månader) rekommenderar det verkligen

som min sambo jobbar som lärarvikarie under hela läsåret så har han rätt att få lön hela sommaren så vi blir båda hemma ifrån midsommar och fram till mitten utav augusti då han förhoppningsvis får nytt jobb. Sen får vi se hur vi gör och vad min kropp kommer orka då jag nu är hemma å är sjukskriven sedan april 2010. så bi tar det eftersom

Här är en till som blir hemma hela första året på grund av amningen och för att jag själv vill så klart. Sen så får mannen ta över om han vill eller  om han vill spara sina dagar till senare...... Sen kanske bebis blir hemma med vårdnads bidraget om möjlighet finns. Mina andra barn började sent (2- 3 år gamla)på dagis och det tyckte jag var så BRA :D

men som sagt det får vi se! Livet blir så sällan som man planerar för mig i allafall men det är vad jag kan tänka mig just nu för tillfället! 

Min son började vid 2 år och 4 månader, absolut bra tid

jag har vårdnadsbidrag för min son nu och han fyller 3 i augusti och ska börja dagis då, känns jättebra att ha haft honom hemma. tycker det är bra att det finns. ja menar träffa andra barn kan man göra endå tex öppna fsk osv.

Jag känner mig definitivt mer kapabel att hantera min ångest nu under denna graviditet. Sen mår jag inte precis toppen jämt, men jag tar fluoxetin mot depression och tvångssyndrom. Dessutom äter jag lergigan kvällstid för att sova bra. Har även propavan men behöver inte ta det. Är mest orolig för vad fluoxetinet gör på barnet, men läkaren som skrev ut det tycker att det är viktigt att jag medicinerar eftersom det annars definitivt skulle påverka både mitt mående och bäbisens mående negativt. Jag försöker tänka att det är många gravida före mig som tagit dessa mediciner och att om man hade sett något extremt så hade man väl avrått...

När jag ammade min dotter så fick jag en annan medicin mot ångest och sömnproblem, och den skulle man definitivt inte ta när man är gravid/ammar, men läkaren som skrev ut det hade en annan syn. Jag kommer aldrig få veta om min dotter blev påverkad på något särskilt sätt pga min medicin. Och livet är ju fullt av såna osäkerheter. Man får helt enkelt göra det bästa av situationen. Och våga ta sin mentala hälsa på allvar och ta ansvar för att må så bra som möjligt. Graviditeten är en tid när man är extra sårbar tänker jag. Parallellt med medicin är det fint om man kan få livsstils-stöd, så att man blir uppmuntrad att ta hand om sig själv och ta sina egna behov på allvar.
 

Det kan nog stämma, att kunskaperna kring depression och graviditet inte är så stor hos alla BM och läkare man möter. Får man inte stöd hos den första man frågar, så får man söka fler kontakter. Visst, lättare sagt än gjort!

Jag tänker också på att depression är en rätt bred skala, och det kan ju finnas olika kompletterande behandlingar för att bäst hjälpa den gravida som mår dåligt psykiskt.

Känner igen mig... Bra förhållningssätt att just genom att äta sin medicin (och söka annan lämplig behandling) så tar man ansvar för att hantera både sig själv och omgivningen bättre.