Anonym (Hur tänker män?)

Äldre 17 Oct 10:41

202 svar

Frivilligt avsäga sig VV, Varför??

Jag har en fråga till alla män som jag inte kan med att ställa till mina bekanta pga den infekterade stämning som alltid följer....
Som man har jag sett hur flera män i min bekantskapskrets har frivilligt avsagt sig mer eller mindre vårdnaden av sina barn och godtagit varannan helg istället för varannan vecka. Dessa män har varit högst normala fungerande i samhället män utan vare sig missbruksproblem eller kriminalitet.
Av någon anledning blir de alltid irriterade, förnärmade och sura när jag frågar dem mer ingående varför. Jag förväntas nöja mig med ett "hon är dum i huvudet" "hon går inte att ha att göra med" och " jag orkar inte bråka för barnet/barnens skull"

Som man kan jag inte fatta detta, hur kan man frivilligt inte vilja träffa sina barn mer än varannan helg?????
Nu står jag tyvärr själv i begrepp till separation men kan säga så här. Om det är något krig som är värt att utkämpa så är det just för mina barn. Allt annat skiter jag i. T.o.m huset kan hon få om jag bara fick barnen.

Jag väljer hellre att säga upp mig från mitt arbete och lever i en etta på existensminimum med barnen varannan vecka än att ta varanann helg med nuvarande arbete.

Hade jag fått bestämma i mitt eget fall så hade jag mer än gärna tagit barnen varje vecka då jag anser att deras mamma som är en otrogen slampa som älskar att festa och dricka är mer än oläplig som mor desvärre är det inte möjligt men mindre än v.v kommer jag aldrig godta.

Så, era synpunkter? Det var inte min mening att låta bitter även om jag känner mig så just nu, är mer irriterad på bla flera av mina vänner som har offrat sina egna barn, för vad? ja jag vet inte, för att inte bråka låter ju helt sjukt i mina ögon.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-10-18 08:56
Tack för många intressanta synpunkter. Har läst dem alla. Anledningen till att jag skapade tråden vara att för bara 6 månader sedan kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att mina barn skulle ha separerade föräldrar. Men nu blir det så, mot min vilja och det är inte mycket jag kan göra åt det. Men en sak kan jag göra och det är att aldrig ge upp mina barn. Den enda turen jag har i denna tragiska situation är att min fru aldrig skulle vilja det heller, vi har båda samma syn på VV, men i och med att det nu aktualiseras för mig så undrar jag mer än tidigare varför vissa av mina bekanta, ja även utanför min bekantskapskrets väljer att bara ha VV. Det kan finnas många anledningar, men DE FLESTA är enligt min mening inte giltiga skäl. Jag kan i min nuvarande situation inte ens se mig i ett förhållande igen, har man blivit bränd så är det svårt att lita på någon men OM jag nåognsin skulle träffa någon ny, och hon skulle "kräva" eller föreslå att mina barn var i vägen?? Ja då hade hon inte blivit långvarig. Som tur är så är barnen relativt stora (låg och mellanstadie) så jag har redan nu dagligt kommunikation med dem via mobil, skype och chatprogram. Det kommer jag ju givetvis ha även den vecka jag inte har dem i fortsättningen. Däremot så fasar jag för ensamheten den veckan

Anonym (mamma)

Äldre 18 Oct 16:15

#161

Sen finns det föräldrar (i detta fallet diskuterar vi pappor men det kan ju såklart vara även mammor) som skiter fullständigt i allt.
Jag har ALDRIG talat om för mina barns pappa hur han ska göra.

Deras pappa har med två barn (och detta är HELT ärligt!) varit med EN gång på på mvc och det var inskrinvningssamtalet med första barnet, ALDRIG på bvc, EN gång hos tandläkaren, ALDRIG hos läkaren (då har båda kroniska sjukdomar som är MINST ett läkarbesök per år! och när de var mindre var det kanske 4 per år), ALDRIG varit med på ett föräldrarmöte, varit med TRE gånger (då är det 2 samtal/terminmed två barn och den äldsta är 6 år, alltså ca 15 st i alla fall) på utvecklingssamtal, var hemma och pappaledig 3 månader med den äldsta men då jobbade jag natt så han gav över abrnet till mig redan kl. 12 på dagen oftast då han väckte mig, ja jag kan räkna upp massor av mer saker.

Jag kan inte på nåt sätt påstå att det var JAG som ville slita ihjäl mig och gå på alla dessa saker. Det var inte JAG som sa att han inte fick följa med. Jag minns så väl när äldsta sonen var sjuk när han var liten. jag bönade och bad om att han skulle följa med för jag var så orolig men nej han var tvungen att sova en stund till...
Jag kan go on and on and on...

Givetvis är detta en unik situation men då få höra på flera ställen på fl att detta inte existerar att det måste vara JAG som mamma som inte "bjuder in" honom. Ska det vara såhär?? Är det såhär att vara förälder??

Ska ett barn behöva växa upp utan engagemang från en förälder?? Är det rätt? Är det ens det minsta okej?? Dessa pappor existerar också! Och ts frågar hur dessa pappor tänker, och ärligt talat vet jag inte?!?! Förstår inte hur man kan missa så mkt i ett barns liv. Förstår om man inte själv orkar men när den andra föräldern (i detta fall ajg) BJUDER IN honom att försöka få mer kontakt, då ger jag upp.

Iam

Äldre 18 Oct 16:32

#162

Anonym (mamma) skrev 2012-10-18 16:15:10 följande:

Sen finns det föräldrar (i detta fallet diskuterar vi pappor men det kan ju såklart vara även mammor) som skiter fullständigt i allt.
Jag har ALDRIG talat om för mina barns pappa hur han ska göra.

Deras pappa har med två barn (och detta är HELT ärligt!) varit med EN gång på på mvc och det var inskrinvningssamtalet med första barnet, ALDRIG på bvc, EN gång hos tandläkaren, ALDRIG hos läkaren (då har båda kroniska sjukdomar som är MINST ett läkarbesök per år! och när de var mindre var det kanske 4 per år), ALDRIG varit med på ett föräldrarmöte, varit med TRE gånger (då är det 2 samtal/terminmed två barn och den äldsta är 6 år, alltså ca 15 st i alla fall) på utvecklingssamtal, var hemma och pappaledig 3 månader med den äldsta men då jobbade jag natt så han gav över abrnet till mig redan kl. 12 på dagen oftast då han väckte mig, ja jag kan räkna upp massor av mer saker.

Jag kan inte på nåt sätt påstå att det var JAG som ville slita ihjäl mig och gå på alla dessa saker. Det var inte JAG som sa att han inte fick följa med. Jag minns så väl när äldsta sonen var sjuk när han var liten. jag bönade och bad om att han skulle följa med för jag var så orolig men nej han var tvungen att sova en stund till...
Jag kan go on and on and on...

Givetvis är detta en unik situation men då få höra på flera ställen på fl att detta inte existerar att det måste vara JAG som mamma som inte "bjuder in" honom. Ska det vara såhär?? Är det såhär att vara förälder??

Ska ett barn behöva växa upp utan engagemang från en förälder?? Är det rätt? Är det ens det minsta okej?? Dessa pappor existerar också! Och ts frågar hur dessa pappor tänker, och ärligt talat vet jag inte?!?! Förstår inte hur man kan missa så mkt i ett barns liv. Förstår om man inte själv orkar men när den andra föräldern (i detta fall ajg) BJUDER IN honom att försöka få mer kontakt, då ger jag upp.

Fast det är väl inte så att någon säger att det du berättar inte stämmer...?
Eller har jag missat något?
Det jag läst är att en del, där jag själv är inkluderad, vill att den sidan av verkligheten OXÅ ska få berättas. Att det inte är så att alla pappor är idioter och alla mammor är helgon.. Det finns även tvärtom.
Det ena utesluter inte det andra, och jag förstår inte varför du tar åt dig när vi beskriver dessa mammor, när du så väl vet att du inte är en av dom?
Varför vara osäker när du borde veta att du gjort allt du kan och lite till?

Anonym (mamma)

Äldre 18 Oct 16:37

#163

Iam skrev 2012-10-18 16:32:26 följande:

Fast det är väl inte så att någon säger att det du berättar inte stämmer...?
Eller har jag missat något?
Det jag läst är att en del, där jag själv är inkluderad, vill att den sidan av verkligheten OXÅ ska få berättas. Att det inte är så att alla pappor är idioter och alla mammor är helgon.. Det finns även tvärtom.
Det ena utesluter inte det andra, och jag förstår inte varför du tar åt dig när vi beskriver dessa mammor, när du så väl vet att du inte är en av dom?
Varför vara osäker när du borde veta att du gjort allt du kan och lite till?

för att jag är trött på att så fort man beskriver en sida där pappan faktiskt inte bryr sig så skrivs det "MEN..." och sedan en lång utläggning.

Men ska sluta prata om "min" sida av historien. Har sagt allt jag vill ha sagt.

Självklart är inte alla pappor jävulen själv och mammorna är små änglar. Människor är människor...inte mammor och pappor enligt mig.

Echo

Äldre 18 Oct 16:39

#164

Anonym(mamma):

Och detta kom som en blixt från klar himmel? Eller var mannen ett under av energi och utförde gärna hushållsarbete innan?
Om du inte vill slita ihjäl dig- gör inte det. Fråga inte- kräv.

För nej- det ska inte vara så. Och det fattar du nog själv.Men det är lite tröttsamt med alla på FL som tror att deras lathögar till män på något sätt ska förvandlas till jämställda och fantastiska fäder. En lathög till man kommer med all sannolikhet bli en lathög till pappa.

My entire existence was constructed by a sociopath in a sweater vest, what do you suggest i do?

Anonym (mamma)

Äldre 18 Oct 16:46

#165

Echo skrev 2012-10-18 16:39:40 följande:

Förstod det som det var riktat till mig om det kom som en blixt...
I mitt fall om vi nu ska dra upp det så JA det kom som en blixt från klar himmel. NÄr jag blev gravid (vilket han var den som tjatade och tjatade, jag tyckte vi kunde vänta) så slutade han vara den underbara man han hade varit innan, började jobba kopiöst och sedan är den historien slut. andra barnet var ett "misstag" trots skydd och jag kunde inte med att göra abort när vi var gifta...

Echo

Äldre 18 Oct 16:48

#166

Anonym (mamma) skrev 2012-10-18 16:46:29 följande:

Förstod det som det var riktat till mig om det kom som en blixt...
I mitt fall om vi nu ska dra upp det så JA det kom som en blixt från klar himmel. NÄr jag blev gravid (vilket han var den som tjatade och tjatade, jag tyckte vi kunde vänta) så slutade han vara den underbara man han hade varit innan, började jobba kopiöst och sedan är den historien slut. andra barnet var ett "misstag" trots skydd och jag kunde inte med att göra abort när vi var gifta...

FL är inte överens med min dator alls just nu- så mitt inlägg såg jättekonstigt ut. Men jo det var riktat till dig. Tack för svaret.

My entire existence was constructed by a sociopath in a sweater vest, what do you suggest i do?

Höghus

Äldre 18 Oct 17:20

#167

Biobonus: Menar du att det finns mammor som under knivhot tvingar fäder att skriva över sina föräldradagar? Som fysiskt knuffar bort sin make/sambo när han tar barnet i famnen? Eller vad?

Iam

Äldre 18 Oct 17:30

#168

Anonym (mamma) skrev 2012-10-18 16:37:45 följande:

för att jag är trött på att så fort man beskriver en sida där pappan faktiskt inte bryr sig så skrivs det "MEN..." och sedan en lång utläggning.

Men ska sluta prata om "min" sida av historien. Har sagt allt jag vill ha sagt.

Självklart är inte alla pappor jävulen själv och mammorna är små änglar. Människor är människor...inte mammor och pappor enligt mig.

Den frustrationen förstår jag, för så fort jag skriver att alla pappor inte är idioter så får jag höra att man minsann inte alls tror att det jag beskriver egentligen existerar.
Men, du har ändå tur.
För det är fler som har förståelse för dig och din situation, än vad det är som tror att min sambos situation ens existerar.. Bara att se denna tråden.

Ingen har däremot bett dig, eller ens antytt att du inte ska berätta din historia.
Jag tror du tar åt dig för mycket av saker som inte ens är riktat till dig, förmodligen för att detta är känsligt för dig. När det är det läser man gärna med sina egna glasögon och glömmer helt bort vidvinkelobjektivet.

Anonym (mamma)

Äldre 18 Oct 17:49

#169

Iam skrev 2012-10-18 17:30:50 följande:

Den frustrationen förstår jag, för så fort jag skriver att alla pappor inte är idioter så får jag höra att man minsann inte alls tror att det jag beskriver egentligen existerar.
Men, du har ändå tur.
För det är fler som har förståelse för dig och din situation, än vad det är som tror att min sambos situation ens existerar.. Bara att se denna tråden.

Ingen har däremot bett dig, eller ens antytt att du inte ska berätta din historia.
Jag tror du tar åt dig för mycket av saker som inte ens är riktat till dig, förmodligen för att detta är känsligt för dig. När det är det läser man gärna med sina egna glasögon och glömmer helt bort vidvinkelobjektivet.

självklart är det känsligt, det vet du också.
Det är jävligt känsligt när man pratar om ens barn eller om några barn nära sig. Det skär i hjärtat på alla sätt och jag förstår att din sambo mår piss och jag tycker det är ofantligt tragiskt att det spelar en minsta roll om man är man elle rkvinna mamma eller pappa i detta sammanhang.

Jag tar nog "åt mig" för att det är så otroligt frustrerande att ha en person i ens barns liv som inte bryr sig. Det finaste man har i hela världen, som man dessutom har med denna person som inte bryr sig som man själv gör. Jag försöker nu flera år efter separationen fortfarande, dagligen, förstå hur man kan göra somm han gör. Jag siter och tittar på telefonen och undrar om han inte ska ringa till sina egna barn. Barnen har i sin tur gett upp...de vill inte längre ringa när jag frågar dem om de vill prata med pappa "nä jag pratar med pappa när vi ses..."
Så det är nog därför jag tar åt mig även om det många ggr inte är riktat till mig. Det blöder i mitt hjärta att det finns många barn här ute som har det såhär, vare sig det är en mamma eller en pappa som är den som inte bryr sig. Eller vare sig det är en mamma eller en pappa som kämpar för barnets skull

Iam

Äldre 18 Oct 17:55

#170

Anonym (mamma) skrev 2012-10-18 17:49:56 följande:

självklart är det känsligt, det vet du också.
Det är jävligt känsligt när man pratar om ens barn eller om några barn nära sig. Det skär i hjärtat på alla sätt och jag förstår att din sambo mår piss och jag tycker det är ofantligt tragiskt att det spelar en minsta roll om man är man elle rkvinna mamma eller pappa i detta sammanhang.

Jag tar nog "åt mig" för att det är så otroligt frustrerande att ha en person i ens barns liv som inte bryr sig. Det finaste man har i hela världen, som man dessutom har med denna person som inte bryr sig som man själv gör. Jag försöker nu flera år efter separationen fortfarande, dagligen, förstå hur man kan göra somm han gör. Jag siter och tittar på telefonen och undrar om han inte ska ringa till sina egna barn. Barnen har i sin tur gett upp...de vill inte längre ringa när jag frågar dem om de vill prata med pappa "nä jag pratar med pappa när vi ses..."
Så det är nog därför jag tar åt mig även om det många ggr inte är riktat till mig. Det blöder i mitt hjärta att det finns många barn här ute som har det såhär, vare sig det är en mamma eller en pappa som är den som inte bryr sig. Eller vare sig det är en mamma eller en pappa som kämpar för barnets skull

Min sambo gick till en terapeut som sa något som han tog åt sig av och som har hjälpt honom mycket.
Han sa att du kan aldrig någonsin förändra en människa som inte vill förändra sig, och du kan heller inte ta över den andra förälderns ansvar. Det enda du kan göra är att vara en trygg och kärleksfull förälder och låta den andre föräldern äga sina misstag och ta ansvaret för dessa.
Och så är det.. Om du sliter ut dig för att ta ansvar för pappans dåliga beslut, på vilket sätt gynnar det barnen?
Va istället den bästa mamman du kan vara, så får pappan ta ansvar för sitt.
I slutändan är det trots allt bättre att ha världens bästa mamma och världens sämsta pappa än att ha världens sämsta pappa och en mamma som slitit ut sig i sina försök att göra honom till världens bästa.

Frivilligt avsäga sig VV, Varför??

INNEHÅLL