Kat91 skrev 2013-01-29 03:01:07 följande:
Jag tänker typ tvärtom. Jag jobbar också med barn med DS och har jobbat med vuxna med olika funktionshinder och jag skulle nog kanske ta bort ett barn med DS just för att jag inte skulle orka med att se mitt barn bli illa behandlat av typ alla i hela världen. Varje dag h*n vistades bland "normalstörda".
Har aldrig mått så dåligt som när jag jobbade på ett gruppboende och man var ute och handlade och mina brukare blev utstirrade, det kommenterades bakom deras ryggar, det suckades när de skulle betala, folk som pekar, barn som skrattar. Nej fy...
Och då har vi även DS i släkten då sonens kusin har DS. Kan få ångest när jag tänker på vad hon kommer få utstå när hon är gammal nog att förstå.
Men sen vet jag ändå inte om jag faktiskt skulle klara av en abort i det läget när jag väl stod där. Tveksamt skulle jag säga.
Jag kan faktiskt hålla med dig, och även hur man var när man var yngre. Man skrattade åt dem och kallade de "mongos". Men det är för att förståelsen inte fanns då, jag tycker att det och ekonomi är två ämnen som borde införas i alla skolor, från och med årskurs 7 och uppåt.
Idag jobbar jag med de som har DS och annat, respekterar dem och tycker det är bland det bästa jobben jag har haft i hela "långa" liv. Man har en helt annan syn på det hela tack vare att man har utvecklats samt fått bättre förståelse.
Man ser även hur samhället reagerar när det inte är som majoriteten tycker ska vara.
Sen har jag även en syster som försökte ta livet av sig och blev hjärnskadad. Hon lever idag men för vems bästa är det? Jag älskar henne, men ser vilket dåligt liv hon har och man kan inte göra något åt det. Samtidigt kan man inte förutse hur hennes återhämtning skulle blivit när det hände.
Dock är det så tragiskt att se hur vården inte fungerar, samhället tar inte sitt ansvar och man finner det i de flesta sammanhangen att de blir utnyttjade, diskriminerade och bortprioriterade.
