I väntan på att sambon blir redo

Åh vad jag känner igen mig i eran längtan!

Och som TS skrev "det är det vanliga" har jag kört med här hemma i över ett halvår nu! Dessvärre får jag ingen tröst, utan min sambo blir ledsen han med :/

Vi har varit tillsammans i 3 år, han är 29 och jag blir 28 i höst.

Allt gick fort i våran relation och vi flytta tillsammans efter några månader. 2 av min bästa vänner fick sina första barn i början av mitt och sambons förhållande. Jag har längtat efter barn sedan länge.
 
När vi hade varit tillsammans i lite mer än ett år blev min närmsta väninna med barn igen, jag blev avundssjuk självklart.
 Och vi prata mycket om barn och sa att vi skulle försöka om ett år, detta kändes som en evighet! Men månaderna gick och efter 6 månader säger han att han inte alls vill att vi ska försöka! Jag kände mig lurad! Men vad ska jag göra...

Jag hade sedan väldiga problem med min kopparspiral så jag tog ut den förra våren, har sedan dess inte använt något skydd, utan vi kör bara med avbrutet.
har tagit upp detta med min sambo, att det finns en risk och hur skulle han reagera då om vi blev med barn, då sa han "abort", men detta är inte ett alternativ för mig och har sagt åt han att då får han allt använda kondom! Men detta har fortfarande inte hänt. Sedan efter 6 månader kom den frågan upp igen, även då sa han abort, men sa åt han att det har jag gjort klart för han att det tänker jag inte göra men då påstår han "att det har jag aldrig sagt".

Gjorde även klart för han att jag vill ha barn/vara gravid när jag fyller 28, detta visste han när vi blev tillsammans.

Jag har frågat flera gånger varför han inte vill bilda en familj osv, man han säger bara att han inte vill nu (någon gång i framtiden) har de senaste halvåret fått ur han "att han inte känner sig redo".

Vi bor i en bostadsrätt, vi har båda tillsvidareanställningar så det finns inga ekonomiska problem.

Ingen av hans vänner har barn men det är bara få av dem som har förhållanden och hans närmsta kompis är tillsammans med en tjej som inte vill ha barn. Mina vänner har 2 barn var. Sedan har jag en väninna till som är singel, hon är mer av en "ensam varg".

Jag känner att jag inte har någon att prata med för det finns ingen som förstår mig och mina känslor.

Jag har på allvar funderat på att lämna honom, hur länge ska man orka leva i denna ovishet?
Vissa dagar är allt toppen och jag tänker inte på det så mycket men jag är ledsen väldigt ofta, gråter i duschen för vill inte att min sambo ska höra...
             

             

Va fasen xD hade skrivit värsta inlägget och så kom bara "citatet" med.. Iaf! Jag hade, för ett par månader sen, en diskussion med min sambo om det här med ålder och kompromisser. Det tog en stund men sen till slut så kom vi fram till att vi ska skippa ålder och kompromiss och bara gå på känsla istället. Vi kom överens om att det viktigaste inte är ålder utan att man kan tänka sig in i rollen som förälder och att båda känner sig redo att ta det beslutet. Han sa då samtidigt att han tyckte jag hade tjatat på honom, vilket jag absolut inte har upplevt själv, och att han därför kände sig mer osäker. Nu eftersom diskussionen så har jag försökt hålla mitt bebisprat till ett minimum och jag märker faktiskt att det nu istället är han som tar upp ämnet mer och mer, snacka om lycklig tjej då! När vi är ute på stan tillexempel så kan han gå fram och kika på bebissaker och han kan bli lite rörd av att se minimini kläder osv. Förmodligen så har det hjälpt och pressen har släppt så jag hoppas att det inte ska dröja allt för länge men han ska få den tid han behöver iaf utan tjat från min sida :). Huvudsaken är ju iaf att han faktiskt vill bilda familj med mig, och det är han helt säker på. Skönt att åldersspärren är borta för oss iaf, det lugnade mig också. Hoppas alla som har det problemet kan lösa det. Kram på er!

Jag har läst lite om er längtan lite i det tysta :) Jag längtar SÅ FRUKTANSVÄRT MYCKET jag med. Jag är 37 och min partner är 32. Ingen av hans kompisar har barn, dom är lite kvar i After work- och gå på krogen-stadiet. Jag har aldrig varit dör på samma sätt och jag känner att det verkligen ligger bakom mig. Jag vill ha barn. Gärna igår.

Men han menar att man måste planera barn, att det är för tidigt i vår relation för det. "Vi ska ju resa först och leva lite!" är hans melodi. Jag vet inte om jag har tid med det. Min ålder ställer till det för mig och jag kan inte vänta så länge till på att åtminstone börja försöka lite.

Jag jobbar på att få honom att förstå... men det är inte så lätt :(

Gud vad det hunnit hända mycket sen jag sist skrev! och min längtan är helt obeskrivligt stor, mina två bästa vänner väntar barn till hösten och det känns som att det kommer bli ett riktigt babyboom år i år, för jag tycker jag ser bebis magar vart jag än vänder mig..
Har slutat med p-pillrena efter rent utsagt 9 hemska veckor med mens och mellan blödningar så det finns inte ett slut.. Så äntligen är jag fri från dem.. Alltså, vi har försökt använda kondom men, det förstör lite kan jag tycka och sen så är det inte lika skönt.. tycker vi i alla fall..
Vi pratar rätt ofta om barn.. men samtidigt försöker jag att inte tänka på det, för då blir jag stressad och när jag blir stressad då blir det bara pannkaka av alltihop. 1:a juli flyttar vi in i huset och jag hoppas lill verkstan ska börja, helst nyss.. men det är inte så enkelt med en kille som jobbar borta rätt mycket och jag jobbar heltid just nu..
Skönt att han äntligen kanske bestämt sig.. fast ett år känns som en evighet ska du se att tiden går fort.. Hantverk är väl ingen dålig sysselsättning om det får dig att tänka på något annat för stunden? jag försöker tänka på allt annat mitt mellan, alla bebis magar och vänner, inredning, ska ge mig i kast att bygga matbordet vi ska ha i köket i vårt hus så det upptar lite av min tid och energi, plus att jag har ju hunden våran som jag ägnar all ledig tid åt i princip.. :)

Kraaam

Vill dela med mig av ett annorlunda sätt att diskutera detta med att skaffa barn med sin partner. Jag gjorde nämligen klart för min man (dåvarande pojkvän sedan 2veckor tillbaka) när vi träffades att jag ansåg att om man efter 5 års förhållande var osäker på giftermål eller barn så var det nog inte rätt person man var tillsammans med. Att leva i förnekelse i 10 år och sen börja leta efter den "rätta" skulle aldrig vara min melodi. Vi är nu gifta och väntar barn. Han har sagt i efterhand att det jag sa i början av förhållandet fick honom att tänka till och fundera över hur han såg sin framtid. Han tyckte det var skönt att jag delade med mig av mina åsikter i ett tidigt skede men att jag sen inte nämnde det igen utan lät honom tänka/ känna efter själv. Efter ca 3 år kom hans längtan efter barn men min dröjde 6 år. Har uppfattningen att de flesta gör tvärt om och håller tyst om barnlängtan och sedan efter X antal år börjar tjata, köpa hem bebiskläder mm. Tror rent allmänt att det är svårt att inte verka tjatig när man börjar längta efter barn. Tänk på detta då många män reagerar med att "fly" när de känner sig pressade. En killkompis lämnade sin tjej sedan 4 år tillbaka när hon började tjata och köpa bebissaker. Han angav inte detta som anledning utan sa att han upplevde att hon blivit helt psyco av barnlängtan. En sån ville han inte skaffa barn med även om han fortfarande var/är kär i henne. Tror det hade kunnat sluta annorlunda om hon inte tjatat hål i huvudet på honom...

Vad jobbigt att känna stressen över åldern förutom allt vad bebislängtan innebär i övrigt. Hur länge har ni varit tillsammans? När båda är överens om att man vill ha barn i framtiden och inte har åldern på sin sida har man tyvärr inte riktigt lyxen att tänka att man ska hinna allt det där innan man skaffar barn, då kan det ju vara för sent :( Är han någon som tar till sig och lyssnar på fakta eller är han mer känslostyrd?

Plopp76: vill bara säga att han kan vara Rätt person för dig även om du bestämmer dig för att påbörja insemination utan honom igen. Tror du att han skulle lämna dig om du påbörjade detta igen? Det viktiga är väll att du fattar beslut som du kan leva med och inte blir bitter på honom sen när det är "för sent" för att få barn? Tänker att det måste vara det värsta för ert förhållande om du anser att det var hans fel att du aldrig fick bli mamma, eller vad tror du?

Oj ja då förstår jag att det var en till anledning till att inte påbörja IVF. Det är ju hemskt att ekonomi ska få påverka sånt men så ser ju verkligheten ut. Hoppas du får ett jobb snart så du har möjlighet till IVF igen om du skulle vilja ialf!