I väntan på att sambon blir redo

så kul att tråden blev lite puffad, o kul att läsa vad man själv skrev då! jag slutade ju med mina piller i oktober, hade mens 2 ggr, blev sedan med barn... vi hade oskyddat sex ca 5-10 ggr o tydligen blev det inprickat precis i rättan tid, dock hafe vi inte planerat något nu!! så här e vi, i v 21 nu och väntar en pojke som kommer heta Charlie!

Grattis Sandra! Här kom mensen igår så nya tag om två veckor...

Jag och min sambo har bestämt oss för att vi ska sätta igång bebisverkstaden i september! Jag bara lääängtar! Äntligen, äntligen, äntligen vill han precis lika mycket som jag!!! :D

Hej!
Har läst hela tråden och va roligt att se att det har lös sig för många av er. I mitt fall är det nr 3 jag vill få igång i "verkstaden". Min make har inga barn sedan tidigare och jag har två barn på 4 och 6 år sedan tidigare. Vi bor tillsammans alla 4 på heltid och längtan efter en liten har blivit större. Dock är det så att min make är "rädd" för att skaffa en liten. Han är rädd för att tappa bebisen, hans rädsla rör allt som har med att tappa kontrollen att göra. Han är världens lugnaste och snällaste person och den här rädslan är verkligen stark för honom. Det är den rädslan som får honom att backa. Hur gör man för att stärka hans självförtroende och hjälpa honom att komma över den rädslan? Han har funnits med sedan den yngsta var ett år så han vet precis hur det är att ha småbarn. Det är nog den första perioden av bebisens liv som han är mest rädd för. Vad gör man? Tacksam för svar :)

Längtar så :)

Är jättenyfiken på svaret på den frågan All In. Vi har inga barn och sambon är livrädd för att skaffa barn. Allt från att barnet kommer växa upp och bli kriminell och ta droger, till att han inte vet när barnet är hungrigt som nyfödd. Jag har egentligen inget annat svar till honom än "vi får ta det då eller vi lär oss" men det lugnar honom inte direkt. Han växte upp med att ta hand om sin yngre bror som det nu inte går så bra för så han lägger mycket av den skulden på sig själv, så mycket av rädslan ligger där tror jag. Några råd?

Jag kan tyvärr inte ge några goda råd där.... tror att din sambos rädsla sitter djupare än min sambos. Min sambos rädsla har med att han är ganska fumlig och klumpig i sig själv och rädd då att detta ska drabba någon annan, som en liten bebis. Din sambos rädlsa bottnar i besvikelse av sin yngre brors aggerande och därav lägger han skulden på sig själv då han anser att det var hans uppfostran som ledde den yngre brodern dit. Om din sambo kan ta bort att skulldbelägga sig själv, kanske han vågar tro på sig själv som en fadersgestalt igen, det är kanske där ni bör börja, terapi eller något? i det här fallet hos oss bottnar det i annat som sagt. Önskar att vi på något sätt skulle kunna hjälpa våra älskade män att lita på sig själva.

Eller hur, du säger det så bra. Oavsett hur djupt det sitter så har de båda en rädsla som jag är rädd för att nonchalera. "Äsch, det går över" jag menar, vad är det för stöd? Kanske skulle han behöva prata med någon. Men han är ju förståndig så han vet varför han tänker som han gör och att han inte borde tro att bara för att några blir deprimerade betyder inte det att alla blir det. Men rädslan är ändå där. Och oavsett vad jag säger så börjar han meningen med "jag vet... Men..." Så jag vet inte vad jag ska göra . Att umgås med andras barn kvittar, det är ju inte hans egna.

Även den mest förståndiga kan behöva luta sig mot någon, jag menar, en tjej kan oftast prata av sig, precis som vi gör nu och känna sig bättre till mods och ibland till och med känna sig klokare. En kille sitter inte med ett gäng grabbar och hasplar ur sig sitt inersta, att till och med prata med sin sambo kan vara tufft, att just utelämna sig själv. Och att gå till en psykolog kan också kännas som ett misslyckande. Men föreslå det och påtala för honom att om han går till läkaren så har det oftast med att man behöver hjälp för att läka någonstans i kroppen, samma sak gäller ju för sitt inersta också.

Hur mår du mitt i allt det här?

Det du säger är klokt. Att han skulle gå till någon och prata tror jag han skulle vilja men samtidigt, som du säger, känna sig misslyckad. Och hur känner jag om jag skickar honom till en kurator för att JAG vill ha barn? Va säger det om mig? Jag känner att hans vilja ligger på mig. Han nämner skuldkänslorna mellan raderna men menar också att när jag slutat röka ska vi skaffa barn. När jag slutade röka var det ett hus vi behövde innan vi skaffade barn. När vi köpte ett hus var det ett fast jobb jag skulle ha. Så för varje check jag gör kommer ett nytt. Så han är uppenbarligen inte redo, men ger falska förhoppningar "om du fixar detta så kör vi..."

Jag tänker på din situation, att han tex är rädd att tappa bebisen. Är det "hela sanningen" eller är det något djupare bakom det? Jag menar, skulle min sambo ha det problemet skulle jag troligtvis skratta bort det. Men hur illa är det egentligen? Har han tappat ett barn förut eller varför är den rädslan så stark?