I väntan på att sambon blir redo

Det är nog hela sanningen, han är väldigt fumlig och gör sig ofta illa, snubblar, klantig. I vårat hem är det jag som snickrar, byter lampor, fixar med elskåp och lagar trasiga saker. Han är mannen med tummen mitt i handen när det kommer till det. Han har aldrig tappat något barn, men är så rädd att hans klumpighet skulle skada någon annan. Han är osäker. Han kom in i bilden när min yngsta var 1,5 år, så erfarenhet i från den tiden har han, men det har varit en process för honom, att från att ha levt helt själv till att träffa en kvinna och två barn, att gå in och ta vid rollen som en extra vuxen och att ta ansvar för två barn, inte så enkelt, men det gick hur bra som helst. Mina vänner har små nyfödda och han har varit med och hållt dom sittandes, men är inte helt bekväm i att hålla, då han är rädd, rädd för att det ska hända något. Tror att det bottnar i att han inte vill någon någonting ont, och inte vill vara den som åsamkar någon fara.

Han är världens finaste och tar fullt ansvar för våra barn i dag, och jag tror att med tiden så skulle han kunna växa i rollen med en nyfödd också. Han är nog mest orolig, han har ju aldrig varit med i från början, men det har jag :) och det är en liiiiten bonus eftersom det tryggar honom lite :)

Men än så länge är inget bestämt och jag måste övertyga honom om att de kommer att gå bra, jag får finnas med där han känner sig osäker och låta honom sakta men säkert anpassa sig till det nya lilla livet :)

OM vi hamnar där :)

Visst är längtan jobbig, men som sagt, utan bådas vilja i det hela, kan det aldrig sluta bra, inget får ske bara för att en vill eller av misstag, bådas liv, bådas beslut helt enkelt. Om det är så att han inte vill så förstår jag och får släppa det helt enkelt. Har ju välsignats med 2 friska barn och det är jag mer än nöjd med :)

Jag och min sambo är/ har varit i samma situation... Han har barn sen tidigare och jag längtar så det gör ont... Det är drygt att leva med barn, men inte få vara med hela vägen.... Han har sagt att han "inte är lika främmande" för det, men hade han fått välja så vet jag att han gärna skjutit på det i 1-2 år. Dock tog min förståelse och mitt tålamod slut och jag satte ner foten. Jag frågade vad han gjort om det blivit av misstag och han sa att han hade velat behålla det. Jag ifrågasatte det eftersom han inte är redo och hans svar var att då får han ju göra sig redo. Så menade jag på att det är dags att göra dig redo. Jag tänker inte vänta mer nu. Han blev lite förvånad för han menar att vi sagt att vi inte ska stressa, men jag känner att jag väntat tillräckligt. Jag vill inte vänta i ett år och om han inte kan ge mig vad jag vill ha nu, så får jag hitta någon som vill det... Mina känslor är lika viktiga som hans och därför måste man i dom lägena hitta en kompromiss som båda känner sig nöjda med... Efter att jag satt lite press på honom gick han med på att sätta en tidpunkt för att släppa p pillerna och han säger att det känns bra. Säkert inte så för alla, men jag tror min mest är rädd för att ta steget. Rädsla för att misslyckas med "ännu en mamma" eller kanske att bli sårad... Rädd för att stå ensam med 2 barn? Jag har frågat om detta, men han säger att det inte är så... Men jag förstår sååå väl och jag ropar inte hej förrän vår bulle är i ugnen :) Vill du får du gärna pm a...

Känns som det är jag som skrivit detta.... Vi har exakt samma problem... Så fort jag visar en bild på en nyfödd som nån fått eller berättar att nån är gravid så stålsätter han sig för han vet att inom en timme e det bråk o tårar.... :(

Jag och min sambo har redan en dotter som är 4 år, men han vill inte ha ett barn till innan jag har fått fast jobb, säger han. Han är mycket för att vardagen ska vara så "säker" som möjligt. Han har fast jobb sedan många år. Han tjänar bra. Jag studerar just nu plus arbetar extra vid sidan om studierna. Vi bor billigt, boendet kostar oss max 3 500 kronor i månaden. Egentligen förstår jag inte varför vi ska vänta. Det känns som att han bara hittat på det där med fast jobb som en ursäkt att falla tillbaka på. Jag vill inte att det blir för många år mellan vår dotter och ett eventuellt syskon. Men men, vad kan jag göra? Jag kan ju inte tvinga honom till något han inte vill. :)

Usch måste skriva av mig lite... Igår fick min sambo för sig att jag skulle "lura" till mig en bebis. det skulle jag ALDRIG göra och det vet han innerst inne. Men att han ens trodde det, och hans blick när han trodde att jag försökte bli gravid var hemsk :( 

Han säger att han vill, men inte nu. Han har sagt att vi ska börja innan jag är 30, och nu är jag 26 år. Det är så himla jobbigt. jag vill NU! 

Vi är stabila med varandra, bra bostad, bra välbetalda jobb båda två. Det är så frustrerande att vänta när det känns så bra just nu. 

Usch.... ja, då är han inte redo med dem tankarna... ni kanke helt enkelt ser helt olika på livet... han kanske inte inkudrar barn i "erat" liv....har ni pratat om det??? ställ krav! Du har rätt att veta sanningen.... min halvbor ville inga barn ha men sa hela tiden till hans tjej att "om några månader" hela tiden. Det förhållandet höll i 10 år, sen kom sanningen fram, idag lever hon med en annan och väntar deras första barn och ho n är 36 år nu..... vänta inte för länge med att ställa krav....

Jag har nog haft en redig PMS sista dagarna... Pratade med min sambo igår och han blev uppriktigt ledsen att jag betvivlade vad han ville. 
Han vill absolut ha barn med mig och sa till och med igår att det inte alls kommer dröja tills jag är 30 :) 

Det har gått ganska fort för mig med min längtan, det var som att det bara slog till. Så det är bara senaste veckorna/månaderna som Jag verkligen har velat det. Jag personligen tror att min sambo bara behöver vänja sig vid tanken då det ändå kommit upp ganska fort nu. 

Kändes dock vääääldigt skönt att få hans bekräftelse igår att det inte alls är så långt bort och han verkligen vill ha barn med mig :) Vi pratade till och med om namn vi tycker om :) 

/gladare tjej idag än igår 

Jag tror inte att någon av er har varit med om vad jag har fått vara med om.

Min sambo är 5 år äldre än mig. Jag blev oplanerat gravid när jag var 21 år och vår dotter föddes när jag var 22 år. Jag levde under psykisk terror under hela min graviditet. Visste inte om jag skulle stå ensam efter förlossningen eller om vi skulle försöka få ihop vårt nya liv, tillsammans med den nya familjemedlemmen.

Jag blev förbjuden att läsa barnböcker, böcker om förlossningar, fick smygköpa bebiskläder, be föräldrarna köpa spjälsängen som gåva och på alla sätt och vis, nästan dölja min graviditet. Han skämdes, så kändes det. Han fick mig att känna mig oduglig och inte tillräckligt bra nog.

Jag visste ingenting om förlossningar den dagen då jag låg och skulle föda. Och det var verkligen med mina sista krafter som jag lyckades föda min dotter. När min dotter föddes tänkte jag: nu skiter jag fullständigt i honom, allt som räknas är min dotter.

Behöver jag säga att han inte var med på förlossningen? Dottern föddes 02.30 och han kom till BB vid 11-tiden på förmiddagen. Hörde av sig vid 10.00 via SMS.

 

Och första halvåret med dottern var OK. Men nu är hon 4 år och han beter sig som om han inte hade henne många gånger. Idag är det midsommarafton. Han super sig så full att han spyr som en fjortis på garageuppfarten när vi kommer hem och går sedan och lägger sig och SOMNAR i soffan klockan 21.00 på midsommarafton.

 

Jag är så jävla arg just nu. Och så villig att bara packa väskorna och dra.

Man kan ju undra vad det är för "fel" på dagens män?

 

De är tydligen LIVRÄDDA för att bli pappor. Förr var det inte ovanligt med 5-6 ungar i en liten bostad och knaper ekonomi. Idag har de flesta jobb, bra boende och hygglig ekonomi, ÄNDÅ är det så negativt med att bilda familj, enligt många män.

Gå! Ta din dotter därifrån.

Jag har haft en annan historia bakom mig, tog många år, men jag gick.
Jag var så rädd, men idag lever vi ett annat liv, där jag o barnen är älskade och uppskattade av någon som älskar oss och finns där för oss. Vi är trygga, ingen oro längre eller funderingar längre, det är så här livet ska vara :)

Tog mig 15 år att ta detta steg,först när barnen kom förstod jag, så skulle det inte vara.

Ta mod till dig.

Det flesta män som jag känner vill ha barn! Min make har pratat om barn länge ( jag har inte varit sugen alls) men nu är jag gravid och han överlycklig. Jag tror att många som är rädda för att skaffa barn egentligen bara vill vänta. Dom är kanske rädda för att mamman inte har fast jobb och utbildning. Det är en stor rädsla för många män att bli ensamma försörjare. Många män jag prata med vill vara föräldralediga och då krävs det att mamman har ett bra, fast jobb för att kunna behålla en god levnadsstandard. Sen är det ju upp till varje kvinna att välja en bra man och pappa till sitt barn. Får barnet en pappa som inte vill vara pappa så påverkar det ju barnets hela liv. Det är inte rättvist för barnet. Då är det bättre att vänta eller hitta en man som vill bli pappa.

Jag vet inte om det ger er förtvivlan eller hopp. Men här om dagen ändrade han sig. Då sa han att om jag inte får det jobb jag sökt till hösten så kör vi. Gissa om jag blev paff! Nu fick jag "tyvärr" ett vikariat så vi väntar ett tag.. Men då vet jag att han inte är helt omöjlig längre!

Jag har samma problem som du. Min sambo vill inte heller, han säger bara inte nu, senare, om några år osv. 
Jag är 28 och han 36, jag längtar massor och vill inte vänta längre. 
Det rätta tillfället tror jag inte finns, det kommer alltid vara en stor omställning att skaffa barn och jag tror inte att han kommer tycka att det känns lättare bara för att åren går.

Vänta inte! Du blir inte yngre, dvs dina ägg! Du kommer ångra det att dra ut på tiden. Så ta ett ordentlig bokslut med din partner! Vill han leva med dig? Du vill ha barn nu. Att ha barn ja det är obekvämt på många sätt - men en fantastisk gåva ich sådan källa till glädje ! Ekonomi jobb alla vad det än må vara för praktiska frågor - allt löser sig! Vi är fantastiskt anpassningsbara för det som är viktigt för oss! Lycka till! Stå på dig, följ ditt hjärta.

Hoppar in här om d e ok?

Jag e 28 år o har två barn från ett tidigare förhållande, 1 me min nuvarande. Alltså 3 barn. Jag längtar så innerligt efter ett fjärde barn men min sambo verkar inte vilja ha fler. Han jobbar borta varannan vecka, kör tåg i olika delar av Sverige. Han jobbar en vecka borta, en vecka hemma osv osv. Han säger att han kommer sakna dubbelt så mkt om vi skulle skaffa en till. O d förstår jag inte riktigt. D hade nog varit "så" om barnen befann sig på två olika ställen. Men nu e d ju inte så. Jag blev verkligen jätte ledsen då han väl fick fram att han inte ville ha fler, inte nu iaf. Jag blev irriterad oxå o sa att jag vill ha barn nu om någon gång. Jag blir inte yngre, inte han heller som e 39 år, o jag vill kunna tänka på mig sj o min karriär. Men nej, d bet inte. Så här sitter man. Trodde att jag var gravid nu oxå då vi kör avbrutet samlag o jag anade att d kom sperma i mig. Men nu på bim-4 så va testet negativt. Min sambo vet att jag inte gör en abort då jag gjort d förut o d va hemskt. Så han gör inget bättre då han kör avbrutet samlag heller. Män verkar inte tänka längre än va näsan räcker.

Hej!

Skönt att man inte är ensam om att ha en längtan om barn. Min sambo är 4 år äldre än mig och jag vet att han vill ha barn och att han vill ha det med mig. Jag har gjort det pinsamma att ta upp min längtan när jag kommit hem efter ett par glas vin och egentligen inte varit tillstånd att prata barn...!

Min sambo tröttnade väl till slut på det (hände 2-3 ggr hehe) och då sa han "jo det är klart vi skall skaffa barn, vi börjar nu" när jag tog upp det. Blev såklart jätteglad men sen på morgonen när jag tog upp det så sade han att han skojade.. han menade att han gjorde som jag och sade det när han var lite berusad och tog tillbaka det morgonen efter. Jag har tagit tillbaka det för att jag har tyckt det varit pinsamt att ställas till svars för det morgonen efter. Sagt något i stil med "mjo det var väl inte helt genomtänkt.. kanske inte än". Men jag vet ju att han fattar att jag vill ha barn. En bekant till mig skall få barn i januari och när jag nämnde att jag var avundsjuk skrattade han liksom bara bort det...

Jag tycker det är så svårt! Man vill ju bara att han skall komma till mig och ta steget och säga "nu kör vi", och jag är liksom lite feg i att inte vilja sätta ord på den stora längtan jag har. Jag vill inte pressa honom in i en situation, bägge måste ju vara överens. Försöker stilla längtan i smyg genom att tänka att längtan är bra! Det är ett bra tecken att vilja vänta, då vill man ju faktiskt och kan vara säker på Att det är rätt kille man hittat. Han är 28 och jag 24, så jag har ju lite tid än... den som väntar på något gott!! Hade varit roligt att höra hur det gått för er andra :)