I väntan på att sambon blir redo

Hej tjejer!
Jag vet att det är ett tag sen jag skrev i den här tråden och att ni är många som skrivit som inte fått svar, men idag är en dålig dag och jag orkar nog mest fokusera på det här inlägget. Igår kväll fick en av mina bästa kompisar sin efterlängtade son och jag känner mig helt ur fas.
Jag är överlycklig för hennes skull och ser verkligen fram emot att få träffa honom, men samtidigt har jag känt mig gråtfärdig hela dagen idag och gick hem och grät efter jobbet. Jag är så ledsen och avundsjuk, skulle ljuga om jag sa något annat...
Min sambo la sig bredvid mig och gjorde sitt bästa för att trösta, men ingen av oss sa ett ljud på säkert över en timme. Vi har redan pratat om det så många gånger, han vet varför jag är ledsen och var jag står i frågan och han är fortfarande inte redo, så vi bara klappade på varandra och tittade på varandra lite då och då. Så skönt och samtidigt så frustrerande. Till slut frågade han om han kunde göra något som kunde få mig att må bättre, men så länge han känner likadant gällande barnfrågan så kan han ju inte göra så mycket alls :(
Jag har så mycket i mitt liv att vara glad och tacksam över, ändå känns mitt liv som skit idag. Känner mig inte motiverad till något, vill bara lägga mig i sängen och gråta ögonen ur mig. Såna här dagar känns det som om det aldrig kommer bli min tur. Jag kan inte se hur min sambo någonsin kommer känna sig redo, det känns som om han alltid kommer svara samma sak när jag frågar och det gör mig så sjukt ledsen :(
För två månader sedan sa han att han kan tänka sig försöka om ett år, men det är bara tio månader kvar och de senaste tio månaderna har han inte ändrat sig alls. Varför skulle han helt plötsligt göra det nu?
Jag förväntar mig väl egentligen inget svar, känner bara att jag måste få skriva av mig.     

Känner samma som dig man blir så avundsjuk.
Nu har jag lyckats hitta ett jobb.
hoppades att de skulle avleda lite.
men det gör saken nästan värre för nu har man ju råd att köpa en massa bebis saker.

Min sambo sänder ut olika signaler.
Jag fråga om jag fick köpa lite katt leksaker och något sött bebis pryl till min tjejkompis som nyss fått barn.
och då sa han det är klart, vi ska upp en runda till ullared sen och då kan vi köpa egna saker. 
Men sen säger han att han inte om det dröjer 1 eller 3 år innan han är redo.
Och jag vill så gärna men vi har slutat prata om det helt. men han märker ju på mig när jag träffat mina kusiner eller sett mina kompisar när de lagt upp nya bilder. 

Hade en toppenmysig dag med mina 2 söner igår och tänkte ändå bara på att få göra ett försök till. Min man har nu börjat lägga fram "bevis" på att 2 barn är bäst. Tex så berättade han hur mycket dyrare det blir att resa och göra vissa saker då "samhället är baserat på 2 vuxna och 2 barn"
Blir så ledsen när man tänker på att man inte skall få gå igenom allt kul och mysigt och spännande med graviditeten, förlossning och baby tiden. Känns fel mot mina barn (idag snart 2år och den andre på 7månader). Känns dumt att inte kunna nöja mig med dom och glädjas åt de jag har. Blir bara mer deprimerad och ledsen var gång jag tänker på det. Det är en riktig kamp att ta ppillren varje dag. Vill inte lura till mig ett barn men är rädd att jag i stundens depression kommer att göra det...

Hej alla!

Ett tag sen jag skrev jag med. Jag känner igen det du skriver "enlitenlängtan", så klart finns det massor att vara glad och tacksam över i livet! Men det ÄR svårt när längtan är så stor att bara le och säga tack för allt jag har. Jag har bara en vän kvar som inte har barn och hon läntar nog ännu mer än jag (håller iofs på och försöker bli gravid). De allra flesta har ett eller fler barn. Det smärtar faktiskt mycket när man får höra om att ett syskon är på väg eller att ännu en har fått sin efterlängtade bebis.

Här hemma har det pratats väldigt mycket på senaste tiden. Min partner har satt ord på sina känslor och jag på mina, tror att vi förstår varann lite bättre. Han har berättat att han vill ha barn och han vill ha det med mig... dte är bara det att han är rädd för att bli olycklig, Han är rädd för att så mycket förändras mellan oss att vi kommer glida isär.

Jag har berättat om hur det smärtar och är otroligt jobbigt att längta så som jag gör. Han har nog mer förstått hur tidspressad jag känner mig. En dag sa han: "Vi måste prata mycket, göra saker som man gör när man väntar barn." Så vi har sökt på spälsängar och skötbord :) Vi har även tittat på vagnar och han har bestämy vilken han skulle vilja ha. Jag känner kanske att vagnen inte är ultimat, men egentligen så struntar jag i vilken vagn det skulle bli! Om det krävs att han får välja vagn för att han ska vilja och tycka det är roligt så är jag helt och hållet nöjd med det! Det är ingen dålig vagn så strunt samma

Kanske att det börjar vända lite här hemma, jag vet inte. Men nåt har hänt och jag tror att han har förstått att min tid är begränsad. Vi har pratat mycket om värderingar, uppfostran och sånt vilket verkar väldigt viktigt för honom. Sen har vi pratat mycket om antal barn och jag har varit ganska tydlig med honom att jag är överlycklig om jag hinner bli gravid EN gång och att det slutar i att vi får ett barn. Syskon känner jag att jag inte kan varken önska mig eller planera för just nu. Han tyckte det kändes bra, för han vill bara ha ett barn.

Det känns iallafall som om det rör på sig åt rätt håll. Han vet hur jag tänker och längtar och jag vet hur han tänker och oroar sig. Så, kanske att mitt mål att vi slutar skydda oss under detta år kan bli verklighet. Jag håller tummarna :)

jag är tror jag kan ge en glad nyhet.
Min sambo har sagt att vi snart ska sluta med skydd helt.
Vi har börjat köra med säkra dagar.
ONÖDIG INFO:
Då min mens är regelbunden ( 29 dagar och har blödningar i 4 dagar) har min äl runt den 10e -12e juli (på dag 12-14)) 
så slutar vi ha sex på dag 9. och sen väntar vi 3-4 dagar efter äl. (känner när jag har äl för det sticker till i sidan.)

Han säger att jag inte kommer behöva vänta så länge i alla fall.
Börjar dock misstänka att han säger det för att göra mig glad.  
Vi har även börjat fundera på att köpa hus istället. 

Härligt att låta barnen växa upp i hus. Sååå mycket lättare också!
Man slipper oroa sig för grannar när barnen gråter, skriker, stojar och väsnas. Och över barnen när grannarna låter. Sedan är det så mycket lättare att sysselsätta dom och hitta på saker ute. Så mysigt att leka i trägården, bygga snögubbar, åka kälke, bada i pool mm. Vår son är dessutom väldigt fäst vid att hjälpa till att rensa rabatter, klippa gräs, kratta löv, sopa, skotta snö, sanda mm.

Nu har det vänt! Tror jag iallafall :) Min sambo sa igår att han tänkte att det var dags att sluta skydda sig. Jag vet inte om han menade det och hur det utvecklar sig... men det känns ändå bra! Hoppas hoppas!