Hyperemesis

Dompan - Nej jag har PCO och ett par MA och även missfall bakom mig.
Vecka 6 var det. Eftersom jag har PCO vet jag inte vilken vecka jag skulle vara i. Har bara gått på måendet.
Jag har haft för hög puls vid viloläge och hjärtrusningar vid ansträngning. Sedan ett HB mellan 90-98 så jag har varit svimfärdig hela tiden.
Hade samma problem under en liten tid med första barnen (dock sent i grav). Med andra barnet hade jag inga känningar av hjärtat alls.

Jaha, äter du så många? Min läkare har sagt att jag bara får ta två om dan. Det hjälper lite grann tycker jag. Har du förhoppning om att det ska ge med sig i samma vecka denna gång?

Läkaren har sagt 1-3 om dagen, men om jag kräks när jag precis tagit en eller mår extra dåligt nån dag så tar jag en extra.

Jag hoppas att det iaf inte håller i sig längre än förra gången Jag trodde att det hade blivit bättre nu, jag mådde ganska bra i tre dagar, men idag har jag varit jättedålig igen

Jag har iaf kunnat äta mat senaste veckan, det är ju ett gott tecken. Innan åt jag mest bara yoggi, nyponsoppa och frukt.

Första gaviditeten tog jag Lergigan var 3:e timme. Blev ju iallafall 5-6 om dagen.

Här kommer min berättelse om min tidigare hyperemesisgraviditet. Det här har jag tänkt använda mig av vid alla vårdkontakter vid nästa graviditet. Vad tror ni om det? Förutom det här ska jag skriva en plan för nästa graviditet också.

MIN HYPEREMESISGRAVIDITET

Hösten 2008 skulle vi äntligen, efter ett års byggande, flytta in i vårt färdigställda hus. Vi hade gift oss ett år tidigare, jag jobbade som socialkurator på sjukhuset och vi planerade barn. Jag blev gravid och vi var mycket glada.

Illamåendet startade i augusti, i graviditetsvecka sju, samma dag som vi flyttade in i vårt nybyggda hus. Inom ett par dagar eskalerade illamående till sin fulla omfattning.

Det var som att… gå in i en vägg, bli översköljd av en våg… och att helt tappa kontrollen över min kropp och mitt liv.

Huset snurrade, allt stank, färgerna lyste mot mig i vårt nya hem, maten smakade vidrigt, jag hade ont i kroppen, var ostadig på benen… och jag spydde!   Innan jag visste ordet av spydde jag 10-15 gånger per dygn.

Jag spydde vid åsynen av vissa bilder och färgen vitt. Jag mådde illa av vissa ljud och av att åka eller i synnerhet av att köra bil. Jag kunde inte stå ut med diverse lukter, bland annat produkter som doftade frukt, kylskåpet, sopor, toaletten och lukten av väggarna i huset som vi inrett med limmad väv och målat med färg. Jag stod inte ut i vårt hem. Några dagar efter illamåendet inletts åkte jag därför plötsligt hemifrån till mina svärföräldrar. Hos dem blev jag sedan i ca fyra månader.

Mina svärföräldrar undrade förmodligen vad jag sysslade med, som kom på besök och stannade utan att fråga om jag var välkommen. Jag kunde inte fråga, för jag stod inte ut med tanken på ett nej. Maken förstod knappast mera han, när jag plötsligt flyttade ifrån honom några dagar efter att vi flyttat in tillsammans i vårt nybyggda hus. Jag tyckte min man luktade så illa att jag inte kunde sitta bredvid honom, än mindre sova bredvid honom. Han fick alltså bo i huset. Jag låg i sängen i hans gamla pojkrum, dygnet runt.

Ofta spydde jag en gång, åt, spydde, åt, spydde och åt, alltså allt gånger tre innan jag sedan fick behålla maten lite längre, upp emot två – tre timmar när det var som bäst. Allra sämst mådde jag morgnar och allra bäst mitt på dagarna. Varje måltid tog mellan 20 – 30 minuter, varje tugga var en kamp mot spyorna, så på det sättet höll jag på all vaken tid. Många gånger fick jag lägga ner gaffeln mitt i en tugga, springa på toan och spy och sedan fortsätta äta av samma mat.

Det var omöjligt att undvika den mat jag spydde av, för jag spydde av allt. Trots det varierade det kraftigt vilken mat jag ville ha och vilken jag absolut inte kunde tänka mig ens sätta i munnen. Vissa perioder var det enorma mängder fil som gällde, andra tidpunkter var det flingor. Någon period kunde jag inte äta någonting salt, sött eller fett men en annan period åt jag bara godis, eller ville ha bara kött. Ibland drack jag bara saft, andra perioder bara vatten och vid någon tidpunkt hade jag svårt att behålla all dryck, så jag drack enorma mängder. Vissa saker var omöjliga att äta, som knäckebröd, eftersom spyorna också kom upp genom näsan och smulorna fastnade på vägen upp.

Jag mådde illa varje sekund av varje dygn. Att kräkas lindrade knappt illamåendet alls, jag låg ständigt på gränsen till att kräkas. På grund av det fick jag oftast sova bara ca 3 timmar per natt. Jag somnade först när jag hann slockna högst 10 minuter efter jag lagt mig ner, innan jag spydde på nytt. Jag måste ligga blickstilla i sängen för att inte spy och spydde direkt när jag vaknade, oftast vid 5 på morgonen. Jag var obeskrivligt trött. Jag hade ont i kroppen, som en stark feberkänsla och kunde inte ens sätta min egen hand på min hud. Det slet i huden, hungern drog i axlarna. Huvudet bultade.

Mellan vecka 7 och vecka 16 kunde jag inte läsa, se på tv, sitta framför datorn eller gå upp för trappan till andra våningen. Jag låg i sängen och tittade i taket eller stirrade på kalendern som hängde på väggen framför mig och räknade dagarna och minuterna. Jag åt och levde i sängen. Jag kunde inte kasta bort mitt eget skräp då det luktade så illa och inte förmå mig gå med disken till köket då jag var så trött och yr.  Jag radade smutsigt porslin och glas nedanför sängen. 

Jag kunde inte tvätta håret med schampo eller tvätta händerna med tvål utan att spy. När jag duschat fick jag sådana blodtrycksfall att jag blev liggande i timmar. Jag duschade sällan, slutade byta kläder till natten utan gick jämt i samma mjukiskläder, slutade plocka ögonbrynen, raka mig och fixa naglarna.

Att illamåendet från första början utvecklades så hastigt gav mig en känsla av panik. Plötsligt var jag fast i någon sorts mardröm, i exakt vad visste jag inte, hur det skulle sluta visste jag absolut inte och det ledde till att jag blev rädd. Jag utvecklade en påtaglig rädsla för att må illa och i synnerhet för att spy. Initialt reagerade jag mycket kraftigt på lukterna i vårt nya hus och kände mig tvungen att flytta därifrån. Till följd av betingning reagerade jag sedan med illamående på allt som påminde mig om huset. Vid ett tillfälle ringde min svärmor mig och berättade att hon köpt en ny vardagsrumsmatta till oss, till vårt hus. Bara tanken på huset gjorde mig så illamående att jag måste springa till toaletten och spy mitt i samtalet. På samma sätt förstärktes illamåendet av mina kraftigt förhöjda sinnesintryck. Färgen vitt stack i ögonen på mig och gjorde mig illamående. Snart spydde jag av vissa reklamfilmer på tv:n, där färgen vitt var framträdande. Det räckte också ofta med att jag såg toaletten för att jag skulle spy. Eller med att jag tänkte på att spy. Det kändes som om jag höll på att tappa greppet.

Jag gick till en läkare på hälsocentralen i Godby några dagar efter att jag börjat spy. Hon sade att man kan må illa när man är gravid och att jag ju kunde åka till akuten om jag svimmade. Jag fick utskrivet Postafen.  Jag tog en tablett, blev yr och spydde ännu mer och somnade sedan. Jag åkte till läkaren igen som tittade osäkert på mig och skrev ut en svag dos Primperan, vilket inte gjorde varken till eller från.  Att behålla tabletterna i magen var bara det omöjligt. Jag besökte mödrarådgivningen och fick igen rådet att åka till akuten om jag skulle svimma. Jag åkte hem till svärföräldrarna och fortsatte spy.

Under graviditeten var jag kroniskt yr, kände mig förvirrad och svag och kunde inte tänka klart eller verbalisera mina tankar. Jag kunde inte berätta för de jag träffade inom sjukvård eller mödrarådgivningen exakt hur jag mådde, utan sade oftast bara ”jag mår illa”. Det var ingen som frågade hur illa jag mådde, eller hur ofta jag spydde. Jag hade ingen kraft att argumentera eller propsa på hjälp. Jag visste inte vad jag led av och var inte i skick för att ta reda på det själv, så jag antog att det var som de sade, att det inte fanns någonting att göra.

Jag fick ständigt välvilliga råd som att jag skulle äta kex vid sängen, pröva seaband, ingefärakapslar och promenera. Jag prövade allt. Läkemedlen gjorde varken till eller från och promenerade jag mådde jag illa flera dygn efteråt. Illamåendet blev värre av all fysisk ansträngning och kunde vara sämre flera dagar efter en promenad. Jag orkade hur som helst inte gå mer än högst 10 minuter och detta efter vecka 16.

Min man, som först inte förstod vad som hände med mig, accepterade läget efter några veckor. Han vande sig vid att åka till sina föräldrar efter jobbet, städa undan efter mig och se till så jag fick middag och sällskap en stund. På kvällarna åkte han sedan till vårt tomma och ganska oinredda hus. Jag hade inte hunnit packa upp ordentligt när vi flyttade in, sortera sakerna eller hänga upp gardiner. Där gick han och lade sig ensam. Han fick förstås ansvaret för allt som varit vårt gemensamt förut; tvätt, städande, ekonomi osv.

Jag kände stor skuld på grund av ansvaret min man hamnade att ta. Jag var ledsen för hans skull, som hade en fru som inte ens ville sitta bredvid honom och som faktiskt spydde om han gav mig en kram. Var och varannan människa som jag pratade med sade saker som ”du måste tro på det så blir det bättre” eller ”det beror på dig själv hur du väljer att må”. Jag kämpade mot impulsen som följde; tanken att det alltså måste vara mitt fel att jag var sjuk, att det kanske bara berodde på att jag tänkte fel. Vill jag må dåligt, vill jag förstöra för mig själv? Är jag psykiskt sjuk egentligen, är det så det är?

Efter att min kontakt på mödrarådgivningen bekymrat remitterat mig till akupunktur på BB började jag åka dit 2-3 gånger per vecka, på eftermiddagarna då jag mådde som bäst. I jackfickan hade jag alltid flera små påsar i varandra, i fall jag skulle behöva spy. Jag vet inte om akupunkturen hjälpte i sig, men det var bra för mig att komma hemifrån. Jag bad en barnmorska på BB om hjälp, men fick svaret att det inte fanns någonting att göra. De menade alla att illamåendet skulle gå över snart, troligtvis i vecka 12. En barnmorska frågade mig om jag hade velat ha barn när jag blev gravid. En annan frågade mig om jag haft ätstörningar tidigare och tittade misstroget på mig när jag svarade nej. Jag fick höra att våra grannar trodde att jag och min man separerat, att det var därför jag flyttat från huset.

I vecka 12 gick den absolut värsta tröttheten över, men istället kom någonting nytt – hypersalivering. Detta förvärrade kraftigt illamåendet. Om jag öppnade munnen rann saliven längs hakan. När jag skulle sova rann saliven ut på kudden. För att hantera det tuggade jag ständigt tuggummi. Jag sov med tuggummi i munnen.

När vecka 12 kom och gick och illamåendet inte blev bättre, utan hypersalivering istället startade, höll jag på att lessna. Jag minns att jag satt i köket klockan halv sex en morgon när min svärfar steg in i rummet. Jag hade redan ätit och spytt tre gånger. Jag sade ”om jag skulle veta att illamåendet inte kommer gå över utan fortsätta hela graviditeten så skulle jag göra abort nu medan jag kan”. Han svarade ”det förstår jag det!”. Men hoppet fanns ändå där. När barnmorskorna som gav mig akupunktur sade att illamåendet kommer att gå över snart, att ”det kan vara som att vända på handen så är det borta”, så ville jag tro dem. Otaliga gånger funderade jag ändå på abort och önskade mig missfall. Och jag minns att jag var absolut övertygad om att detta aldrig skulle gå att leva med, att jag skulle ta livet av mig om illamåendet av någon anledning inte gick över efter förlossningen.

Jag fick ju problem med magen förstås, förutom med illamåendet. Jag spydde blod ibland, vilket skrämde både mig och min man. Jag hade ont i magen, det sved och knep och halsen brände. I vecka 16 blev illamåendet en liten aning bättre, även om jag fortfarande mådde illa varje sekund och spydde 9-12 gånger per dag. Kanske började hjärnan i alla fall fungera bättre igen, för jag kunde börja läsa böcker och fick kraft nog att kontakta en läkare på gyn. Jag fick gaviscon mot magkatarren. Det hjälpte inte. Läkaren skrev då ut Kytril (Ondensatron), men påpekade noga att läkemedlet var otillräckligt beprövat på gravida. Jag beslutade mig för att ta medicinen ändå, mot min mans vilja. Han var orolig för barnet. Han var orolig för mig. Jag kände att jag inte hade något val, att jag snart höll på att bli galen.  Jag tog medicinen och oron för barnet kom förstås som ett brev på posten. Samma dag som jag tog den första Kytril-tabletten åt jag på första gången på ca 11 veckor en middag utan att spy upp den efteråt. Jag minns fortfarande vad jag åt – plommonspäckad kriskarré med vitlökspotatis. Vilken lättnad.

Jag visste att jag skulle få äta Kytril bara en vecka, sedan var det meningen att jag skulle sluta. Jag kunde inte sluta. Jag fick ångest. Läkaren uppmanade mig att komma till gyn på måndag morgon för att bli inskriven på dropp. Jag kände igen lite hopp.

Väl inskriven i vecka 19 fick jag dropp under ett dygn, men stannade sammanlagt fyra för att få tid att lugna ner mig. Jag var orolig för att barnmorskorna och läkarna inte förstod varför jag var där. Jag hade inga ketoner eftersom jag hela tiden åt och drack som besatt. Jag spydde visserligen, men det var det ju ingen som såg. Med Primperan supp som jag där blev ordinerad spydde jag också lite färre gånger än innan. Jag fick känslan av att det var tillfällen kräkningar per dag som var det viktiga för dem och att de inte förstod att det var det ständiga illamåendet som var det värsta för mig. Jag vet inte om droppet hjälpte, vad jag minns är att jag fick ett blodsockerfall under det dygnet, som ledde till att jag närmast tuppade av under ett par timmar. Jag kunde inte ringa på klockan när kraften plötsligt försvann, så jag gled iväg. Under en morgonrond klev tre läkare in och ställde sig framför sängen och den ena sade åt mig att ”skärpa mig”. Jag blev så paff att jag inte fick fram något klokt. En annan läkare sade att maken skulle åka och köpa lime, dela dem på hälften och lägga dem på mitt sängbord, annars skulle läkaren själv göra det. Det var välmenat och maken kände sig tvungen att åka till butiken, trots att jag visste att lime inte skulle hjälpa mig. Jag förvånades över den okunskap jag mötte.

Efter att ha varit inskriven på Gyn hade paniken lagt sig lite och jag åkte tillbaka till svärföräldrarna. Med mig hem från sjukhuset hade jag Primperan supp. Det var ett läkemedel som hjälpte mycket bättre än de jag tidigare fått. Hypersaliveringen gav med sig. Livet blev aningens aning drägligare. Jag var nu i vecka 20. Jag spydde inte längre 10-15 gånger per dygn utan nu kanske 5-8 gånger per dygn. Men det måste jag hävda, att det inte är så stor skillnad på att spy 15 gånger eller 8. Det är för mycket att spy 4 eller 5 gånger på en dag, särskilt om man hållit på 13 veckor och i alla fall mår galet illa varje sekund av varje dygn. Lidandet är avsevärt. Och supparna rann tillbaka ut. Försök låta bli att fisa under flera veckor och se om du lyckas, eller om du kommer förstöra en del byxor under tiden. Jag fick ha enorma nattbindor i trosorna dygnet runt. Det var nu jul. Jag lagade ingen mat det året, pyntade inte vårt nya hem, köpte inga julklappar. Jag spydde upp julmaten.

I mellandagarna kände jag plötsligt att jag ville åka hem till huset igen. Vi åkte dit för att besöka huset och jag blev sedan kvar där. Det var oerhört skönt att äntligen få komma hem, men helt enkelt var det inte. Allt stank, själva huset luktade nytt, en lukt jag inte klarade av. Om jag gick ut och sedan kom in igen och kände lukten kunde jag spy i flera timmar. När jag spydde han jag inte alltid fram till toaletten. Jag kan inte räkna hur många gånger jag torkat spyor genom huset.

Maken fortsatte serva mig. Han var glad att jag i alla fall var hemma igen och lagade smörgås efter smörgås och åkte och handlade ny mat när jag plötsligt inte ville ha det jag just beställt. Vi sov i skilda rum under hela graviditeten eftersom jag inte kunde stå ut med hans lukt.

I något skede, när jag var så pass mycket bättre att jag igen kunde prata, tog jag kontakt med en terapeut. Jag hade svårt att knyta an till barnet i magen och se fram emot dess ankomst, eftersom det som fanns i magen gjorde mig så illa. Det gav mig förstås i sin tur skuldkänslor. Jag led av dåligt samvete för att jag inte kunde förmå mig ta hand om mig själv eller finnas där för min man. Jag var deprimerad för att jag mådde så dåligt och missade glädjen med att vara gravid. Jag kunde skuld för att jag, som det insinuerades att jag borde, inte kunde ”tänka rätt” eller göra rätt för att sluta må illa eller spy. Jag besökte terapeuten en gång i veckan. Det var bra, jag fick prata av mig lite och jag visste att någon hade koll på mig ifall jag utvecklade depression under graviditeten eller förlossningsdepression.

Jag hade nu läst på så jag visste vad jag led av – hyperemesis gravidarum! Eftersom jag läst att man inte får ta Primperan i tredje trimestern informerade jag min gynekolog om det och lade till att jag behövde en ny medicin mot illamåendet. Jag fick vitamin B6 men det ökade mitt illamående. Jag hade också haft kontakt med andra som led eller lidit av hyperemesis i norden och jag visste därför att många andra illamående kvinnor fått lergigan och lergigan comp. Det visade sig att dessa läkemedel inte finns i Finland. Jag fick tag på ett svenskt recept och tog färjan till Sverige för att hämta upp medicinen. På vägen mot Uppsala ropade jag åt min man som körde att han måste stanna bilen. Sedan spydde jag upp grötfrukosten i ett dike samtidigt som de andra åländska bilarna som åkt med oss på färjan susade förbi oss.

Lergigan gjorde mig väldigt trött, vilket jag i och för sig varit hela graviditeten och de fungerade sämre än Primperan, men de var i alla fall säkrare för barnet. Det var en fortsatt mardröm att vara gravid, men jag var i det här skedet i alla fall relativt nöjd. I vecka 26 blev illamåendet ytterligare en aning bättre. Jag spydde nu runt fem gånger per dygn. Illa mådde jag förstås fortfarande varje sekund av varje dygn.

Och jag åt hela tiden. Jag åt enorma mängder mat genomgående genom hela graviditeten, i början för att få behålla något och sedan för att det var det enda som lindrade illamåendet. Före vecka 20 gick jag upp bara 2 kg på grund av alla kräkningar, men mellan vecka 20 och 40 gick jag upp 25 kg. Enligt svärmor gick deras matkonto upp med 300 % under de 4 månader jag bodde hos dem och dessutom handlade min man varannan vecka när svärmor var på jobb. Detta innebar att jag åt för mellan 10-12 personer. Jag hade konstant värk i mina käkar på grund av allt tuggande. Kinderna svullnade på insidan av munnen så de tog i tänderna.

Min kontakt på mödrarådgivningen tyckte jag var spänd. Jag kände mig som en fiolsträng. Jag hade ångest, svårt att andas, jag satt ju fast i min kropp. Hon remitterade mig till en fysioterapeut. Jag besökte fysioterapeuten några gånger men hon tyckte inte att hon hade någonting att ge mig.

När jag nådde graviditetsvecka 30 kändes det som ett mål i sig. Jag mådde visserligen fortfarande illa hela tiden, min vardag bestod av en kamp mot spyorna, men det var en aning drägligare. Jag kunde nu i alla fall se slutet komma närmare.

Svårt var det att förbereda inför bebisens ankomst och att handla mammakläder. Det tog länge innan jag alls köpte någonting åt mig eller åt bebisen. Vid ett tillfälle höll jag på att svimma inne på Baby och Sjukvård när jag försökte. Jag skrämde försäljaren. Jag gick omkring i mina mjukisbyxor, var jag än befann mig. Håret var oklippt och ofärgat, ögonbrynen oplockade och vikten skenade. Jag kände inte igen mig själv. Jag kände mig som en disktrasa efter allt illamående, spyende och efter allt stillasittande. Jag var matt och trött. Jag hade halsbränna och svårt att andas. Jag gnällde över mitt illamående. Jag skämdes inför vänner och bekanta när jag träffade dem.

Länge kunde jag inte tänka mig att gå tiden ut eller kanske till och med gå över tiden innan förlossning. Jag blev lovad att bli igångsatt senast vecka 40. Tre veckor innan beräknad tid för förlossning så slutade jag dock att kräkas. Jag mådde fortfarande illa varje sekund av varje dygn, men jag tänkte att om jag nu klarat mig så länge skulle jag väl klara av att gå över tiden också om det var så. Så jag tackade nej till att bli igångsatt.

Jag hade lågt järnvärde och fick järntabletter. Två timmar efter att jag tagit första tabletten spydde jag den största spyan under hela graviditeten.  Jag hade inte spytt på ett par veckor och var inte beredd, så jag hann inte fram till toaletten. Jag spydde ner halva badrummet, inklusive väggarna och också alla mina kläder och mitt eget hår. Jag stod mitt i spyorna och grät. Min man gick efter moppen och städade. Jag bestämde mig för att leva med ett lågt järnvärde så länge.

Förlossningen startade åtta dagar efter beräknad tid. Vår dotter föddes den 23 april 2009, 18 timmar efter att vattnet gått, 11 timmar och 40 minuter efter att värkarna kom med 10 minuters mellanrum. Jag fick lustgas och epidural och var nöjd med det. Jag spydde tre gånger under förlossningen och blev väldigt trött. Trots det var det en positiv upplevelse, tills jag skulle börja krysta. Då satt bebisen fast. Jag krystade och krystade, men jag orkade inte. Efter graviditeten fanns inga krafter kvar. Läkaren kom tillslut och drog ut henne med sugklocka. Det resulterade i en partiell sfinkterruptur grad 3. Att sys var värre än förlossningen. Jag skrek som en stucken gris. Läkaren erbjöd mig att sövas, men jag tackade nej, tänkte att nog ska jag hålla i mitt nyfödda barn åtminstone.

 Illamåendet höll i sig också efter förlossningen. Det tog ungefär en vecka innan det gick över. Jag stördes av lukterna i hemmet minst ett halvår efteråt. Men jag hade ju min lilla bebis. Jag har aldrig varit så lycklig.

SJUKVÅRD OCH LÄKEMEDEL

Läkemedel

Dos

Tid

Ordinerat av

Orsak

Resultat

Äta kex i sängen

24.08.2008

Receptfritt

Illamående

Hjälpte inte alls

Postafen

27.08.2008

HC läkare

Illamående

Hjälpte inte alls, blev extremt trött och ännu mer illamående

Akupunktur

2 -3 ggr/vecka

08.09.2008 t.o.m. december 2008

MVC

Illamående

Det hjälpte knappast, jag fortsatte mest för att det var det enda som kunde motivera mig ur sängen

Primperan

10 mg x 1-3

25.09.2008

HC läkare

Illamående

Hjälpte inte alls. Mycket svårt att svälja och få behålla piller

Seaband

Receptfritt

Illamående

Hjälpte inte alls

Ingefärakapslar

Receptfritt

Illamående

Hjälpte inte alls

Gaviscon

10.11.2008

Gyn läkare

Magkatarr

Hjälpte inte alls

Balancid Novum

Gyn läkare

Magkatarr

Hjälpte inte alls

Kytril

1 mg x 2

14- 24.11. 2008

Gyn läkare

Illamående

Hjälpte, men fick inte fortsätta äta dem eftersom man ansåg att den är otillräckligt beprövad på gravida

Inläggning med dropp

NaCI 1 liter med 100 mg betabion sedan 100 ml 5 % glucos med 40 natrium, 20 kalium samt ringer acetat

24 – 28.11.2008 (inläggning)

24 - 25.11.2008 (dropp)

Gyn läkare

Illamående

Droppet hjälpte förmodligen inte så mycket, men inläggningen hjälpte då jag lugnade ner mig. Betingningen blev mindre.

Primperan

20 mg supp x 3

24.11.2008 – vecka 25

Gyn läkare

Illamående

Hjälpte, men endast delvis och de var besvärliga då de rann ut och förstörde byxorna.  Prövade också igen 10 mg tabl med dessa fungerade sämre.  Fick inte ta Primperan i 3:e trimestern.

Delad lime på sängbordet

25.11.2008

Gyn läkare

Illamående

Fungerade inte alls

Vitamin B6 

200 mg x 1 (delat på fyra tillfällen per dag)

09.12.2008

Gyn läkare

Illamående

Ökade illamåendet

Samtalsterapi på Folkhälsan

Började jag med när jag var så pass bra att jag kunde koncentrera mig och prata

Receptfritt

Ångest, depression, oro för bekymmer med anknytning och förlossningsdepression

Var bra

Lergigan och lergigan comp

x 4

08.01 – 24.04.2009 (finns ej i Finland, behöver svenskt recept och hämta från Sverige)

Gyn läkare

Illamående

Fungerade sämre än Primperan, men hade viss effekt. Blev mycket trött av dem, men något mindre trött av lergigan comp. Kunde äta dem i 3:e trimestern

Fysioterapi

02.02.2009

MVC

Spändhet i kroppen

Hjälpte inte, fysioterapeuten tyckte inte hon hade någonting att ge mig

Rennie

Receptfritt

Halsbränna

Hjälpte mot halsbrännan de sista veckorna av graviditeten

Obsidan 100 mg Järntabletter

x 1

07.04.2009

Gyn läkare

Ökade mitt illamående kraftigt, var omöjligt att ta

Vitaminer: tog jag inte eftersom jag hade så svårt att svälja och få behålla tabletter

-

Alla mellanrum försvann och rutsystemet för läkemedlen, det där blev ju lite svårt att läsa.

Oj! Jag vet inte vad jag ska säga. Men vad fruktansvärt det låter. Otroligt starkt av dig att klara av det.

Jag ska kanske inte klaga. Jag mår visserligen löjligt illa dygnet runt, men spyr bara ett par gånger om dagen. Det kan till och med gå flera dagar utan att jag spyr om jag är sängliggandes hela tiden.

som en sol : Jag blir helt paff ! Att du tog dig igenom det !!
Jag känner mig verkligen lyckligt lottad som kom lindrigt undan. Och att du kan tänka dig det igen !
Vet inte vad jag ska säga, förrutom att jag verkligen känner igen mig i din berättelse även om ditt var 100 gånger värre. Känslan att inte bli trodd av läkare och BM, uppgivenheten av att hela tiden få höra att hjälper inte det du redan fått kan vi inte göra något mer för dig, vad vill du att vi ska göra. Håller också med om att det inte alltid är själva kräkandet som är värst utan att konstant ,dygnet runt må illa. Jag beundrar dig verkligen för att du kunde/tvingade dig till att äta, det kunde inte jag och var tvungen att förbereda mig flera dagar innan på vad jag skulle äta, liksom övertyga mig själv att jag skulle klara av att äta det. Vi var hemma mestadels, men skulle vi iväg någonstans var jag tvungen att veta det minst en vecka innan och skulle vi äta borta ville jag veta vad också en vecka innan. Själva stressen att ta sig någonstans (dvs bli skjutsad någonstans i bil) gjorde mig fruktansvärt mycket mer illamående och helt slut efteråt, en "utflykt" (BM besök) per vecka var max.
Jag levde med en hink bredvid mig och det värsta var den andra graviditeten då sonen (1,5år då) också började gå runt med en hink och låtsas kräkas. Det var verkligen fruktansvärt för mig att han påverkades så. 

Det du skrivet är precis vad jag upplevde 2002-2003 då jag väntade sonen och jag genomgår samma elände igen nu. Förlossningen med sonen slutade också med kraftig sfinkterruptur. Fick ingen hjälp alls under de 9 långa månaderna jag väntade sonen. Slutade kräkas när han var 5 dagar gammal. Nu äter jag 4 mediciner och har varit helt sängliggande och orörlig i 7 veckor. Jag är bara i v. 14 och vet inte hur min kropp kommer klars detta. Hjärtat har börjat säga ifrån. Det är så fruktabsvärt att inte kunna njuta en enda sekund av den tid som skall vara den mest värdefulla tiden i en kvinnas liv!