Hyperemesis

Sååå bra skrivet!! Du kan verkligen beskriva dina upplevelser på ett väldigt levande sätt!

Tänk att du klarade av det, vilken tjej!!

Som en sol: vad bra du beskriver din berättelse fick det att kännas lite bättre då jag vet att det finns fler som inte klarar att sova med sin man träffa människor och som kräks av minsta och mår konstant illa. Har också förstört byxor av primperan, vet du om det hår bort med ta bort spray eller så? Arwen: enligt min läkare och FASS kan man ta 8 lergigan comp/ dag och 3st primperan suppar. Kämpa på alla!

Fint att få läsa det man själv känt!!
En stor eloge till dig som överlevde så länge!
Jag hade det likadant med sonen 2007. Men det slutade tvärt runt vecka 20.
Gick då upp från 45-66 kilo från v 20 - 40.
Skulle gärna lägga en slant till forskning för denna sjukdom!

Newbie - testa att ta YES diskmedel på fläcken och tvätta i maskinen utan medel!

Som en sol: TACK, TACK att du satt ord på hur det var, får jag låna din text och göra om den till min? Jag gråter nu när jag läser vad du skrivit. Det allra mest stämmer med hur du hade det. Fortfarande idag flera år senare kan folk fråga mig hur jag kunde gå upp så mycket i vikt om jag verkligen mådde så illa.....sista graviditeten hade jag gått ner 3 kilo från inskrivningsvikten i v 18, sen precis som du så gick jag upp 30 kilo efter v 20. Jag åt och jag åt och jag åt och det var så j****a äckligt allt jag åt, men sjukt som du skriver så var det enda lilla lindringen. Jag stängde också in mig i ett rum och bodde där, duschade inte, borstade knappt tänderna...varje gång min man öppnade dörren så kräktes jag för alla dofter han släppte in i rummet. Det ända positiva med det var väl att efter varje kräkning så kunde jag äta och behålla maten ett litet, litet tag innan den kom upp igen. Kan bara tänka mig hur sjukt äckligt det måste ha luktat i mitt lilla rum.

Så som du skriver hade jag det under min förra graviditet OCH under denna. Vid förra fick jag elektrolytrubbningar och hjärtproblem, gick upp 45 kg i svullnad. Jag såg ut som en michellingubbe och kunde inte gå. Spydde 30-40 ggr/dygn. Sprack mycket under förlossingen. Tog nästan 2 år innan jag återhämtade mig hyfsat.

Denna gången är det likadant förutom att jag inte är så svullen än. Kräks mellan 10-20 ggr/dygn fortfarande, är i v 27. Har fått hjärtproblem denna gången med. Klarar ej av att stå i mer än någon minut pga lågt BT. Har järnbrist, men eftersom jag redan spyr så mycket så är det liksom ingen idé att äta järntabletter. 
Fram till v 23 låg jag bara utan varken isärdragna gardiner, TV, dator eller mobil. Kräks fortfarande av ljus. Lever som en vampyr och eremit. Vill inte träffa någon, orkar nästan inte ens träffa min familj. Är uppe 1-2 h per dygn och då sittande.
Kan inte knyta an till bebisen i magen och kan inte finna någon lycka pga detta jävulska illamående. Känner mig som en bebisbehållare, den finns där, men jag kan inte förmå mig att röra vid min växande mage eller prata med bebisen där inne. Jag kräks när jag nuddar magen, det känns bara obehagligt. Som en ballong som man rispar på med fingararna ung.
Vill inte känna så här, jag vill vara en bra mamma till min dotter, jag vill vara en bra fru, jag vill bli en bra mamma till bebisen, jag vill se fram emot dennes ankomst och fixa och dona hemma innan den kommer. Jag klarar inget av det! Jag klarar inte av att vara uppe och leka med dottern, inte gära något hemma och knappt ens konversera med maken, jag tänker konstant på hur det hade varit om jag hade gjort abort istället redan när illamåendet kom...Egentligen är det ju det sista jag hade velat. Bebisen är egentligen jätteplanerad och önskad.

Vet inte hur jag ska klara resten av graviditeten, jag bara gråter hela tiden, jag är helt slutkörd psykiskt och fysiskt. Jag sover aldrig mer än en timme i taget, sedan är det taobesök, endera för att kisa eller för att spy. Undrar hur jag tänkte när jag gav mig in i detta igen, men trodde väl att jag kunde hantera det om det hade blivit som sist. Då var det illa, men denna gången är det faktiskt värre. Då klarade jag iallafall av att vara social mellan spyorna.
Läkarna står handfallna och vet inte hur de ska hantera mig. De säger att de aldrig har sett någon bli så extremt dålig. Jag äter mediiner tre gånger per dygn, de hjälper kanske lite, jag kan äta, trots att jag kräks efteråt. 

All livslust har jag spytt ur mig och jag undrar hur jag ska ta mig igenom detta helvete. Är tacksam för att jag kan bli gravid och allt sådant, men det är svårt att glädjas när man mår så här.

Jag är glad att jag startade den här tråden, vi verkar vara många som tyvärr inte får den hjälp som vi borde kunna få! Jag tycker att ni är beundransvärda!     

   
  

    

Jag hoppas att få träffa en läkare på måndag med kunskap och erfarenhet, säger någon till mig igen att äta kex på morgonen och småtärna hela tiden så spyr jag på den... Tror de inte att man provat allt som går... Ibland vågar jag inte försöka äta för att det är så jobbigt att spy. Det värsta är andra som inte förstår hur jobbigt det är och att det inte går att bita ihop och just deal with it... Tur är att min sambo är bäst i världen som gör allt och lever på kall luktfri mat hemma då jag inte klarar matos. Någon som vet nån annan medicin än lergigan och primperan? Ska prova med Yes tack för tipset! Nu är det förvisso bara mjukisbyxor men endå...

Som en sol- Jag är imponerad att du kommer ihåg allt i detalj för mig är stora delar av mina graviditeter ett dis. Jag vet inte om det bror på det det fysiska eller att psyket har trängt bort minnen. Men jag känner igen mycket också tex att jag blev tillsagd att jag skulle skärpa mig (en sköterska när jag var inlag för dropp) , att inte bli trod och att inte bli tagen på allvar och en massa annat. Jag viste inte häller vad jag led av det kom jag fram till senare på egen hand. Denna gång ska jag vara förberedd...

Åh tjejer när jag läser hur ni upplevt vården gråter jag med er!!!! Visst har jag fått miljoner tips om att småäta, torra kex etc men ALLT har sagts med välmening o omtanke!
Min BM på mvc o läkaren från vc är de jag känt haft minst kunskap. På sjukhuset har personalen varit helt underbar!
Första gången jag kom in hade jag +8-10 i ketoner (ordentligt sur i blodet o uttorkad) och blev snarare tillsagd motsatsen till vad de sagt till er - "ligg still ett par dagar o tillåt dig själv att vila" - vilket jag hade jätte svårt att själv acceptera. Det är det som för mig varit absolut svårast - alltså att jag inte klarat av att sköta "mitt" i hemmet och vara en bra mamma till min dotter.
Längtar så efter att ha kraft att orka leka o busa med henne igen.
Jag kan dock skatta mig lyckligare än många av er för jag har inte varit särskilt känslig för lukter. Laga mat (eg allt som man gör i köket) är bland det bästa jag vet o det har jag faktiskt kunna fortsätta med hela tiden! Första tiden klarade jag inte att smaka av maten men det gjorde maken o dottern åt mig istället ;)
Till skillnad från många av er har jag aldrig kunnat "sätta fingret" på exakta saker jag inte klarat av - förutom att äta o dricka...
Jag tappade 12 kg de första 14 veckorna av graviditeten och ligger nu (förhoppningsvis blir ju detta dagen då lilleman föds) på ca +-0kg - sista 10 veckorna har jag nog gått upp 1kg i veckan....

Det är ju så olika hur vi upplevt vår hyperemesis och ändå finns det saker som är så lika...
Min make o jag skämtar lite om att det snällaste han fått höra, från mig, under graviditeten är "rör du mig så kräks jag på dig". Han har verkligen varit min hjälte genom allt detta! Utan honom hade jag aldrig klarat det! Många gånger som jag tänkt att hade jag varit ensamstående hade jag varit tvungen att göra abort för det hade ALDRIG gått.

Kämpa på tjejer! Nu ska jag ringa förlossningen o hoppas på att få komma in för igångsättning!