Vad aktiva ni har varit i tråden, kul! Förstår att det blir mer och mer som behöver diskuteras och ventileras nu när det är nära för så många. Min trötthet blir större för var dag, slutade jobba för en vecka sen och sen dess har det inte blivit så mycket surfande (hm låter på den meningen som att jag ägnade mig åt detta på arbetstid hehe). Har velat få så mycket gjort här hemma helt plötsligt och när jag varit med sonen har jag inte heller hunnit och helt plötsligt har en vecka gått!
Alltid intressant att prata förlossningsupplevelser och hur olika man kan resonera kring smärtlindring. Andningen är så klart a och o, blir en hel del av den varan, andas lustgas hjälpte otroligt mycket men jag kommer inte dra mig för att be om starkare grejer som sterila kvaddlar och epidural.
Andningen fortsatte jag med även efteråt, i början kan det göra riktigt ont att amma, bröstvårtorna är så känsliga, då kan det funka att djupandas!
Nu har min plutt varit fixerad i ett par veckor redan så rörelserna har minskat betydligt, tror det kan ha med det att göra..då och då under dagen, framförallt efter en måltid, sparkas det med kraftiga knuffar men inte så rörligt alls som tidigare.. Min första föddes på bf otroligt nog, jag kunde inte ens ge någon bra info vid inskrivningen ang när jag senast hade haft mens för jag hade bara haft det en gång på ett halvår då jag ert halvår innan hade slutat med p-piller. Ett vaginalt ultraljud var lösningen och utifrån det fastställdes ett datum som visade sig vara korrekt! Om det var en otroligt skarpsynt bm eller ren skär tur kan ju diskuteras!
Hoppas så klart på en lika punktlig plutt den här gången också ;)
Vilgot och Lillpyret, så söta de var båda två! Ser ut som han har hittat en riktig skatt som inget skulle kunna få honom att släppa greppet om, så otroligt mysigt!
Kan föresten instämma i att en räddare efter förlossningen var Zylocain-salvan, även för mig som inte sprack det minsta. Det jobbigaste under hela förlossningen var för mig utan tvekan det aktiva krystskedet, det var inte så mycket att det gjorde ont utan mest för att det var så fysiskt påfrestande och jobbigt! Tog väl en så där 45 min tror jag och var det jobbigaste jag varit med om alla kategorier! Just för att det var så långdraget kanske jag har att tacka att jag inte sprack, följderna var trots det väldigt besvärliga och kunde inte göra nr 2 på en vecka hur mycket jag än åt! Fick kämpa gott med laxerande. Hade svårt att gå också under två veckor, fick tvinga ut mig själv på promenader för att hålla igång blodcirkulationen. Ni som har spruckit då ni fött, hur snabbt gick själva krystskedet för er? Skulle vara intressant om man kunde se ett samband!
Oj, långt inlägg där, svårt att sluta skriva när jag varit borta så länge ;)