usch, känner mig bitter och lite ilsk idag... kryddat med en gnutta rastlöshet också.
Får aldrig slappna av och kunna börja fokusera på förlossning etc när jag hela tiden måste ödsla energi och kraft på att jobba. Tycker dessutom att jag inte är så närvarande på jobbet i vissa frågor, eftersom jag ju snart inte ska vara där alls... lite bitter eftersom det är så orättvist att jag ska vara på jobbet, fast jag inte känner att jag klarar av det heller. Blir synd om mina kollegor, som får göra mer. Sen vet jag ju inte hur kollegorna upplever det, men det är min känsla iaf. Nu ska jag jobba i helgen och ett pass från tisdag till onsdag. (sovande jour). Sen kommer jag banne mig vara sjuk några dagar som jag vet redan nu kommer vara betungande...
Alla runtomkring frågar om jag gått på ledighet nu, men får gång på gång dra svängen om fk o att de inte bedömer mig med nedsatt arbetsförmåga. Vågar/orkar inte ens gå till en läkare av rädsla att ytterligare än en gång bli nekad, man har ju hört så mycket skit om fk som bara avslår tom läkarens inrådan.
(förlåt om rörigt inlägg, behövde bara skriva av mig lite)