Desperata singeltjejer

Jag undrar var kärlek kommer in i bilden?

Dessa singeltjejer kring 30... jag har kompisar som har varit där, och jag trodde hela tiden att de var ute efter att bli kära i någon speciell. För med facit i hand så var det så det blev. Att den biologiska klockan tickar på är också ett faktum, idag är många insatta i att fertiliteten sjunker efter 30 och rejält efter 35. Man vill kanske hinna vara vuxen tillsammans med sin älskade innan barnen kommer? Lära känna honom och försäkra sig om att han är rätt? Resa, ordna sitt gemensamma hem, skapa gemensamma minnen?

Det här med "kvalitetsman", ja jag vet inte... Det generella är väl att män (statistiskt, det finns naturligtvis individer som avviker) söker kvinnor som är lite underlägsna i ett eller flera avseenden. Yngre, lägre lön, jobb med lägre status osv. Så "kvalitetsmannen" skulle alltså hitta TS, som då blir "kvinnan med lite lägre kvalitet". Hm...

Personligen tror jag att det rymmer sig många konstiga personligheter bland dessa "kvalitetsmän", därför har jag tagit det säkra före det osäkra och i tidig ålder kärat ner mig i en kille utifrån personlighet. Sedan utvecklade det sig så att vi båda läste på teknisk högskola och idag tjänar vi bra, men han självklart bättre än jag.

Efter att ha läst tråden känner jag att TS själv verkar rätt desperat efter att "hitta någon". Du har lagt oerhört mycket tankekraft på vem, varför och när. Och ditt mantra om att du är snygg, vältränad och extremt högutbildad speglar, i alla fall i tråden, en personlighet som är fixerad vid andras åsikter. Du vill uppenbarligen hitta en man, men bara om det är rätt sorts man, i andras ögon. Men vill du hitta en man för din egen skull? Eller för att du som snygg, vältränad och högutbildad förväntas ha man och barn innan en viss ålder? 

Vad gör du om du blir hopplöst förälskad i en man som är din totala motsats? Småfet, piercad och tatuerad, ingen högskoleutbildning och arbetslös?