BEBIS (Bf mars 2013 med syskon)

Här ligger vi i ofas med vägningarna så blev en 5,5mån kontroll i veckan och så blir 6mån läkarkollen om 3v. Nu vägde han 8,6kg och var 69cm lång så här finns en tjockis till. Har börjat med lite mat parallelt med amningen och är lite lat så blir mkt mer burkmat än vad storebror fick. Blir hemlagat om jag kan ta något lämpligt från vår måltid annars får det helt enkelt bli burk. 

Våran 6 månaders är inte förens nästa vecka. Hon blev 6 månader i måndags. Men men. :) Äter, skrattar, "pratar", sover. Helnöjd tjeja iaf.

Har gjort maten själv till henne nu. Men har ett par burkar hemma i nödfall. :) Gjorde samma med storasyster. Dom får äta som oss, fast blir osaltat och inte så mycket kryddor alltid. (Älskar stark mat). 

vi har varit på 6 mån kontroll idag, 8025 g och 66,5 cm! Helammar fortfarande men tänkte börja med lite smakisar i helgen, spännande =)

Jag har blivit så löjligt nojig att hon inte ska få i sig tillräckligt och rätt av min mat hemma och har gett burkar. Känns lite knäppt såhär med barn nr fem... Vet inte varför....

Vi ska också på 6-månaderskontroll nästa vecka. Inte klokt vad snabbt tiden går. Tycker att storasyster hade sina kläder längre innan det var dags att gå upp en storlek men här rusar det ju bara fram.

Vi kommer ge så mycket mat vi kan från den vi själva äter men använda burkar när vi är ute eller har bråttom. Storasyster åt bara burkmat men det var bara för att jag var nojjig att hon skulle sätta i halsen.

Nu börjar vi förresten bli friska här hemma men det har varit några jobbiga dygn när allt peakade. Det verkar dessutom som att lilltjejen håller på att få tandsprickning mitt upp iallt... i överkäken! Det är nåt hårt där när man känner iaf. Får se om det blir som sist gång då det stannade av eller om det kommer nån tand eller inte.

Kan passa på att berätta att vi var fasligt nära häromveckan att vänta bebis nr 3. Men som tur (?) var så var testerna negativa. Nu är det jag som kontaktar Mvc och fixar ett ordentlig preventivmedel. Även om vi började mentalt förbereda oss för en trea så blev vi lättade när det inte blev så... även om jag kände en liten besvikelse över att det var negativt. Verkligen dubbel känsla. (Om det hade blivit positivt hade vi behållit det.)

Våran 6 månaders blev framflyttad. Så nu blir det ingen 6 månaders, utan en 7  månaders istället. Jahopp. Men det spelar ingen roll. Hon är så perfekt så det är inget som oroar mig där ändå. :)
Kanske går jag ner och väger henne innan bara för att jag är så nyfiken. :P

Lussekatten: Ska ni ha en trea? Vi ska ha en trea, och vi använder inget skydd alls. Nu kör vi med "säkra" perioder ett tag tills vi kör på bara.
Men händer det nu så gör det inget. Men visst hade jag nog hajat till om jag upptäckte att mensen var sen.
Vill helst ha ett höstbarn, så några månader till får det gärna vänta. Kanske till och med väntar till hösten 2015. (Om man nu får önska då).

Barnen har flyttat ihop nu, tror inte jag skrivit det? Går hur bra som helst. Nu har dom sovit i samma rum i en vecka. Och läggningarna har varit enklare än någonsin. Och då var dom ändå plättlätta innan.
Lillasyster ligger och jollrar lite ibland, och då sjunger storasyster för henne. Så sjukt sött så man smälter. Helt fantastiskt att se vilken fin relation dom har. Vilken kärlek!
Hoppas det fortsätter så. Men 2 tonårsdöttrar lär ju bli en utmaning...         

Nozpa: nja, det är inte tänkt nån trea men vi råkade köra oskyddat en kväll och dagen efter kände jag att jag hade ägglossning. Jag har haft en liten blödning men det hade jag med båda tjejerna också så jag började testa mig för det vilda. Fick ytterst svaga positiva tester så jag väntade några dagar till och sen blev testerna negativa. Så det verkar inte bli nån trea just nu och vi kommer nog inte försöka aktivt med det heller.

Innan förlossningen: kunde inte sitta (alls) pga. hemorrojder och kunde inte gå så bra pga. foglossning.

Efter förlossning: drabbades av uterusatoni, dvs. livmodern började inte dra ihop sig själv efter att moderkakan kommit ut så jag blödde 3,1 liter. Rusad till op. där jag skrapades, men fick inte nytt blod då jag hade "för bra värden" (!!!) så de trodde inte på BM och undersköterska om mängden blod. Hb sjönk senare till 85. Låg kvar 6 dagar på perinatal.

Kom hem, var hemma i ca 40 dagar och trodde att avslaget var borta när det plötsligt kom lite färskt blod igen på morgonen den 15/4 (dottern föddes 5/3). Åkte själv in akut till KK där de konstaterade lite blod i livmodern på UL. Fick metargin för att livmodern skulle dra ihop sig och blöda ut det som fanns i livmodern och en ny tid till UL veckan efter för att se så att det inte fanns rester av moderkakan kvar (den hade varit hel, men klyftad enl. BM). På kvällen efter andra tabletten när jag ammat lillan och läst bok för stora tjejen (6 år) skulle jag resa mig från soffan och blödde då kraftigt (ca 1 liter). Skrek på sambon, halvsprang in på toan där jag fortsatte blöda. Sambon ringde 112, jag åkte in akut till KK med ambulans, där jag fick ligga kvar över natten då jourläkaren inte var säker på att hon fått ut alla små bitar moderkaka (!).

Skrapades dagen efter för andra gången. Skulle använt kamera, men det blödde under ingreppet, så det gick inte. Nu var de lika säkra som efter första skrapningen att de fått ut allt. Dagen efter gjordes UL på UL-avdelningen med experter där de hittade en bit moderkaka - stor som en clementin - som vuxit fast i livmodersväggen... Skrapades en tredje gång dagen efter av överläkaren med kamera och rubbet. NU hade man fått bort allt sa man. Dagen efter gjorde UL igen (på gynavd. där jag låg) och man såg inget.
Skickades hem för ny återhämtning och för att få upp Hb IGEN. Vila och mkt järn i tre månader, sen kunde jag börja gå nästan som vanligt (dvs. utan att bli trött och andfådd).

När O. var 3-4 månader drog jag ner på sjukskrivningen till först 50%, sen 25%. 100% föräldraledig sen början av augusti.

Så! Där var det! Kortfattat...  

Oj Tekla vilken pärs! Men nu mår du bra?

Japp! Nu mår jag bra, tack. Fysiskt i alla fall. Måste börja träna min arma kropp bara. Har ju inte kunnat komma igång med träning och började röra på mig först i början av sommaren. Nu är flåset ok och jag har fått tillbaka lite muskler i benen igen, men jag behöver träna upp rygg och mage (som många andra efter en graviditet). 

Började gå i samtal efteråt och har lättare för att prata om det som hände nu, men det tog tid. Man är ju tillräckligt känslig av amning och trötthet så jag har haft lätt till tårarna när jag berättat om det tidigare, men nu är det mkt bättre. Tappade förtroendet för läkare efteråt och hade svårt att lita på vad de sa efter allt. Har även varit väldigt känslig när jag t ex gått till vårdcentralen för att ta ett vanligt blodprov. Jag som aldrig varit spruträdd kan nu inte hindra tårarna då jag blir påmind om sjukhuset. Var som en nåldyna då! 

Nä, usch! En fruktansvärt jobbig upplevelse för hela familjen som jag skulle kunna skriva hur mkt som helst om, men nu blickar vi framåt istället! Pratar av mig hos psykologen istället.