Borderline

Ja, jag har berättat men dem verkar ha bestämt sig för att jag måste vänta tills jag får komma på dbt då det "inte är långt kvar". Jag har gått hos psykolog fram tills i augusti förra året men sen flyttade jag och då fick jag ingen ny.. Nej barn har jag inte..

Det är verkligen jobbigt när man måste vänta så länge, det är inte de som behöver må så dåligt :/

Hoppas du snart får börja!

Under tiden och givetvis efter också kan vi här i tråden skriva med varandra, kan ju vara något i alla fall.

Har du mycket ångest under dagarna? Något speciellt du brukar göra då för att komma ur det?

Äter du mediciner?          

  

Hej alla i tråden!
Jag har inte läst alla inlägg men vänder mig hit för att ställa några frågor.

Hur gjorde ni för att komma till insikt med eran psykiska ohälsa?
Har någon av er barn?Ålder på dom? Hur påverkas dom av er sjukdom?
Kan man "hjälpa" en person med borderline att komma till insikt, när ingen insikt finns att ens vilja söka hjälp?

  
 

Välkommen till tråden!

För min del hade jag mått dåligt i många många år, levde under stark stress, tog i stort sett hand om 3 små barn själv, då min man jobbade konstiga tider. Så mitt dåliga mående eskalerade det sista året tills jag inte kände igen mig själv längre, och kände mig tvungen att söka hjälp. Borde gjort för många år sedan egentligen.

Så ja jag har 3 barn, 5år, 6år, 11år   

Hade jag inte sökt hjälp hade mina barn mått riktigt dåligt, nu går jag i terapi och äter mediciner mot ångest och depression, sen att jag har en aktiv pappa som tar sitt ansvar. Hade han inte varit här vet jag inte hur de hade mått, då jag periodvis knappt klarar av att ta hand om mig själv, ännu mindre att ta hand om ett hushåll. Har legat inne på psyk två gånger och då fick han ta hela ansvaret.

Jag hade nog kanske skrivit ut själva diagnosbilden och bara gett den till personen, inte pratat så mycket om just det där och då, men tagit upp ämnet om ett par dagar och frågat om personen har läst och vad den tycker. Annars vet jag inte riktigt vad man mer som anhörig kan göra? :/       

Hitttade en video på youtube som visar ganska bra hur vi med Borderline kan känna......


">

En fråga till er andra med diagnos; när bröt er sjukdom ut? Under vilka år mådde ni som sämst? Hur smög sig symptomen på? Någon mer än jag som fick hallucinationer?

Jag blev tidigt sjuk och kraschade totalt när jag var 14 i, vad jag nu efteråt förstår, en depression och gränspsykos. Det blev ju väldigt uppenbart att jag var sjuk då, även om jag mått dåligt långt innan. Tyvärr fick jag inte rätt diagnos förrän en bit över 20 och då för att jag själv läste mig till det och krävde en utredning.

Jag har ett barn, 2,5 år. Svårt för mig att säga hur hon påverkas men jag har en kontakt med Bup för stöd i föräldrarollen. Jag mår också bättre och bättre hela tiden och hoppas att jag håller på att få ordning på psyket nu.

Svårt att säga hur man kan hjälpa en person som är sjuk och kanske riktar sin smärta mer utåt, de brukar ju som jag förstått oftare förneka sin problematik. Som anhörig tror jag det är viktigt att sätta gränser för sig själv, inte tassa på tår för mycket, och vara ärlig med vad som gör ont. Prata om det, men försiktigt. Mer "för den sjukas skull". Har personen mycket ångest? Självskadebeteenden? Hur yttrar sig smärtan (mer än genom projektioner)? Fokusera på det, att det finns hjälp att få och att personen inte ska behöva må så dåligt.

Som du säkert vet är man som b-sjuk väldigt känslig för kritik, så att prata om det som att den sjuke ska skaffa hjälp för att denne beter sig illa kan vara väldigt svårt att ta.

Som jag skrev lite längre upp har jag alltid mått dåligt, även om andra nödvändigtvis inte sett detta. Har alltid vänt det mesta mot mig själv, inåt, hatat mig själv...hittade gamla dagböcker från tonåren och det var inte rolig läsning precis, alltid haft tomhetskänslor..de går aldrig bort, What´s the point???!!! kan känna glädje enbart kortare stunder.

Har aldrig sett att jag vore värd att må bättre, hade jag inte haft barn hade jag nog heller inte sökt hjälp till mig själv. Hemskt nog är barnen den enda orsaken till varför jag ens vill existera. 
Så mitt stora problem är att de korta stunder jag kan känna riktig glädje, (oftast när det gäller något med barnen) eller vara stolt över mig själv vänder jag i nästa stund till något negativt, för jag känner mig inte värd bättre, jag har inte RÄTT att må bra, innan jag kommer ur det tänket (om det ens går) kommer jag inte komma någonvart. Har även kommit fram till varifrån det kommer.

Min barndom/uppväxt var ganska kärlekslös, misshandlad som jag var både psykiskt och fysiskt har jag lärt mig att det är såhär jag ska må, ingen grep in och hjälpte mig ur helvetet jag levde i. Lärde mig på det viset hur jag skulle behandla mig själv, för om inte den närmaste personen (mamma) kunde ta hand om mig, värna och skydda mig, vem skulle göra det då?? Det sitter så in i helvete djupt i mig, detta brottas jag med dagligen, mitt självhat är så starkt! Sparkar och piskar mig själv i tankarna alla dygnets vakna timmar. Så där ligger nyckeln till ett bättre liv, men det känns hopplöst,vet inte hur JAG ska kunna vända på det tänket??     

Din andra fråga, när jag mått som sämst, alltid MEN som mest akut för 3-4år sedan. Då var jag rejält farlig för mig själv, med självmordstankar (försök) var extremt självdestruktiv, Nu vet jag min gränser...börjar jag få de tankarna ofta och jag ser mig själv planera sätt att ta mitt eget liv söker jag OMEDELBART hjälp från psykakuten.

Hur smög sig symptomen på? Mitt akuta insjunknande började med stresss och press utifrån, alla kraven överrumplade mig totalt, att leva så under ett antal år fick mig att till slut gå in i väggen. Jag brukar beskriva det som att någon annan levde mitt liv under 2009-2010 jag levde som in i dimma, gjorde saker ...som jag idag bara skakar på huvudet för, kan inte förstå att jag var SÅ sjuk. Så en inre stress och krav.

Hallucinationer kan jag nog inte känna igen mig i men min psykolog har sagt att jag levde under en period som i psykos, om det kan likna något sådant. Just det jag beskrev om att jag inte kände igen mig själv, det är nu i efterhand väldigt läskigt och jag har många frågetecken som jag just nu hos min psykolog försöker luska reda på, vad var det som egentligen hände de två åren.            

Mycke ångest, vet att hon behandlas med bla lyrica för det. Hon har tagit flera överdoser under de senaste 10åren (senast för 1.5mån sen) men enligt henne själv är detta inte självmordsförsök, och nu i efterhand är överdosen ett minne blott som "inte finns"!

Har fått till mig att personer med bordeline är otroligt skickliga på att manipulera och denna egenskap har hon verkligen, pappan tilll barnen funderar nu på att söka ensam vårdnad för barnens skull, då dom fårr uppleva saker och är väldigt otrygga i alla situationer, dom litar inte på någon och har konstant dåligt samvete mot mamman. Men pappan är rädd att mamman ska manipulera tingsrätten och han förlorar, hon har alltså en EXTREMT skicklig övertalningsfömåga!