Borderline

Fick diagnosen borderline för cirka 12 år sedan när jag var 25. Hade då redan 6 år av terapi bakom mig. Tickade "alla rätt" på testet; levde sexuellt vidlyftigt, slösaktig med pengar, hade extrem separatilnsångest, sjukt dålig självkänsla, kunde ena stunden höja någon till skyarna för att i nästa stund hata samma person, fick regelbundna raseriutbrott, levde med en konstant tomhetskänsla och har tre självmordsförsök bakom mig. På detta hade jag även anorexi/bulimi/ortorexi, djupa depressioner och panikångest. Uppväxt med en sociopat till pappa och en extremt osäker mamma. Känns som den perfekta kombon för att avla en boderlineunge Är 37 år idag och har mycket mindre symptom på både borderline och ätstörningar. Mina borderlinesymåtom började visa sig i nedre tonåren och började långsamt avta efter 30-årsåldern. Bortsett från en sexmånadersperiod i 25-årsåldern har jag aldrig varit sjukskriven någon längre tid eftersom jag anser att detta enbart gör en sjukare i längden. Skulle nog säga att jag idag i det stora hela är en lycklig människa. Lever ett normalt liv med en fullt friskt och harmonisk 5-åring, har ett välbetalt och spännande jobb och fina vänner omkring mig. Inte för att jag kan önska någon annan att gå igenom det helvete som borderlinen inneburit för mig men all terapi och självrannsakan har ändå fått mig att uppskatta och värdesätta saker som andra tar för givet. Det har också gett mig ett "sjätte sinne" när det gäller att uppfatta hur andra mår och jag får ofta förtroenden från både vänner och ytliga bekanta som mår dåligt och behöver stöd.

TS, ja det finns definitivt hopp. Jag läste någonstans att det är vanligt att borderline klingar av närmare 40-årsåldern. Vet dock inte om det stämmer men för mig har det definitivt blivit bättre med åren. Av mina symptom har följande helt försvunnit; slösaktigheten, suicidalt beteende, vredesutbrott och sexuell vidlyftighet. Den kroniska tomheten har blivit mycket mindre påtaglig, perioderna av nedstämdhet mycket kortare och mycket mer sällsynta och självkänslan har blivit väldigt mycket bättre (mycket tack vare att jag jobbat hårt med den). Det har dock inte varit "gratis" att komma hit. Jag är ganska säker på att jag inte hade mått så här bra idag om jag inte hade lagt ned hundratals timmar på terapi. Hoppas du också mår bättre snart!

Allt går att bota. Med örter och penetrelicin

Jag blev utredd för Borderline för 3 år sedan, jag är 38år men jag har alltid haft problem eller vad man nu ska säga, aldrig känt mig hel, att jag mått riktigt bra.

Är det din dotter som har diagnosen?  

Ja det är min dotter.
Hon är 28 år nu och hon fick väl diagnosen för 5-6 år sen, skulle jag tro

Jag tror ju att hon hade detta som liten. Hon blev otroligt arg, tex kunde skrika i två timmar över en liten sak ( eller som jag tyckte var liten)
Alla mina barn har depression, plus mer, olika för varje unge
De har vuxit upp i ett hem där pappa misshandlade mamma, mest psykiskt, mycket hårda ord, gråt och skrik från mamma, sönderslagna saker, väggar, fönster. mm mm Pappa missbrukade under en del år alkohol, han hade ett gevär som han sköt efter fru och barn med, barnen trodde att han skulle döda dem. Han tände eld på huset. Det kan vara så att mina ungar har PTSD, men ingen av dem är utredd för detta.

Nej jag gick aldrig individuell terapi i dbt, vet inte varför de aldrig erbjöd mig det.

Ni som har barn, hur funkar er vardag? Själv har jag väldigt svårt med alla krav, stress, konflikter med barnen och att jag sällan är mentalt närvarande tillsammans med barnen, jag stänger av väldigt ofta för att öht orka existera där och då.

Får man fråga, är inte borderline snarlik adhd och odd?
Gigantiska egos som bara ser sina egna behov och är oförmögna att se andras konsekvenser genom sina egna handlingar? Trotsar och höjer sig själva till skyn

Min diffusa ångest som alltid var närvarande dämpades ganska rejält av medicinen Venlafaxin. Mot humörsvängningar har jag Lamictal. Medicinerar ni andra? När jag har bra perioder ställer jag ofta till det för mig och blir självdestruktiv. Ibland tror jag att jag mår.bättre när allt är kaos för.då slipper jag oroa mig och "vänta" på att allt går snett. Snurrigt