Borderline

Jag kan vara manipulerande men det är bara tillsammans med min man. Skulle aldrig vara det med andra människor.

Visst är det skönt att läsa om andra, känner sig inte lika ensam om det.

Kommer inte ihåg om jag hälsat dig Välkommen till tråden, iaf Välkommen!     

Hur ser era bakgrunder ut? Barndomen tänkte jag då. Är ju ganska vanligt att man har haft en otrygg barndom. Men det behöver ju inte vara det.

Jag har en väldigt otrygg barndom med både psykiskt och fysisk misshandel, mobbing genom hela skolgången, samt sexuella övergrepp under uppväxten.

 

Välkommen till tråden!

När jag läser vad du skrev är det som jag hade skrivit det rakt av, känner igen mig i stort sett ALLT. Skrämmande.

Starka åsikter, japp..räcker upp en hand.

ENORMT självhat och ingen självkänsla, räcker upp båda händerna! Det är mitt största handikapp.
Jag har förstört så mycket för mig själv och vår familj med min impulsivitet tex. Ställt till med ett helvete.

Självdestruktivitet är likamed Jag. Och gör jag något bra för mig själv eller är stolt över mig själv ens för en liten sekund, då ska jag vända på det och straffa mig själv, för att jag är inte värd att må bra. Det är jag i ett nötskal. Så det är ett enda ont ekorrhjul jag lever i av negativitet.

Enormt kontrollbehov, så fort jag inte har kontroll på saker som sker mår jag såååå dåligt! Skapar sån ångest!

Klarar inte av någon stress, jag blir superstressad av ljud tex. Eller om mina barn ber om enkla saker.

Jag har social fobi och har mycket svårt att vara bland folk, försöker ibland tvinga mig själv men det är en enda ångestkarusell. Ibland med panikångest.

Att vara mentalt närvarande är väldigt svårt för mig. Jag är där men jag är inte DÄR mentalt, särskilt när det gäller med barnen, klarar inte av en massa intryck samtidigt,frågor, ljud osv.

Känner också så...vill komma någon vart i mitt liv, få ett jobb, må bra. Orka vara en mer aktiv mamma.       

Jag har precis som du!
Är extremt ljudkänslig och blir fruktansvärt stressad av ljud. Jag är även ljuskänslig.
Jag har också social fobi. Jag tror bara att alla ska hata mig och det känns riktigt ångestladdat och stressande. 
Jag umgås enbart med människor som jag känner att jag kan vara mig själv med, vilket i stort sett bara är familjen och släkten.
Man vill ha en vän men man kommer inte dit. Det finns ingen som jag känner mig bekväm med.

Har du blivit något bättre sedan du fick diagnosen?

Ja, en mamma som var gravt deprimerad. Ingen pappa med i bilden.
Mobbad under skolgång. I tonåren beblandade jag mig med män som utnyttjade mig. Jag var bara för dum för att se det.

Sjukt egentligen. Det enda man vill är att ha ett tryggt, roligt liv med sin familj :( 

Anonym (Jag med) : Jag har två vänner, riktiga vänner jag kan vara mig själv med, en som har kännt mig sen barnsben och en annan tjej som har Borderline, helt underbart att ha en sådan vän som verkligen kan förstå en! Träffade henne under min Dbt behandling i grupp. Ett liv utan henne känns otänkbart, kan verkligen vara helt mig själv, mår jag riktigt skit så kan jag säga det och hon förstår och dömer inte ut mig, likaså för henne, jag är där för henne.

Det måste vara jättejobbigt att inte ha några så nära vänner. Men har du mer "ytliga" vänner som du kan umgås med?

Jag fick diagnosen (haft det säkert i många år dock) för 3år sedan. Kan säga såhär..förståelsen för mig själv är lite bättre, ser mer klart på mig själv, innan var jag mer som frågetecke. Men jag har inte kommit någonstans när det gäller tex. ångest, reglera känslor. Mitt självhat är så starkt att det tar över allt. Den styr mig.

Hur är det med dig själv, har du blivit bättre sedan du fått diagnosen?       

Samma här, en misshandlande, deprimerad mamma som även fick några psykoser under min uppväxt. En pappa som inte var med i bilden, träffade honom första gången när jag var 6år, han fanns inte där alls, har bara träffat honom ett par gången i mitt liv, han är alkoholist.

Mobbning hela skolgången, en äldre man som utnyttjade mig sexuellt. Inga våldtäkter men annat sjukt!

Har du syskon? Jag är ett ensambarn, så man var ju verkligen ENSAM när pappa inte ens var där för att ev skydda en.     

Tack så mycket.

Vet du, eller någon av er andra, hur länge ni haft borderline ?
Om ni fått det i tonåren eller om ni fått det som barn eller om ni är födda med detta

Fick diagnosen borderline för cirka 12 år sedan när jag var 25. Hade då redan 6 år av terapi bakom mig. Tickade "alla rätt" på testet; levde sexuellt vidlyftigt, slösaktig med pengar, hade extrem separatilnsångest, sjukt dålig självkänsla, kunde ena stunden höja någon till skyarna för att i nästa stund hata samma person, fick regelbundna raseriutbrott, levde med en konstant tomhetskänsla och har tre självmordsförsök bakom mig. På detta hade jag även anorexi/bulimi/ortorexi, djupa depressioner och panikångest. Uppväxt med en sociopat till pappa och en extremt osäker mamma. Känns som den perfekta kombon för att avla en boderlineunge Är 37 år idag och har mycket mindre symptom på både borderline och ätstörningar. Mina borderlinesymåtom började visa sig i nedre tonåren och började långsamt avta efter 30-årsåldern. Bortsett från en sexmånadersperiod i 25-årsåldern har jag aldrig varit sjukskriven någon längre tid eftersom jag anser att detta enbart gör en sjukare i längden. Skulle nog säga att jag idag i det stora hela är en lycklig människa. Lever ett normalt liv med en fullt friskt och harmonisk 5-åring, har ett välbetalt och spännande jobb och fina vänner omkring mig. Inte för att jag kan önska någon annan att gå igenom det helvete som borderlinen inneburit för mig men all terapi och självrannsakan har ändå fått mig att uppskatta och värdesätta saker som andra tar för givet. Det har också gett mig ett "sjätte sinne" när det gäller att uppfatta hur andra mår och jag får ofta förtroenden från både vänner och ytliga bekanta som mår dåligt och behöver stöd.

Borderline...pfft...skulle ni veta hur jag har det då!

Jag blev utredd för Borderline för 3 år sedan, jag är 38år men jag har alltid haft problem eller vad man nu ska säga, aldrig känt mig hel, att jag mått riktigt bra.

Är det din dotter som har diagnosen?