Borderline

 Intressant. Själv var självmordsbenägen, och bara ibland när jag tänker på det än. Jag har dessutom skurit mig många gånger förut. De visste om jag var självmordsbenägen och tjatade om mediciner mot min kronisk depression som jag har haft i många många år. Jag provade olika mediciner som fanns. Jag har aldrig träffat andra i gruppen, vilket jag borde ha fått DBT för länge sen. Ibland när jag samtalade några psykologer, därav en PTP psykolog visste jag mer än dem när jag inte egentligen behövde dem för det blev ju bara samma sak varje gång jag träffade dem och upprepade som jag har hört tillräckligt.

Jag vet inte om jag har fått riktigt hjälp, det räcker om jag kan diagnosera mig själv så slipper få fel mediciner igen. Jag genomgår faktiskt några bipolär-tester nu, och jag har inte hört från min nuvarande psykolog lite över 3 veckor.. Jag är också sjukskriven och håller på att söka olika utbildningar. Jag är mångsysslare, ibland när jag inte orkar, är nere blir jag enbart slö och deppig då gäller att vara ensam och isolerad en dag, upp till en vecka så det varierar.

_____

Nåväl, jag är i 30-årsåldern och barnlös. Ensam och har på G. Jag var en gång gift med tvåbarnspappa i ca ett halvår, men vi har varit ihop i fyra år. Jag lämnade honom, tog s.k break för jag ville bara komma bort från honom av många skäl, hade tänkt ta ut skilsmässan men varit villig att göra ett nytt försök då hade han redan desperat hittat en ny efter knappt 1 vecka och varit elak mot mig så det slutat dessvärre en riktigt bitter skilsmässa. Jag har ignorerat honom i flera månader när han försökte återkontakta mig trots han varit sambo med en samma kvinna tills den dagen var skilsmässan klar gifte han sig om snabbt efter ett par månader.

Vi hade för olika syn på barnuppfostran och mycket gräl däribland. Speciellt en av barnen behövde mer disciplin. Barnen hade ju olika personligheter, så man fostra dem olika oavsett ålder. När jag ville vara i fred då gick jag till sovrummet följde han efter mig osv. Barnen hade visat respekt, till och med hunden, men noll respekt från ex-maken och förstod inte. När jag var på dåligt humör ville jag bara gå i min väg medan han ville fortsätta som slutade med att jag blev mer och mer arg istället.

Jag ville inte ta hand om barnen när jag var väldigt nere, oturligt att humöret mitt blev kass när jag var ensam med barnen blev riktigt kämpigt, tvingade mig själv att göra det men gick galant ändå när barnen var ganska självständiga och snälla tills han kom hem mådde jag istället skit till slut blev han fan tokig och surade han också, ibland betedde sig som ett barn när han sökte tröst hos mig och ville ha uppmärksamhet. Provokation hjälpte inte.
När en av barnen ställde till stora problem blev riktigt tungt för mig, men förstod inte på mig själv hur än jag har kämpat tillräckligt bra ändå, men det slutade alltid att må skit. Ville inte veta av familjen och världen på någon dag, till två-tre dagar max när jag insåg att familjen behövde mig. Idag vill jag inte ha barn, i framtiden vet jag inte för jag har inte känt min biologiska klocka än, eller är riktigt redo eller är aldrig det. Nu vet ni lite om mig iallafall  

Hmm mina texter ovan ser lite... Men orka att skriva om  

Familjeliv beter sig sådär skumt ibland. Det enklaste för att få det mer läsvänligt då är att citera alltihop, av nån anledning blir det rätt igen då.
:)

Skönt att det finns fler än jag

Välkommen hit!!
Ja det kan vara skjönt att få det svart på vitt, veta vad som är "fel" som du säger.

Hej och Välkommen hit!

Ja jag har barn 3stycken t om.. Det funkar bra i perioder, mindre ibland. Det jobbiga för mig är att leva i en bubbla..det är så jag brukar beskriva det. Att vara så uppe i sitt eget tänk och ändå lyckas vara närvarande med barnen. Det är TUFFT.

Håller helt med, det är en stor påfrestning att ha barn som frisk, då kan du tänka dig hur det är att vara sjuk och ha barn, kanske flera barn t om.

Mbt Mentaliseringsbaserad terapi går ut på att lära sig tänka kring sina egna tankar, känslor, men även hur andra känner. Väldigt nyttigt och tror många (även utan diagnos) skulle må bra av det.
Man går 18mån både i en mindre grupp men också individualterapi.

Jag har ej fått en diagnos på borderline, men gud vad jag känner igen mig på så många grejjer. 

Jag har aldrig haft bra självförtroende förutom för typ ett halv år sedan och de varade i 1.5 år, vette fan vad som hände där.. 

som jag fattar är borderline mycket som stämmer in i "vanliga" personers beteende bara de att de är mer extremt. och att man kan ha olika skalor av borderline ?

Jag har aldrig orkat tänkt efter vad de är med mig, jag har alltid gått runt och trott att jag är normal ? sen sa min kille till mig för några månader sedan att han kände igen mitt beteende, och jag förstod direkt att han  menade sitt ex med borderline, jag bara skrek i tlfn hur jävla dum i huvudet får man vara, att säga en sån sak till någon, jag blev så arg och förannad och gud vet allt. sen när jag lugnat mig och kommer hem googlar jag detta och allt bara föll från mina axlar, de prickade som rakt in i mig. kändes som om jag bockade av en lista, check check check.  massor med bitar som föll på plats och saker och ting började klarnas upp. 
Vissa dagar kan vara hur bra som helst, men när jag stänger dörren till lägenheten så faller allt, jag trycker ner mig själv och de finns inget slut, kan pågå i några timmar eller tills att jag vaknar nästa dag sen är allt borta. och kommer tillbaka då och då. Om någon stör mig eller gör mig något personligt, behöver inte vara en jätte grej men om så blir jag som hatisk mot personen, jag antingen bryter upp vänskapen eller verkligen visar mot denna person att jag gillar inte dig för fem öre längre. Inbillar mig saker hela tiden, misstolkar andra men frågar inte om jag fattar rätt eller fel utan de är min uppfattning jag går efter och så är de bara. vill att alla ska tycka jag är bra, men tror inte alls att alla är de. Blir jag förbannad blir jag riktigt förbannad, vredesutbrott för de mesta i relationer. blir hysterisk och ger mig inte förän dom kommer till mig och säger att allt är bra eller tills saken är utredd och bra öht. Skurit mig själv på benet två ggr 2-3 cm långa ärr.. inget annat aldrig försökt eller något. Men tänker på att göra de desto mer, eller hotar att göra de(också i relationer) . Mina känslor för min partner är väl alltid lika inom mig men ibland är han den värsta person jag mött, han manipulerar, han förstör mig och ena stunden han vill mig väl, han bryr sig bara om mig och älskar mig över allt annat. Varit aggresiv i trafik, missbrukat droger, ljuger  när någon väl konfronterar mig 99% av gångerna, haft sex utan att ens vilja " bara för att ha ". trycker ner folk även fast jag bara vill dom väl egentligen. försöker se mig själv över alla andra men känner mig alltid lägre än alla andra.

OCh nu är jag bara så totalt förvirrad, ingen aning vem jag är längre, allt jag vill vara är stark, omtänksam och pålitlig och jag känner mig inte som något just nu. jag är rädd för mig själv vad jag är kapabel till att göra då jag inte ens kan känna när tex. en vän mår dåligt så kan jag liksom inte ens ta till mig de, de rör inte mig ? känner mig bara paranoid till allt och vet varken ut eller in på mitt liv. då jag just nu även försört mitt förhållande i denna sekund, har ljugit så mycket för min kille att han inte tror på något jag säger längre.. 

jag har kontaktat psyk och ska få tid.. men de va 2 månader sedan efter massa tjat får jag tid nu om en vecka.. men jag orkar inte vänta jag går sönder av allt de här.. jag är en riktigt känslo människa och går mycket på de..
även om en sten lyfte så blev allt 100 ggr värre på samma gång då allt bara kom emot mig och jag vet inte vart jag ska börja alls..  :/

så totalt förvirrad