Borderline

Fick min borderlinediagnos för nån månad sen nu och jag känner endast av svängningarna vid separationer....Har levt med samma man i 10 år- nu ligger vi i skilsmässa och livet är helt jävla kaotiskt! Då är det ändå JAG som valt skilsmässan.....Någon mer som bara känner av detta känsosamma kaos vid en separation?

Huh så jobbigt.

Ja finns inget värre än separationer!!! Eller när någon inte svarar i telefon.... Det är stressande.... någon närstående. Något annat som är jobbigt är att jag vill göra slut när vi blir osams, jag ser liksom svart.... Svårt att balansera känslorna....

Jag har ej fått en diagnos på borderline, men gud vad jag känner igen mig på så många grejjer. 

Jag har aldrig haft bra självförtroende förutom för typ ett halv år sedan och de varade i 1.5 år, vette fan vad som hände där.. 

som jag fattar är borderline mycket som stämmer in i "vanliga" personers beteende bara de att de är mer extremt. och att man kan ha olika skalor av borderline ?

Jag har aldrig orkat tänkt efter vad de är med mig, jag har alltid gått runt och trott att jag är normal ? sen sa min kille till mig för några månader sedan att han kände igen mitt beteende, och jag förstod direkt att han  menade sitt ex med borderline, jag bara skrek i tlfn hur jävla dum i huvudet får man vara, att säga en sån sak till någon, jag blev så arg och förannad och gud vet allt. sen när jag lugnat mig och kommer hem googlar jag detta och allt bara föll från mina axlar, de prickade som rakt in i mig. kändes som om jag bockade av en lista, check check check.  massor med bitar som föll på plats och saker och ting började klarnas upp. 
Vissa dagar kan vara hur bra som helst, men när jag stänger dörren till lägenheten så faller allt, jag trycker ner mig själv och de finns inget slut, kan pågå i några timmar eller tills att jag vaknar nästa dag sen är allt borta. och kommer tillbaka då och då. Om någon stör mig eller gör mig något personligt, behöver inte vara en jätte grej men om så blir jag som hatisk mot personen, jag antingen bryter upp vänskapen eller verkligen visar mot denna person att jag gillar inte dig för fem öre längre. Inbillar mig saker hela tiden, misstolkar andra men frågar inte om jag fattar rätt eller fel utan de är min uppfattning jag går efter och så är de bara. vill att alla ska tycka jag är bra, men tror inte alls att alla är de. Blir jag förbannad blir jag riktigt förbannad, vredesutbrott för de mesta i relationer. blir hysterisk och ger mig inte förän dom kommer till mig och säger att allt är bra eller tills saken är utredd och bra öht. Skurit mig själv på benet två ggr 2-3 cm långa ärr.. inget annat aldrig försökt eller något. Men tänker på att göra de desto mer, eller hotar att göra de(också i relationer) . Mina känslor för min partner är väl alltid lika inom mig men ibland är han den värsta person jag mött, han manipulerar, han förstör mig och ena stunden han vill mig väl, han bryr sig bara om mig och älskar mig över allt annat. Varit aggresiv i trafik, missbrukat droger, ljuger  när någon väl konfronterar mig 99% av gångerna, haft sex utan att ens vilja " bara för att ha ". trycker ner folk även fast jag bara vill dom väl egentligen. försöker se mig själv över alla andra men känner mig alltid lägre än alla andra.

OCh nu är jag bara så totalt förvirrad, ingen aning vem jag är längre, allt jag vill vara är stark, omtänksam och pålitlig och jag känner mig inte som något just nu. jag är rädd för mig själv vad jag är kapabel till att göra då jag inte ens kan känna när tex. en vän mår dåligt så kan jag liksom inte ens ta till mig de, de rör inte mig ? känner mig bara paranoid till allt och vet varken ut eller in på mitt liv. då jag just nu även försört mitt förhållande i denna sekund, har ljugit så mycket för min kille att han inte tror på något jag säger längre.. 

jag har kontaktat psyk och ska få tid.. men de va 2 månader sedan efter massa tjat får jag tid nu om en vecka.. men jag orkar inte vänta jag går sönder av allt de här.. jag är en riktigt känslo människa och går mycket på de..
även om en sten lyfte så blev allt 100 ggr värre på samma gång då allt bara kom emot mig och jag vet inte vart jag ska börja alls..  :/

så totalt förvirrad

Hej och Välkommen hit!

Ja jag känner väl igen mig. Sen detta att vara rädd för att förlora personer som betyder mycket i ens liv. Jag har haft det tufft med just detta en period nu. Där jag först nästan stöter bort en person ur mitt liv, till att i nästa sekund få panik om att förlora denne person. Det är så himla mycket känslor. Det är ju typiskt för Borderline, någon har jämfört diagnosen vid en brännskadad  person, att vår hur är extra känslig. Vi känner alla känslor MYCKET starkare än andra.

Och jag planerar fortfarande självmord....  Jag sa även till min närmaste vän att jag har två olika tumörer (istället för att säga begå självmord) Kanske det är lika bra.  vet det låter alltför sjuk... Varsågoda o döm mig bara...

Sök Akut hjälp! Har du planer på att ta ditt liv måste du söka hjälp omedelbart. Jag säger det av egen erfarenhet. Det är lätt att det blir mer än planer...har ni akutpsyk där du bor? Gå dit och säg precis som det är, att du har planerar på att ta ditt liv och är rädd för dig själv, för vad du kan hitta på ..

Självmord är fegaste vägen ut...en självisk handling utan tanke på vilken smärta man orsakar anhöriga. Istället för att planera självmord sök hjälp som alla andra inget konstigt alls.