Borderline

Nu vill jag inte göra anspråk på att alltid acvara objektiv men att påstå att jag ständigt påverkas av mina känslor är en rejäl överdrift. Framförallt låter jag inte mina känslor orsaka dispyter i särskilt stor omfattning.

"Framförallt låter jag inte mina känslor orsaka dispyter i särskilt stor omfattning."

Det beror inte på vad du "låter" dina känslor göra, det beror på att du råkar ha känslor som fungerar ganska bra i relationer. Istället för att berömma dig själv, kan du inte bara vara tacksam för att du har normala och ändamålsenliga känslor? Man väljer inte att ha BL, lika lite som det är din förtjänst att du inte har BL.

Ja jag förstår att det är ett handikapp och att man inte kan rå för det. men något beröm ger jag inte mig själv. Jag försöker bara förstå hur det fungerar. Jag har vissa erfarenhetrer av psykiskt störda personer och just borderline tycker jag är svårgreppbart iom att det påstås att känslorna tar överhanden . men det förklarar inte för mig varför man så att säga försvarar sitt beteende när man inte befinner sig i känslan.

Ja det är svårbegripligt. Det beror som sagt på att våra känslor i grunden påverkar hur vi uppfattar världen. Inklusive hur vi minns saker.

Ja jag vet. Han skrev i alla fall idag nåt om att han inte vill ha något seriöst, för att han inte tror att det kommer att funka för att han har så mycket i skolan och tänkte börja jobba osv. Jaha.. Varför håller man på vara romantisk och skit om man inte vill något seriöst? Om han bara hade velat ha mig i säng hade han inte behövt anstränga sig så jävla mycket. Han gav mig bara falska förhoppningar och känns som att han bara har lekt med mina känslor. 

 

Ändå mår jag inte så himla dåligt över det. Jag är bara så himla rädd att vara ensam. Men antar att jag kan behöva det.. Idag när jag låg och grät i sängen saknade jag mitt ex så himla mycket. Men jag får fan inte gå tillbaka dit, det slutar aldrig bra. Om jag bara skulle klara av att vara ensam ett tag!! Mamma tyckte (lite skämtsamt) att jag skulle försöka med någon av alla mina kompisar (har nästan bara killkompisar) istället, för de vet ju hur jag är och hur de ska handskas med mig. 

 

 

Jag kan förstå att jag gjort/reagerat fel efteråt, men oftast inte helt och hållet. Oftast tycker jag att det finns en anledning till att jag gjorde/reagerade som jag gjorde och tycker att den andra personen ska förstå mig med. 

 

 

Men det är ju skitbra för dig!! Verkligen. Men tyvärr funkar inte alla på det sättet, jag önskar att jag också kunde hantera mina känslor men jag kan inte det och det är verkligen inget jag har valt själv. Om du bara visste hur många gånger jag har haft sån ångest efteråt och tänkt "sådär ska jag ALDRIG mer göra" eller "nästa gång något liknande händer ska jag bara skita i det" men sen när det väl händer tar mina känslor över igen. 

"Oftast tycker jag att det finns en anledning till att jag gjorde/reagerade som jag gjorde och tycker att den andra personen ska förstå mig med. "

Oj vad jag känner igen det där. Från min sida kändes det som att oavsett vad jag råkade ut för så förväntades jag också be om ursäkt för mitt beteende. På något sätt var det alltid mitt fel ändå.

Vi med borderline har mer eller mindre problem med just känslor. Allt vi känner är SÅ mycket starkare än andra utan diagnosen. Någon har gjort liknalsen med en svårt brändskadad personens hud som är väldigt känsligt, så lever vi med borderline. Vi är SUPERkänsliga. Och har man inte ännu lärt sig att reglera sina känslor är det svårt att tänka rationellt i dessa lägen. Finns bra sätt att lära sig det på som tur är Mbt terapin lär oss just detta, tänka kring känslor..inte bara MINA egna utan även andras, vad känner den andra om jag säger eller reagerar så här t ex.
Eller gör en "karta" (kommer inte på ett bättre ord) över vad hände just nu (någon situation man är i som blev fel)

Då kan man fråga dessa frågor sig själv:

1. Vad har hänt?
 Vad känner jag ytligt?
t ex. illaående, yrsel, magknip, tryck i bröstet, hjärtklappning

2.Vad har hänt?
Vem, vad, hur?
Han sa, jag gjorde.
t ex. det var trångt på bussen, mycket folk i kön till kassan, träffade på en gammal bekant.

3. Vad har hänt?
Hur får det mig att känna?
(sekundära känslor)
t ex. ilska, sorg, panik, svartsjuka.

4. Vad är min primära känsla?
t ex. Skam, skuld

och slutligen det viktigaste...
Är det berättigat?

Ofta låter vi våra känslor ta över istället för att tänka längre, var det så farligt egentligen? vad får mig att må dåligt? Vad känner jag just nu? Vad hände?
Jag själv har svårt med just dessa saker, kämpar med det dagligen. Jag gör ofta mina egna "spöken" i huvudet till sanning.

ok . tack då förstår jag en smula bättre . Det låter som att det kan vara ett väldigt jobbigt handikapp att bära. Hjälper terapin då. Dämpar det känslostormarna eller är det bara verktyg för att bete sig normalt.

Hej, jag blev välkomnad till den här tråden via en annan tråd. Har ingen diagnos men känner att nåt är fel. Skulle vilja stolpa upp alla "konstigheter" och höra om ni som har borderline känner igen mig men får göra det när jag sitter vid datorn hemma. Folk verkar snälla och förstående här så ska nog våga ställa frågor sen :)