Borderline

Hej och Välkommen!

Det är tufft att leva med någon som mår psykiskt dåligt, oavsett diagnos. Han hon gått hos psykolog eller behandlingar såsom Dbt, Mbt?

Jag kan bara gå till mig själv, vad jag behöver av min partner. Att få bekräftelse, att känna sig sedd och vara behövd. Att kanske välja sina "gräl" inte påpeka om allt.., för i alla fall jag har svårt att få för mycket kritik. Att leva med ständig låg självkänsla tar redan så mycket på mina krafter att jag knappt orkar med mig själv, för jag ser bara brister i mig själv.

Avlasta din partner så gott det går, om ni har barn t ex. Återigen går jag till mig själv..jag lever i en bubbla (brukar förklara det så) har så mycket med mig själv..så mycket känslor och negativa tankar att jag har svårt att vara här och nu..så när det är lite kaotiskt med barnen låser jag mig helt, kan bara sitta och stirra..får inget gjort eller tappar tålamodet för att det blir för mycket att hanetar samtidigt. Hoppas du förstår vad jag menar Så min man har lärt sig att rycka in när läget blir ohållbart. Det är inte nödvändigt så att jag får ur mig det, utan min man har fått lära sig mina signaler. Ska fundera vidare, om det är något mer jag kan skriva. Men börjar med detta.

Hej och Välkommen hit!

Vad bra att du hittade hit
Då är allt ganska nytt för dig, förutom att du såklart levt med diagnosen länge men att lära sig förstå diagnosen och hur det kan vara att leva med det tar tid. Självmordstankarna,är det så att du är rädd för dig själv och vad du ev. kan göra? För är det så illa måste du berätta detta till din läkare och är det riktigt akut med planerade tankar måste du söka till akutpsyk. Har själv försökt 2ggr och den ena gången var det nära att lyckas. Nu med 3,5års terapi (både Dbt och Mbt) har jag lärt mig signalerna, när tankarna eskalerar och jag inte längre bryr mig om vad som händer. På den tiden drack jag en del och båda försöken var under påverkan, när jag hade fått i mig tillräckligt brydde jag mig inte längre utan drack mig packad och hällde i mig alla tabletter jag hittade. Så nu håller jag mig borta från alkoholen. Vågar inte riskera det mer.

Jag har gått Dbt, inte den vanliga standardterapin som du förmodligen väntar på ( den är på 18mån, både individual och gruppterapi, 2ggr/veckan) utan jag gick något som heter Färdighetsträning, en mer intensiv behandling..varje vardag under 10veckor. Dbt är en bra behandlingsform men för mig passar Mbt bättre (Mentaliseringsbaserad terapi) där man fokuserar på känslor (mina egna och andras) och tankar. Man lär sig att tänka kring känslor vid olika situationer i livet. För att ta sundare beslut t ex.

Hoppas du snart får börja Dbt behandlingen. Har du mycket ångest? Där kommer du få lära dig hur du kan hantera ångest. Reglera känslor och mycket mer.

Uppdatering. Min man har sökt hjälp hos NA (anonyma narkomaner) han har tagit en hel del piller för att lätta på ångesttrycket men ni kan bara tänka er vilken ångest det måste födas hos honom när han vet att det han gör är fel... 

Hej alla!

Jag fick min borderline diagnostiserad för ungefär 6 månader sen. Kan vara lite längre med, har urkasst minne. ;)

Bytte från Citalopram till Voxra 150mg och blev galen. Humöret svängde tusen gånger mer och jag grät för minsta lilla, så nu håller vi på att sätta ut den. Är sjukt less på att testat massor med mediciner och ingen hjälper.

Sen undrar jag hur vanligt det är om man har denna diagnosen att rota runt i sitt förslutna och oavslutade situationer där? Jag lägger stor tid på att tänka på personer ur mitt förflutna och oftast känner jag ångest, ilska och hämndbegär. Det blir typ maniskt tänkande kring det som jag inte kommer ur.

Jag känner för övrigt att jag har blivit mer instabil sen diagnosen sattes och medicinen byttes ut.

Någon som kan dela en tanke kring detta?

Så om jag förstår rätt har han börjar gå till NA och efter det börjat ta piller, typ lugnande eller? Sköter man inte läkarens ordination är det typ samma som att ta droger :/ Jag hoppas innerligen att han får hjälp och att han tar den hjälpen som erbjuds. Kram till dig!

Hej och Välkommen hit!

Jag äter Voxra nu, i början fick jag fruktansvärda biverkningar men det gick över..jag härdade ut de. Nu tycker jag de funkar bra. Jag har också ätit många olika sorter men alla har slutat att verka efter 6mån-1,5år.
Hoppas ni hittar en medicin som hjälper dig!

Ja ältar gör jag också, en hel del i perioder. Spelar upp situationer i huvudet och frågesätter allt som hände och varför. Tankar i stort tar Mycket kraft och tid i mitt liv. Har mycket negativa tankar om mig själv, har du också det? Har din läkare pratat om att du ska få börja i behandling? Dbt, Mbt?

Jag åt Voxra i 6 månader, men nu ska vi sätta ut den. Det är väl mest svängningarna som känns jobbigast, och dom har bara blivit fler.

Som min sambo säger; - Jag vet ingen som hatar sig själv så mycket som du gör.

 

Det säger ju rätt mycket. :/ Min läkare har pratat om inslag av dbt och känsloreglering.

 

Har du någon behandling nu förutom Voxra?

Han har mest tagit värktabletter och blivit påverkad på någon till flera dagar/ vecka. När han har varit bortrest har han även tagit amfetamin och hasch (vilket han blivit bjuden på)...

 

Han tar visserligen emot hjälpen men jag går under nu. Han är borta ca 14-15 timmar/dag då han påstår att han "måste" gå på sina möten... Så jobb+ möten gör att han är borta över 80 timmar/vecka och vissa helgdagar har han dessutom gått på förmiddag och eftermiddagsmöten. Jag går med inflammatorisk värk i hela kroppen och vår minsting har inte börjat förskolan, så jag springer mkt efter min 18kilos klump. Och om jag yttrade högt om det här till nära och kära skulle jag istället bli "övertalad" att lämna honom så jag har inget utlopp och ingen hjälp... Ja just det! När han väl är hemma så orkar han i stort sett bara ligga på sofflocket. Ärligt talat så väljer jag mellan pest och kolera och OM han lyckas (för det är ett beroende han haft i säkert 10 år) så lär vi ha glidit isär så mkt att jag inte tror jag kan hitta tillbaks till den underbart rara killen jag en gång i tiden blev så förälskad i. :'( Han ser mig inte längre... och jag har blivit en gnällkärring (jag hatar mig själv för den jag blivit men jag går bara och blir besviken om och om igen och drar i lasset själv och är så ledsen och matt...) Håller bara tummarna på att jag håller ut och att vi hittar tillbaks till varandra. :'(

Tänkte på detta med svängningar, har du "bara" Borderline? För ett tag trodde min läkare att jag hade Bipolär Affektiv också pga mina svängningar, så han skrev ut stämningsstabilisera till mig. Inget din läkare har pratat om?

Ja men då vet du ju precis hur det är att leva med det ständiga självhatet som äter upp en långsamt. Är du som jag som ska straffa dig själv så fort jag mår lite bättre och kanske t .om är stolt över mig själv? Detta kan låta galet men jag mår dåligt över att må bra, det kan gå bra ett litet tag men det kommer alltid i kapp mig, för jag anser mig inte vara värd att må bra. Det är ett enda ont ekorrhjul

Hoppas verkligen du får hjälp med någon form av behandling! Det är olidligt att leva med denna diagnos utan att få hjälp.

Jag har gått Dbt och Mbt, avslutat min gruppterapi i Mbt  precis, har bara individualterapin kvar till jul, sen vet jag inte vad jag ska göra..börjar känna panik inför ett ev. avslut på terapin, känns inte som att jag är i ens närheten av att vara färdigbehandlad. Kommer fortfarande inte utanför ytterdörren om jag inte måste. Usch!

Eftersom du går på knäna redan borde du nog be om hjälp för att orka med livet där hemma. Att du har ständig värk, småbarn och en man som knappt är hemma OCH dessutom har dessa problem måste ju tära hårt på dig.  Våga be om hjälp, vet inte riktigt varifrån bara, kämpa på! Och fortsätt och skriv här.