Borderline

Joo och så glömde jag en viktig sak i min egen historia. Det är nästan komiskt så här i efterhand haha, men för mig var det verklighet..när jag väl hade "bestämt" mig för att få tillbaka min man behövde jag ju SÅKLART göra slut med min nya kille FÖRE min man ville ens fundera på att ta tillbaka mig, han hade dessutom börjat dejta en annan tjej då..så jag kunde/vågade inte göra slut med den nya killen först för min man ville inte säga ja INNAN jag hade gjort slut. Vilket jag idag självklart förstår, varför skulle han vilja sluta dejta denna nya tjej(som var hur bra som helst på alla sätt o vis och hade blivit kär i min man) om jag inte ens gjort slut med min nya kille  Och för att göra mig själv ännu mer pinsam, (var då 35år) försökte jag göra slut med min nya kille per telefon (han bor inte ens i Sverige) och direkt efter ringa min man för att fråga om han nu ville ta tillbaka mig, medan han säger nää jag behöver tänka på saken och EVENTUELLT göra slut med sin nya tjej. Så jag....SKÄMS  ringde tillbaka till min nya kille och sa att nää jag vill inte göra slut hahahahahahaha efter någon dag tvingade jag mig själv att göra slut på riktigt och faktiskt vänta på att min man tänkt klart o gjort slut med den nya tjejen. Den veckan som det tog var den värsta jag varit med om känns det som. Den tjej som min man träffade då skulle komma och bo hos honom (hon bodde i en annan stad) en sista helg och han skulle då berätta om allt detta och göra slut, men tanken på att hon skulle vara med honom gjorde mig CRAZY..det var helt fruktansvärt, vilken plåga..vad jag hade ställt till med!! Jag betedde mig som 14år..skäms så för allt jag ställde till med.

Så ALLT detta pga min diagnos, har aldrig varit så instabil som då! 

Nu har jag varit VÄLDIGT privat o utlämnande, men för att ni ska förstå lite mer hur Borderline "kan" vara vill jag berätta Tur att man är Anonym här  

Jag har inga problem med att bo själv, men nu är det förstås jobbigt när jag är i en helt ny stad så han hade ju fått bo i den här staden men helst inte med mig. Men det beror nog också på att jag har så liten lägenhet och det blev väldigt påfrestande när vi bodde ihop förut i en etta. Men jag är väl rädd för ensamheten. Vad ska jag göra utan honom? Vem ska jag prata med? Vem kommer HAN prata med? 

Haha det "roliga" är att han själv förut brukade säga så (om kakan) om sin syster. Nu gör han exakt samma sak själv.. 

Han är 21 år. 

Glömde en sak till från den tiden, att jag har hemska minnesluckor, (en sak till som psykologen kopplade ihop med en ev. psykos) det är ärligt flera veckor som har fallit bort, jag minns små stunder här o där men det mesta är en dimma, som att jag tittar på mig själv med någon annans ögon och kan inte påverka mig själv till att göra bättre beslut

Ingen som känner igen sig i att göra "konstiga" saker utan att riktigt kunna ändra riktning till bättre val eller vad man ska säga? :/  

Hahah förlåt att jag skrattar men det ÄR ju ganska komiskt.. :) Hade förmodligen kunnat göra samma sak själv. Och det där med att din man skulle vara en sista helg med henne, ååh jag skulle hinna dö! 

Låter väldigt jobbigt :( jag har aldrig haft minnesluckor (förutom alkoholrelaterade). 

Jag vet inte riktigt vad du menar med att inte kunna ändra riktning? Menar du som att nån annan styr dig eller att du bara gör samma misstag hela tiden?  

HAHAHAHAHAHA, helt ok att du skrattar...det gör jag med IDAG Men just då var det total panik, kände mig så liten och rädd för att bli ensam och oälskad. Det beskriver mig och min självkänsla (också typiskt för Borderline)

Ja jag kan ju säga att jag höll på att klättra på väggarna, ringde honom varje timme för att kolla så de inte hade sex,hahahhaha även om han redan hade lovat mig göra slut och sagt att klart han vill ha mig tillbaka osv.  

Inte jag heller innan det och inte efteråt heller :/

Dålig på att förklara men att vara så uppe i något som man bestämt sig för och även om man VET att det är galet o fel inte kunna ändra på sitt "beslut" Jag framställer mig själv lite som schizofren känns det som...usch..jaa..jag vet inte :/

Kan också skratta åt knäppa saker jag har gjort. Som när jag stampade sönder min mobil. Jag missade ett samtal (hyfsat viktigt men inte SÅ viktigt att det var värt att stampade sönder min mobil) och då slängde jag den i marken gång på gång och stampade även på den. Min kille försökte lugna ner mig men gick inte alls. Sen lugnade jag mig och skulle smsa min bror och då funkar inte den längre (såklart inte, jag hade ju stått och stampa på den) och jag börjar asböla "den är sööööönder!!!". No shit Sherlock. Min kille tyckte inte då det var en speciellt rolig situation men nu skrattar han åt det.

Aha ja jag förstår hur du menar nu men tror inte att jag har tänkt/känt så. 
 

Bra fråga. Jag tror ärligt talat inte du kan visa att du fått nog.. eller du kan, men det hjälper inte. Hon kan nog inte rå för det, och har ingen kontroll över sina känslor och därför spårar ur. Jag har försökt med det mesta men det som funkade bäst var att inte bry sig om utbrotten och dra sig undan. Det är inte min natur att göra så, men det var det som visade sig funka bäst. Då blev hon också lugnare.

Sen funkar ju inte allt för alla. Min sambo är inte lika gammal som din syster, och man tycker kanske att din syster borde veta mer om sig själv än någon som är avsesvärt yngre. Kunna tolka sina känslor bättre osv. Svårt att säga, men det låter iaf som hon behöver prata med någon.

Måste hon få kontakta dina barn? Förvarna barnen, kanske? Att de bör hålla sig lugna och inte bry sig nämnvärt.