Här samlas vi som antingen har diagnosen eller är under utredning för diagnosen Borderline, men även anhöriga till personer med Borderline är Välkomna :)
Jag har haft diagnosen i 3år, är sjukskriven och går i MBT terapi (grupp & individual)
Finns det fler? 
Har sån sjuk ångest så att det är helt galet. Oxascand har jag ätit för länge och det ger ingen bra effekt längre. Måste äta 30 mg på samma gång för att det ska ge effekt. Inte alls bra, men vad gör man?! Bättre det än att skära sig känns det som...
Eller något annat?
På youtube tipsar de ju om att ha is i handen när ångesten slår till för att just förhindra att tex skära sig.
Fortsätt att kämpa allihopa
Vad menar du med att lämna de till mormor/farmor? Att de ska flytta dit på heltid eller? I mitt fal har jag en 100% närvarande och aktiv pappa som gör det jag inte klarar av, vi hjälps åt. Sen om man är ensamstående och det spårar ur totalt, att de verkligen tar skada bör man be om hjälp i sin föräldraroll, (det borde en del andra föräldra också göra, med ett eller psykisk ohälsa) det behöver inte betyda att barnen måste flytta bort. Det finns olika hjälp man kan få tex. genom soc. För soc tar inte barnen i de allra flesta fall om man säker hjälp självmant, berättar vad man behöver osv.
Men jag kan ha missuppfattat dig?
Svar:
Hej Igen!
Jag var trött när jag skrev och har inte orkat läsa allt, det är super att du har din man som stöd. Jag talade om min erfarenhet och om andras barns erfarenheter som jag stött på under livet.
Där vi har blivit lite mer bort glömda och t.ex. fått ta vuxnas ansvar osv. och jag menade att de dagar saker är som värst så kan det vara skönt att veta att barnen inte behöver se sånt som de egentligen inte borde. Det är ju olika i olika hem. Är inte ute efter att döma, bara lite upplysning om man kan kalla det så.
Eller något annat?
Jag tror att jag kan ha Borderline, i alla fall har jag drag av det när jag hamnar i olyckliga relationer. Det är då dessa drag visar sig. Jag har en påtaglig rädsla för att bli övergiven, bortglömd, ignorerad eller bortprioriterad. I ett par tidigare kärleksrelationer har jag blivit som ett klister den andre har svårt att bli av med. Jag kan inte skiljas som ovänner, jag analyserar och vill reda ut allt hela tiden. Det den andra säger eller gör spelar egentligen inte så stor roll ifall han redan har sårat mig, det blir en nedåtgående spiral istället så jag förstör så mycket jag bara orkar för att fp bekräftelse på att jag inte duger. Eftersom det ändå inte går att spola tillbaka tiden. Den andre blir oftast helt galen på mig eftersom jag aldrig slutar att ringa eller sms, det är ju hela tiden någonting som ska ifrågasättas. Jag mår oerhört dåligt över att inte kunna släppa taget, att inte kunna respektera den andres önskan om att bli lämnad ifred. Allt detta händer när jag blir avvisad, sårad eller illa behandlad. Är tacksam om du vill dela med dig ifall du har liknande erfarenhet eller ett råd hur jag ska kunna släppa taget. Känner du igen? Är detta typiskt borderline beteende?