Borderline

Jag står just nu på Voxra (antidepp)

Propavan (insomningstablett)

Stesolid (beroendeframkallande, som jag tar bara vid behov, just nu har jag varit tvungen att ta dagligen, för att öht fungera) och sen

Lamotrigin (stämningsstabiliserare,vanligt för oss som är bipolära, har även det, inte "bara" borderline) så det är just Lamotriginen som jag blev helt crazy av, nu är bara frågan vad jag ska göra med det, eftersom just mår jag hyffsat, däremot går jag på högvarv, känner mig manisk :/ Usch va jobbigt det är när allt bara är upp o ner

Välkommen hit

Pratade med en läkare på psyk idag och i deras journaler står det inte att jag har borderline utan det stod nåt annat och ospecificerad. Det är ju en psykolog på vc som gjort min utredning och hon sa adhd och borderline. Dock har jag börjat fundera på om det inte är nåt annat också. Har beställt en kopia på min utredning nu så jag får se exakt vad det står i den.

Känner att ritalinet och lamotrigin börjar ge bra effekt nu och jag ska bara öka ritalin en gång till så ska det nog räcka sen.

Jag vill inte gå in för mycket i detalj (vill inte outa mig) men en väldigt nära person till mig har vuxit upp i precis de omständigheterna som jag talade om tidigare. Föräldrarna brydde sig inte, och bryr sig inte än idag. Personen i fråga har mått otroligt dåligt av det, och mår än idag dåligt.

Så jag tror nog allt dina barn har tur som har dig. :) Och jag håller med om det du skrev i sista stycket.

min pappa var psykisk sjuk men han brydde sig. Tog ändå det hårt. Det tar på barnen när föräldrarna mår dåligt. Barn visar inte det dom skyddar sina föräldrar. Vilket ska vara tvärtom. Lämna barnen hos någon pålitlig. Mormor farmor kanske, därför för mycket kan göra så att de själv får problem senare.
Jag hoppas att ni kämpar på!

Usch vad hemskt det låter. Nu kanske jag låter löjlig men jag tror det är bäst att du inte är ensam långa stunder när du är i det här läget. Jag vet själv att det är mycket bättre om någon är i närheten när man mår som sämst, ifall man plötsligt mår skitdåligt kan det förhindras att hända något allvarligt (som att skada sig) om man inte är ensam. Ja man brukar väl må dåligt först när man börjar med nya mediciner, men det låter lite extremt för dig. Kanske bäst att lyssna på läkaren.

Tack för ditt svar, det kändes riktigt bra

Ja jag tror att man kan lära sig ganska mycket extra av livet om man brevid får se hur svårt livet kan vara, att det verkligen inte är bara en dans på rosor utan man kan få kämpa hårt för att må bättre. Empatiförmågan får tränas ytterlilgare.

Nu kan detta vara ett lite konstigt ex. men jag är uppvuxen "med" en 99,9% frånvarande pappa (träffat honom 3ggr under min uppväxt) han var grovt alkoholiserad, där det lilla pengar han tjänade på lite strö jobb söp upp. Jag kan inte vara arg på honom, (många har frågat mig, är du inte bitter för att han "struntade" i dig???) NEJj jag kan inte vara bitter när jag vet hans bakgrund, han blev misshandlad av sina föräldrar, hamnade väldigt snett tidigt i livet. Ska jag sparka på den som redan ligger??
Så idag (alltid varit så) när jag i vardagen möter grovt alkoholiserade människor (som sitter på parkbänken och dricker dagligen) känner jag extra för just de. Jag ser min pappa i de, alla de har en historia i ryggsäcken, hur de hamnade där, varför de inte klarade av att ta sig upp. Börjar någon prata med mig på bussen pratar jag med de som med vem som helst, jag hjälper varje vecka en man som nu går med rullator upp på bussen, han är tacksam kan jag lova Det känns skönt i själen!

Idag lever min pappa på ett vårdhem efter en massiv stroke, han kan i stort sett lyfta ena armen och tala några enstaka ord, klarar sig alltså inte ensam. Ska även tillägga att han också har diagnoser bla. bipolär (som jag)  

Så förståelsen kan öka extra om man ser, eller rättare sagt VILL se vad som ligger bakom människors öden. Samma med oss psykiskt sjuka, vi har inte valt att leva med dessa diagnoser och depressioner.       

Vad menar du med att lämna de till mormor/farmor? Att de ska flytta dit på heltid eller? I mitt fal har jag en 100% närvarande och aktiv pappa som gör det jag inte klarar av, vi hjälps åt. Sen om man är ensamstående och det spårar ur totalt, att de verkligen tar skada bör man be om hjälp i sin föräldraroll, (det borde en del andra föräldra också göra, med ett eller psykisk ohälsa)  det behöver inte betyda att barnen måste flytta bort. Det finns olika hjälp man kan få tex. genom soc. För soc tar inte barnen i de allra flesta fall om man säker hjälp självmant, berättar vad man behöver osv.

Men jag kan ha missuppfattat dig?  

Ja jag hade min man här, men även ständig kontakt med min bästa vän (som verkligen föstår och stöttar), så helt ensam var jag aldrig. Och för att tillägga visar jag aldrig barnen när jag mår SÅ, de är för det första heltid på skola/dagis och när de kommer hem tar min man över och säger att mamma behöver vila. Så om någon tror att de ser mamma skära sig själv eller få hysteriska utbrott, ni kan vara lugna på den punkten

Ja jag ska prata med läkaren igen och berätta och fråga honom vad han tycker nu när jag mår lite bättre igen  

Har en riktig skitdag. Fick dessutom min samtalstid avbokad, just idag när jag verkligen behövde den  Har sån sjuk ångest så att det är helt galet. Oxascand har jag ätit för länge och det ger ingen bra effekt längre. Måste äta 30 mg på samma gång för att det ska ge effekt. Inte alls bra, men vad gör man?! Bättre det än att skära sig känns det som...