ttt skrev 2013-11-19 15:54:02 följande:
Oki skönt att höra att det inte va som jag trodde iallafall. Här hos oss finns ingen sån grupp och vi fick veta att hon hafde det för några månader sen så både hon och jag e nya på det här. Öppna säg har hon väldigt svårt för till och med till mig fast vi varit sambo i 6 år snart då hon har blivit sviken av alla o då menar jag alla hon öppnat sig till innan vist det kommer lite då o då och det är jag glad över. Har störtat henne så här långt o hoppas att den jag blev kär i finns kvar där inne så tänker inte ge upp nu heller man behöver bara höra att andra har det på samma sätt ibland.
Hjälp vet jag inte riktigt om man kan säga att vi fått vi läser väl oss till de o frågar mycket hos hennes psykolog som jag får följa med på ibland.
Hon har sakt innan att hon inte vet va eller hur hon ska bete sig när hon får kärlek och när jag stäler upp på henne hela tiden hon e inte van vid det alls inye ens som liten fick hon kärlek utan slag sen träffade hon en kille som gkorde lika dant sen träffar hon mig som e helt tvärt om och bryr mig om henne så hon vet inte hur hon ska reagera säger hon det blir för mycket så hon sjuter ifrån.
Synd att ni inte har någon sådan grupp men ändå bra att du får följa med till hennes psykolog. Det finns ju även andra slags anhörig grupper på nätet, här har vi Anonym Stefan
Det har säkert hjälpt en del att få höra från "den andra sidan" hur ni har det med att kämpa.
Ojojoj va jag känner igen mig i detta med att inte lita på människor, för mig tar det lååång tid innan jag litar på folk, (övertygad om att andra har dolda motiv, vill mig illa, snackar skit osv)oavsett om det är inom vården eller i privatlivet. Inte alls ovanligt med tanke på vad hon varit med om, jag är själv uppvuxen med en misshandlande mamma (inga syskon eller pappa med i bilden) mobbad både psykiskt o fysiskt hela min skolgång, sexuellt utnyttjad av en äldre man runt 12års åldern, utnyttjad av killar i övre tonåren, det var som att jag sökte mig till just de som ville bara ha mig i säng, och när jag väl träffade min man trodde jag att det var samma sak han var ute efter, då blev jag väldigt förvånad när han ville lära känna mig innan vi hade sex..kändes märkligt.
Hade svårt att ta till mig det, blev förvirrad. Så du får nog bara bevisa din kärlek om o om o om igen, överrös henne med kärlek o uppmärksamhet. ´När det gäller terapin är det VÄLDIGT viktigt att hon öppnar upp sig, tänker efter vad hon behöver jobba med sig själv? För man kan lätt tralla genom en hel standardterapi, oftast är de väl 18mån, vi är experter på att hålla masken.
Hon behöver inse att hon antingen gör allt i sin makt med att öppna sig, för om hon inte gör det kan heller psykologerna inte hjälpa henne. Jag har kommit underfund med detta bara det sista, höll en hård mask, eller egentligen snackade jag bara en massa dravvel i min gruppterapi och även individualterapi, (undvek de viktiga o känsliga bitarna) tills jag för några veckor sedan gav upp (när jag mådde som sämst av min nya medicin, hade inga murar kvar att hålla upp, var så långt ner i botten som det gick) och pratade öppet om just detta med mitt självhat och att jag inte känner något värde i mig själv, så nu är vi inne på rätt spår i terapin, så är det något som är bra är det att nu vet de vilka mina problem är, vad som behöver göras.
Förstår verkligen att du inte har någon hopp om livet. Men du får väl träffa barnet? Är det något definitivt beslut?
Förstår verkligen att du inte har någon hopp om livet. Men du får väl träffa barnet? Är det något definitivt beslut?