Borderline

Plus att nästa gång hon gör fel o jag blir arg o säger ifån ska man bara ta sån då ne tro inte det. Grejen va att hon va inlagd en månad när hon kommer hem flyr hon från mig och barnen och det pågor i en vecka så jag säger ifrån och det slutar med att jag kastar ut henne och då gå hon och förnedra sig själv för såra mig. Aå jag ska inte säga ifrån utan bara sitta o ta han om barn och allt annat för hon inte mår bra. Ne då säger jag ifrån men som sak frågan va om det är vanligt att man skadar sig själv så eller inte om fler har varit där.

Svårt att svara på men om jag går till mig själv och tänker..jag är en som straffar mig själv dagligen, i både tankar (är elak mot mig själv i tankarna) äter fel, motionerar inget, gör jag något litet ens bra som jag kan bli stolt över måste jag direkt vända det till något negativt. FÖR att jag känner mig INTE VÄRD att må bättre. Det finns sina anledningar till det, är uppvuxen på det sättet, att jag inte är värd att tas hand om.Jag fick lära mig det tidigt och har blivit en sanning för mig, det är så det ska vara, finns inget annat. Det gör inte att jag mår bra men jag vet inte hur jag ska bryta det helller. Det fortsatte även upp i vuxen ålder och är mitt största problem, som jag behöver arbeta bort i terapin (om det nu går). Jag gör helt enkelt allt i min makt för att må dåligt, även om jag vill må bättre men jag kan inte för det går så emot mina värderingar om mig själv. Låter säkert snurrigt :/

Så om hon är lite som jag, vill skada sig själv med att förnedras, låter andra behandla henne illa (det höll jag på med en hel del i mina unga år, lät killar utnyttja mig sexuellt, även om jag klart o tydligt såg att de inget mer ville ha av mig)  då får hon det hon är ute efter, just att skada sig själv, precis som vi som skär oss själva. Och skulle min man veta om att jag skurit mig själv på armen nu den sista tiden, skulle han bli INDIREKT skadad av det, så i första hand är det för att straffa sig själv men du/min man bli lidande ändå på ett sätt.

Vad tror du om det i hennes fall? Kan det vara något sådant? 

Skriver under på varenda ord.

Jag har skadat mig själv så oerhört mycket för det är vad jag själv känner att jag är värd. Förnedring och elände.

Tyvärr har jag i allt detta sårat och skadat de jag håller kära något enormt mycket också pga min egen destruktivitet.

Jag tror ingen med bps VILL skada någon annan, man VILL bara skada sig själv. Gång på gång!     

Jag skrev lite längre bak i tråden om vad jag gjorde för 3år sedan (det kan du läsa med att trycka på Visa Endast under min Alias Ts, om du inte redan visste det

Jag slängde just ut min man (varit gifta i många år, 3 barn ihop, träffade en annan genom nätet osv...läs om det. När vi tillslut flyttade ihop igen trodde jag allt skulle bli bättre med mitt mående men det var tvärtom, jag gjorde ett allvarligt självmordsförsök, hamnade på psyk, sedan blev jag utredd för Borderline och Bipolär och började med Dbt (en annan variant än den de flesta landsting erbjuder, standard) hjälpte mig sådär för jag hade precis blivit utskriven från psyk, fått min diagnos, allt var nytt och jag var bara allmänt förvirrad över situationen. Så jag hoppas att din sambo är redo och vet vad Dbt innebär, det är tufft och det krävs en hel del för att orka med. Mycket bearbetning i huvudet som inte slutar i terapin utan fortsätter hemma. Just nu går jag däremot Mbt, men det är en annorlunda behandligsform.  

Men man gör det inte för att skada någon annan, man gör så för att skada sig själv!!!!

Mitt råd till dig eller egentligen ER är att hon för det första är väldigt öppen om allt i sin terapi, håller inte tillbaka något, för ska hon få den bästa hjälpen måste hon öppna upp sig om allt jobbigt, varför tex. hon gör alla dessa saker.

Ett till råd är att i alla fall mitt landsting finns det någon slags grupp för anhöriga där ni kan få ventilera och lära er mer om diagnosen, hur ni ska hantera vardagen. Du kanske borde kolla upp om det finns något sådant där ni bor? För om ni inte kan kommunicera om dessa saker blir det bara värre o värre. Hon får inte ut det hon har svårt för, kanske få mer förståelse från din sida, alltså på riktigt försöka förstå. Och du behöver få säga vad du känner och går igenom, för det kan inte vara lätt att bo tsm med någon som har vår diagnos. Kunskap är ändå något som kan hjälpa, för då kan ni hjälpas åt i dessa situationer, ha en strategi till vad som ska göras om saker blir fel osv.

Exakt så är det för mig också och jag tror inte vi är de enda med Borderline som känner och agerar så.

Jag är iaf livrädd för att skada andra på det ena eller andra sättet, men mig själv straffar jag dagligen. Det mesta sker i mitt huvud, men även hur jag tar hand om mig själv, eller inte tar hand om mig själv kanske man ska säga.  

Precis så. Jag struntar i att äta, träna och sova rätt. Jag tänker att jag bara vill ligga ner på marken och typ självdö, men det går ju inte. Detta är alltså i mina mörkaste stunder, i mina något bättre dagar f ö r s ö k e r jag iaf att må lite bra.

För tillfället är jag i den värsta krisen jag någonsin varit med om - vet inte hur jag ska ta mig upp. Orkar inte gå till psyk längre heller, orkar inget. 

Jag överäter och dessutom äter helt fel, kan nästan säga att jag skadar mig själv med mat, motionerar NOLL, (fick nästan ett utbrott på sköterskan då hon ville skriva ut fysisk aktivitet på recept till mig) då sa jag ifrån, jag vill inte för jag är inte värd att må bättre, jag är inte dum i huvudet, så att jag inte fattar att klart rent kroppsligt/psykiskt skulle jag må bättre, MEN jag kan inte göra det innan jag kommer underfund med själva problemet VARFÄR jag straffar mig själv, jag måste få ett slut på det FÖRST.

jJust nu är även jag i en period där jag söker bara mer o mer sätt att må sämre på,det känns HOPPLÖST! Frågade min psykolog förra veckan (öppnade mig äntligen mer om just dessa saker) om det ens är möjligt att arbeta bort ett sånt tankesätt, att hitta i sig själv en förmåga att börja gå emot detta. Jag kan tex. bli extremt provocerad av människor som säger, men det är ju bara att bestämma sig för att må bra, eller har hört detta ett flertal gånger..skriv upp uppmuntrande meningar till dig själv på kyldörren eller badrumsspegeln, typ Du är vacker, Du är värd allt bra osv. Jag skulle bara bli ännu mer ARG på mig själv. Skulle ha rent motsatt effekt på mig.

Oki skönt att höra att det inte va som jag trodde iallafall. Här hos oss finns ingen sån grupp och vi fick veta att hon hafde det för några månader sen så både hon och jag e nya på det här. Öppna säg har hon väldigt svårt för till och med till mig fast vi varit sambo i 6 år snart då hon har blivit sviken av alla o då menar jag alla hon öppnat sig till innan vist det kommer lite då o då och det är jag glad över. Har störtat henne så här långt o hoppas att den jag blev kär i finns kvar där inne så tänker inte ge upp nu heller man behöver bara höra att andra har det på samma sätt ibland.

Hjälp vet jag inte riktigt om man kan säga att vi fått vi läser väl oss till de o frågar mycket hos hennes psykolog som jag får följa med på ibland.

Hon har sakt innan att hon inte vet va eller hur hon ska bete sig när hon får kärlek och när jag stäler upp på henne hela tiden hon e inte van vid det alls inye ens som liten fick hon kärlek utan slag sen träffade hon en kille som gkorde lika dant sen träffar hon mig som e helt tvärt om och bryr mig om henne så hon vet inte hur hon ska reagera säger hon det blir för mycket så hon sjuter ifrån.