Dottern fyller 14 år och önskar sig dyr present :-/

Får de? Trots bra löner och god ekonomi???

Var har Ts skrivit att hon inte har råd? Tråden handlar inte om det.

Ibland kanske man ska tänka till lite innan man skriver,hur tror du själv att en 14 åring sparar?

Jag har tänkt till. Jag har en 14-åring. Hur ska hon kunna spara menar du?

Mina barn har sen den dagen som dom fyllde 12 år fått barnbidraget. Det ska räcka till kläder, liten del av mobilräkningen, fika, fickpengar, presenter m.m. De har oftast önskat sig kläder i födelsdagspresent och julklapp. Mitt förslag är att du ger ett presentkort på siba t.ex. Så får hon välja löpa direkt för en billigare peng eller börja spara

Läs inlägg #31.

Mina barn på 4 och 8-år klarar av att spara (i olika grad), varför skulle då inte en 14-åring klara det? :o 

Har bara läst TS men jag skulle absolut köpa en dator till flickan! Inte en för nästan 7000 men en billigare för ca 4000. Hon är 14 år och behöver en egen dator. 
Hon kanske känner sig bortprioriterad utav dig o din sambo o kanske därför hon revolterat? 

Mina barn har inte ens månadspeng. Det har de inte haft från mig på 1 1/2 år eftersom jag har haft så lite inkomster. Deras farsa ger dem inte heller månadspeng fast han mer än väl har så det räcker och blir över. De får inte ens något när de verkligen behöver. Äldsta barnet betalar huvuddelen av sin mat med studiestödet 1050 kr, eftersom hans farsa aldrig har någon ordentlig mat hemma och mycket sällan grönsaker vilket sonen älskar. Men han orkar inte ta upp denna diskussion om pengar med sin inåtskitande far. Han är så snål att han skiter inåt! Och har alltid varit sådan. Stackars barn!

Fast nu är jag faktiskt ganska stolt över att min äldsta lyckades få loss 800 från sin farsa när han skulle till London i igår på klassresa. Rekommendationen var fån skolan att man hade minst 1500 med sig till mat och inträden. Han hade kanske en hundring på sitt konto och det räcker ju ingenstans. Själva resan à 2500, tror jag det var, hade han lyckats skrapa ihop helt själv. Den var alltså betald och nu hängde hans deltagande på om hans farsa kunde bidra med pengar till mat och inträde till klassens gemensamma aktiviteter.

Sonen visste att hans supersnåle farsa skulle vägra så jag fick lära honom förhandlingsteknik på telefon - kvällen innan han skulle åka:

"Du måste börja högre än den summa du vill ha ut. Jag kan bidra med 500 och sedan har du 200 på ditt gamla konto som finns på mig. Det blir 700. Om du säger till din farsa att mamma bidrar med 500 och att ditt deltagande hänger på om han bidrar eller inte och att det faktiskt är hans fel om du inte kan åka med, så måste han inse att du måste få så mycket att du klarar dig. Om du börjar på 1000 kr och har tur i din förhandling, så räkna med att du i bästa fall kan sluta på 700-800. Blir det bara 500 får du ringa mig igen. Du vet att jag lånar eller stoppar min IPS eller gör vad som krävs för att du ska kunna få tillräckligt med kosing med dig för att kunna vara med på resan. Ring eller messa när förhandlingen är klar och berätta hur det gick."

Det tog inte mer än tio minuter så hade jag fått bekräftat att han lyckades klämma snåljåpen på 800!

Bravo min älskade unge, nu har du lärt dig att förhandla smart!

Så här har vi det. Och så har barnen och jag haft det sedan barnen föddes. Det fanns aldrig mer i hushållsbudgeten på den tiden då det fanns 20000 till i inkomster när deras farsa var medlem i detta hushåll. Vart han lade pengarna har jag ingen aning om.

Det är mycket jag har gjort med barnen sedan jag blev ensam, sådant som det aldrig fanns pengar till tidigare. Fråga mig inte hur det är möjligt. Jag har ingen aning.

Jag önskar faktiskt att mina barn var lite mer öppna mot mig när det gäller vad de behöver eller önskar sig. Det finns inte någon annan än jag som ser till deras behov, men de vet hur knapert det är så de vill nog inte belasta mig ytterligare.

Jag önskar bara att deras farsa tog sitt ekonomiska ansvar för barnen. Den äldsta bor trots allt heltid hos honom.

Vad ville jag ha sagt med detta långa OT-inlägg?

Jo, mina barn är inte TILLRÄCKLIGT krävande och vågar inte påpeka sina behov för sin farsa som alltid säger nej. Det gäller basala saker som en ny tandborste tex. Ordentligt käk. En okej kudde. En bra säng. Ett eget utrymme. Och de vet hur ekonomiskt knapert jag har det så de drar sig i det längsta.

Det gör mig mycket ledsen :'(

Det enda de har lärt sig av detta är att spara och vara ekonomiska. Och att deras farsa inte bryr sig nämnvärt om dem.

beror väl på hur mycket pengar de får...

Lilla får 10kr i veckopeng och stora får 100kr i månadspeng. De får även pengar till födelsedagar, jul och påsk samt att deras farmor ger dem lite då och då.